Efter valen i Österrike och Tjeckien – ett annat Europa?

Trehavsinitiativet - ett nytt Europa? Illustration: Wikimedia
  • Onsdag 25 Okt 2017 2017-10-25
E-post 0

Lite av ett nytt Europa börjar framträda efter parlamentsvalen i Österrike och Tjeckien. Sammantaget kan man säga att politiken i de båda länderna gjort något av en högergir – om än på lite olika sätt.

I Österrike gjorde det kristdemokratiska partiet ÖVP under sin unge och dynamiska ledare, Sebastian Kurz, en närmast sensationell framryckning, bland annat genom att stjäla en del av det ”högerpopulistiska” partiet FPÖ:s kärnfrågor om migration och nationell säkerhet.

I Tjeckien vanns valet av mångmiljardären Andrej Babis och hans parti ANO på ett budskap om uppryckning i ekonomin och motstånd mot EU:s flyktingpolitik. Vad gäller övriga partier i det tjeckiska parlamentet, kan man konstatera att det generellt gick bra för högerpartierna, vare sig de var traditionella (som ”thatcheritiska” ODS) eller extrema (som SPD). Mycket dåligt gick det däremot för den traditionella vänstern: Kommunistpartiet (KSCM) halverades och Socialdemokraterna (CSSD) gick tillbaka med två tredjedelar från 20 till sju procent av väljarna.

Vi kan nog räkna med komplicerade regeringsbildningar i båda länderna, men detta tycks ju ha blivit ett generellt europeiskt fenomen och är även vara fallet i Tyskland, Nederländerna och Belgien.

Vad leder nu detta till? Jo, man kan se lite av ett nytt kraftfält som skulle kunna växa fram i de centrala delarna av Europa och som har potential att omdefiniera såväl politiken inom EU, som säkerhetspolitiken i Europa generellt.

Sedan 1991 har vi haft något som heter Visegradgruppen, en samarbetsorganisation mellan Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Denna grupp har funnits som ett språkrör och intresseförening för dessa relativa nykomlingar inom EU, med sina gemensamma historiska erfarenheter och specifika betingelser, såsom att fram till relativt nyligen ha varit lydstater under Sovjetunionen.

Förutom energi- och säkerhetsfrågor har Visegradländerna engagerat sig i EU:s migrations- och flyktingpolitik. Man har varit ytterst kritisk till förslag om flyktingkvoter och generellt sett varit emot den generösa asylpolitik som framför allt präglat länder som exempelvis Sverige, Tyskland och, fram till nyligen, även Österrike. Inom EU har Visegradländerna kommit att utgöra ett slags vägrarfront mot vad man uppfattar som excesser på migrationspolitikens område. Efter det österrikiska valet finns det här en öppning för ett tätare samarbete mellan Visegrad och Österrike, eftersom politiken på detta område numera ter sig som närmast identisk. Med hjälp av Österrike skulle Visegradblocket få större tyngd och successivt kunna upphöra att framstå som något slags ”spoilers”, som ständigt sätter käppar i hjulet för det ”riktiga” Europas politik och i stället framträda som maktfaktor i sin egen rätt, med kraft att påverka EU:s framtid i ny riktning, framför allt om organisationen – formellt eller informellt – skulle kunna utvidgas till att omfatta även länder som Slovenien och Kroatien.

Vid sidan av Visegradgruppen existerar dessutom ett par andra överlappande organisationer vilkas betydelse kan komma att växa framgent: nämligen Trehavsinitiativet och det Centraleuropeiska försvarsförbundet.

Trehavsinitiativet (”Three Seas Initiative”) är kanske det mest intressanta i sammanhanget. Organisationen – som höll sitt första möte 2016 – omfattar tolv stater och sträcker sig i en nord-sydaxel från Östersjön, ned till Adriatiska havet och Svarta havet. De ingående länderna är förutom Österrike och Visegradländerna, även de tre baltiska staterna, Slovenien, Kroatien, Rumänien, samt Bulgarien. Organisationen är framför allt inriktad på infrastrukturfrågor och energiförsörjning, men har även kommit att bli ett forum för säkerhetspolitiska frågor.

Under sommarens toppmöte i Warszawa deltog inte några representanter från Frankrike eller Tyskland, men istället medverkade den amerikanske presidenten Donald Trump. Det tycktes egendomligt nog lättare för Trehavsinitiativet att få förståelse i Washington för de speciella strategiska problem som råder i östra Centraleuropa, än vad det är för dem i Paris, Berlin eller Bryssel.

Det Centraleuropeiska försvarsförbundet å sin sida, utgörs av Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Kroatien. Här har den i sammanhanget militära ”jätten” Polen endast observatörsstatus. Målsättningen är att förstärka försvarsförmågan genom övningar, koordinering av doktrin och införskaffande av materiel. Denna organisation bildades 2010 och har faktiskt spelat en viktig roll under senare tid, även om det inte uppmärksammats i Sverige. I april, 2016, ordnades en konferens där förutom medlemmarna, även Polen, Serbien, Makedonien och Montenegro deltog (även Tyskland och Grekland var inbjudna men vägrade skicka någon delegat). Här formulerades det gemensamma initiativet att med militära medel säkra EU:s yttre gräns från migrantströmmarna, samt stänga den så kallade ”Balkanrutten” för asylsökande på väg norrut.

