Den goda institutionen måste inte vara relevant

Nu har en av vårt lands allra ärevördigaste institutioner – den Svenska Akademien – avkunnat vem som får årets Nobelpris i litteratur. I år gick det till den Nagasakifödde brittiska författaren Kazuo Ishiguro.

Som så många av våra (åtminstone hittills) mest välfungerande institutioner är Svenska Akademien en organisation med mer en ett par sekler på nacken. Den grundades 1786 av den kulturintresserade monarken Gustav III, kanske som en replik till sin mor, drottning Lovisa Ulrika, som redan på 50-talet hade låtit grunda den Kungliga Vitterhetsakademien. I ett utlåtande i samband med instiftandet lät han göra veterligt att han här ville inrätta:

”Ett samhälle af aderton herrar ock män, till svenska språkets stadgande och upodlande, samt till öfvning för vältaligheten ock svenska skaldekonsten. Hvilcket samhälle skall nu ock evärderligen bära namn af Svenska Academien.”

Medlemmarna skulle väljas ur tre kategorier: skönlitterära författare, lärde och herrar. Den tredje kategorin kanske låter en smula oprecis, men med denna menade majestätet att personer som genom sina anor, samhällsställning och – framför allt – umgängesvanor, skulle kunna representera god smak och god stil. Det finns en apokryfisk föreställning om att Akademien ursprungligen var planerad att rymma tjugo ledamöter, precis som förebilden Académie française, men att Gustav III lät begränsa antalet till arton, eftersom att han tyckte att ”De Aderton” lät högtidligare när det uttalades.

Akademien har sannerligen inte innehållit de snillrikaste svenskar som funnits, och Gustaf III:s plan att organisationen också skulle kunna fungera som vägledande inom den goda smaken, vad gäller allt från allmänt uppträdande till klädstil och mode har ju fullkomligt gått om intet, men likväl har organisationen spelat en mycket viktig roll i det svenska kulturlivet. Den har fungerat som en referenspunkt, en riktlikare och en yttersta remissinstans när det gäller frågor om det svenska språket, det vill säga det viktigaste medium i vilket vår kultur utspinner sig i.

I en tid när månghundraåriga och alldeles utmärkt fungerade svenska myndigheter och institutioner antingen avskaffats eller också fullkomligt tillintetgjorts av amöbaliknande värdegrunder har Svenska Akademien fortfarande utgjort en fyrbåk när det gäller svensk kultur och vitterhet. Som exempel kan man nämna Akademiens remissvar när det gällde den nya handbok som togs fram av Svenska kyrkans styrelse och Kyrkokansliet, i syfte att ersätta den traditionella liturgi som funnits i våra kyrkor med en språklig och politiskt korrekt vattvälling, som bättre återspeglade de politiska ideal som frodas i kretsen kring den nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén och hennes handgångna kamarilla.

Här skred Akademien inte bara in till försvar för det svenska språket, utan också för kyrkans tusenåriga traditioner, och i sista hand (även om det kanske var oavsiktligt) för den kristna tron.

Så skall en institution fungera. Den skall verka i och genom historien; den skall försvara och vårda de goda exempel, den oväld, rättrådighet och de funktionssätt som vuxit fram organiskt över tid; den skall inte falla till föga för modenycker, experiment, trender och vad som ligger i tiden. Den skall inte nödvändigtvis vara relevant. Det finns det andra aktörer som skall vara; och visar det sig att det finns ett överlevnadsvärde i det nya kan dessa grenar försiktigt och organiskt ympas in i det gamla trädets stam.

Institutioner som vårdar sina traditioner och impregnerar sina tjänstemän i dess anda är också en garanti för att de inte korrumperas, förlorar sin effektivitet eller förvandlas till blinda redskap i politikers och agendasättares händer.

Under sin nya Ständiga sekreterare, Sara Danius, kanske det har sett ut som om Akademien, åtminstone genom sina val av Nobelpristagare, har försökt göra sig ”relevant” på ett lite olyckligt sätt. Förra året valdes en popartist och i år en bestsellerförfattare. Men jag hyser likväl tillförsikt. Akademiens val av Nobelpristagare har under mer ett sekel kantats av en del konstiga beslut, där medelmåttor ibland har prisats och litterära genier har fått gå lottlösa. Men detta är också en av hemligheterna med en välfungerande institution över tid. Ett visst mått av medelmåttighet och konventionalitet är ett friskhetstecken. Och även detta kommer Akademien att kunna beskära oss med under många år framöver.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.