BRÅ-studie visar: långa straff fungerar

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Vilken funktion fyller straffet? Varför betraktas det i allmänhet som väsentligt att den som förbryter sig mot våra gemensamma regler faktiskt straffas? Straff förekommer i en eller annan form i alla typer av samhällen, och betraktas ofta som en grundläggande förutsättning för samhällets stabilitet.

Motiveringen till att straffa tycks vara att uppnå ett tryggt samhälle, alltså ingår straffet i skapandet av ett gott samhälle. Samtidigt innebär praktiken att straffa en paradox, eftersom samhället avsiktligt tillfogar en individ skada, i vårt samhälle framför allt i form av frihetsberövande.  Innebär inte det, som till exempel Jeremy Bentham menar, att praktiken att straffa ökar lidandet i samhället, snarare än att minska det? Med vilken rätt berövar samhället en individ hans välbefinnande och frihet? Finns det goda skäl till att straffa? 

En vanlig idé är att straff mest ger uttryck för någon form av primitiv hämndlystnad och därför inte bör praktiseras – och om det praktiseras bör straffet vara så kort som möjligt, av hänsyn framförallt till den som straffas, alltså förövaren. Det är ett resonemang som bekymrar mig.

Vår rättstradition intresserar sig ibland mer för den felandes väl och ve än för offrets behov. Det finns, menar jag, en rad goda skäl att straffa den som förbrutit sig mot våra gemensamma lagar. Straffet fyller en funktion för tre aktörer – den som förbrutit sig, det vill säga förövaren, den drabbade, alltså offret, samt den moraliska gemenskap vars lagar kränkts, det vill säga samhället.

Hur samhället tilldömer, utdelar och praktiserar straff är av vikt för alla samhällsmedborgare, av varierande orsaker.

Förövarna har ett intresse av att genom straff ges möjlighet att sona sitt brott för att kunna återvända till samhällsgemenskapen. Straff kan även förstås som en form av moralpedagogik, vilket innebär att straff kommunicerar normer och värderingar, inte bara i relation till den straffade utan även till offret och samhället. Straffet bidrar alltså till att upprätthålla och skapa samhälleliga normer och värderingar. Straffet har också betydelse för offret, kanske i synnerhet för de offer som utsatts för svåra brott. Straffet kan bidra till att upprätta offret, eftersom straffet innebär att samhället fördömer den handling offret utsatts för och därmed tar tydlig ställning för offret och offrets värde.

Det tycks enklare att argumentera för straffets berättigande genom att hänvisa till dess funktion som bärare och försvarare av samhällets lagar, normer och värderingar och med hänvisning till offrets upprättelse än genom att hävda att straffet fyller en funktion för den som gjort fel.

Jag har i mängder av texter och i flera debatter hävdat straffets värde, framförallt som upprättande för offret, som moralpedagogik men också som förebyggande och rehabiliterande åtgärd. Det senare – alltså hävdandet av straffets betydelse för den som straffas – ifrågasätts ofta. Motståndarna till straff avfärdar praktiken att straffa som ett uttryck för en primitiv vilja att hämnas, och straffets eventuella nytta för den straffade avfärdas som myter.

 

Jag har ihärdat i att hävda att straffet – dess art och längd – faktiskt fyller en viktig funktion i den felandes moraliska rehabilitering. Det ska kosta, i meningen vara kännbart, att förbryta sig. Ett alltför milt eller kort straff ger inte den effekten. Internationella studier pekar på att resonemanget är korrekt: Hårdare straff minskar brottsligheten.  En alldeles färsk studie från BRÅ bekräftar också mitt resonemang. I studien ”Utvecklingen av återfall efter fängelse” konstateras att återfallen är vanligare bland dem som har dömts till korta straff, det vill säga fängelse upp till sex månader, än hos dem som dömts till längre straff. Ett längre straff har alltså bättre effekt – om vi önskar oss effekten att den straffade inte ska återfalla i brottslighet, och det önskar vi väl?

Det finns alltså all anledning att fundera över våra straffsatser, också när det handlar om unga förövare. BRÅ:s studie visar att unga brottslingar oftare återfaller i brott än äldre kriminella – något som är väl känt i tidigare forskning. En bidragande orsak till de yngre förbrytarnas högre återfallsbenägenhet kan vara de i allmänhet korta straff som tilldöms yngre förbrytare.

Straffrabatten som slentrianmässigt praktiseras då den dömde betraktas som ung, det vill säga under 21 år, tycks motverka sitt syfte. Om tanken bakom straffrabatt för unga är att underlätta för en ung kriminell att finna den smala vägen tycks man alltså ha tänkt fel.

Ett kännbart straff är mer verkningsfullt, för både samhället och den unge förövare som förbrutit sig.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.