I juni i år fattade Försvarsförbundet ytterligare ett beslut om hur eventuella migrantkriser skall kunna hanteras med hjälp av militära medel. Målsättningen är här att alla migranter som vill söka asyl inom EU, måste göra det utanför medlemsländerna, och för att möjliggöra detta måste EU kunna hålla sin yttre gräns. Det handlade här om att fördela uppgifter mellan länderna i händelse av en kris och förbättra samarbetet mellan militären, polisen och civila myndigheter i respektive land.

I september i år, när vi i Sverige var upptagna med försvarsövningen ”Aurora 17” och ryssarna höll på med sin ”Zapad 2017”, gjorde även Centraleuropeiska försvarsförbundet sin stora manöver, ”COOPSEC17”. Intressant är att det här inte handlade om förberedelse inför vapenskifte mellan stater, utan fokus låg vid att försvara gränserna vid händelse av massmigration.

Det är alltså förändringar på gång och vad stort är sker emellanåt i tysthet. I västeuropeisk och – framför allt – Svensk press rapporteras mycket lite av det här. Organisationer som Visegradgruppen och Trehavsinitiativet behandlas dessutom med yttersta skepsis i stora delar av det politiska Europa, vilket förbundskansler Merkels uttalanden om att det bara handlar om att ”splittra Europa” gav vid handen.

Vad handlar det dock om rent konkret? I diverse kommentarer i efterdyningarna till valen i Österrike och Tjeckien kan man läsa om att vi kanske står inför den gamla Habsburgska dubbelmonarkins återfödelse. Det låter ju snittsigt, men jag tror snarast att den historiska parallellen står att finna på lite närmare håll, nämligen i den polske landsfadern marskalk Jozef Pilsudskis plan för vad han kallade ett Intermarum-block.

Efter första världskriget frigjordes ett stort antal stater i Öst- och Centraleuropa från de forna imperierna Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland. Dessa länder hade gemensamma strategiska och ekonomiska problem – där fanns nationalitetsfrågor, hotet från Ryssland (och sedermera även Tyskland), samt ekonomiska utmaningar, framför allt inom handeln, som pockade på en lösning. Pilsudskis idé kallade han Intermarum (dvs ”från hav till hav”), tanken var ett gemensamt block av nationer från det nyligen självständiga Finland vid Östersjön, över Baltikum, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien, vid Svarta havet. I sin mest ambitiösa utformning var tanken att även självständiga och icke-kommunistiska Vitryska och Ukrainska stater kunna ingå. Målet var de nya staternas självständighet och integritet, säkrade via internationellt samarbete. Av denna plan blev dock intet, fronten kunde inte hållas och de nya staterna blev som vi alla vet antingen rov för de aggressiva och totalitära makterna Sovjetryssland och Hitlertyskland eller deras vasaller.

Visegradgruppen, Trehavsinitiativet och det Centraleuropeiska försvarsförbundet pekar emellertid åt samma håll. Ett allt tätare samarbete mellan en stor grupp länder som tillsammans skulle kunna ha en anmärkningsvärd tyngd i det europeiska samarbetet. Det handlar om länder som av historiska orsaker är ytterst medvetna om den nationella suveränitetens betydelse som en garant för frihet, välstånd, lag och ordning. Utan gränser finns inga stater. Att på ett markant sätt påverka den demografiska balansen i enskilda länder genom en ansvarslös invandringspolitik kan heller inte på något rimligt vis sägas ligga i linje med nationella intressen. Dessa stater ligger också i Rysslands närhet och har en helt annan medvetenhet om det strategiska hot som föreligger, så länge som nuvarande regim sitter på sin plats i Kreml.

Eftersom man inte lyckas få gehör för sin oro vad gäller framför allt migrations- och säkerhetspolitik i Bryssel eller det ”gamla” EU:s huvudstäder väljer man alltså att hävda sin egen linje i samarbete med varandra och vid behov faktiskt kunna interagera direkt med Washington, utan att ta omvägen över Berlin eller Paris – eller för all del ett Västeuropa där makthavare, oförmögna att identifiera enkla nationella intressen, tycks leva i skräck för sina egna medborgare.

Den nya självmedvetenheten har också ändrat den generella inställningen till EU: de nya makthavarna i Wien och Prag är inga EU-skeptiker eller EU-kritiker i samma grad som tidigare, vilket exemplen Kurz och Babis visar. De nya samarbetskonstellationerna vill istället verka inom organisationen för att förändra den. Och de skulle också kunna ha makt att göra det – när Storbritannien lämnar unionen kommer deras relativa tyngd att öka markant, både vad gäller antalet medborgare och som ekonomisk maktfaktor. I ett Europa, som ofta anklagas för att inte ha några visioner om sin egen framtid, finns här, i detta nya Intermarum, en modell som i det tysta kan vara på väg att omskapa vår kontinent.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se