En postmodern mardröm

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Någon gång, strax innan nittiotalet övergick i tvåtusental, var jag på en konferens i Danmark. Jag hade precis blivit antagen som doktorand i etik och lyssnade med viss andakt på de seniora forskarnas föreläsningar och diskussioner.

En holländsk teolog höll ett anförande på temat ”ansvar och identitet”. Eftersom ansvarsbegreppet intresserade mig lyssnade jag extra noga just på den föreläsningen – och det jag hörde förbryllade mig. Den holländske teologen, som uppenbarligen nyss upptäckt postmodernismen, menade nämligen att ansvarsbegreppet spelat ut sin roll eftersom individens identitet är i ständig omvandling.

”Jag är inte samma person idag som jag var igår. Därför kan jag inte klandras och hållas ansvarig för det den som jag var igår sade och gjorde. Nu är jag ju en annan person”.

Hans resonemang lyckades fånga allt det jag ogillar med postmodernismen – relativiseringen, förnekandet av objektiva värden (som till exempel sanning) och den totala världsfrånvändheten. Jag har tänkt på den postmodernt influerade professorns resonemang en hel del under de senaste åren. Det, som jag då uppfattade som ett abstrakt (och vansinnigt) resonemang har blivit verklighet. Minst en gång om dagen tänker jag att jag lever i en postmodern mardröm.

Det finns inte längre något som är sant. Det finns ingen verklighet. Det finns blott olika perspektiv och en mångfald av tolkningar. Allt är konstruerat, och ord betyder mer än empiri. Den moraliska och kulturella relativismen dominerar det offentliga samtalet.

I ett sådant klimat kan en man, låt oss kalla honom ”Aftonbladetmannen”, som är anklagad för grova sexuella övergrepp – att ha drogat och våldtaget en, kanske flera kvinnor – påstå sig vara feminist. Samme man kan svära sig fri från ansvar för de övergrepp han anklagas för genom att hävda att han är en annan person nu. Då var han en person som levde ett destruktivt liv med alkohol och droger. Nu är han en stadgad make och far. Som om det faktum att han brutit med sitt gamla, destruktiva leverne skulle omintetgöra hans skuld – och offrets lidande.

I samma debattklimat kan en kvinnlig advokat i en tweet hävda att media ska sluta intressera sig för tidigare nämnde mans ”fritid”. Som om drogmissbruk och sexuella övergrepp är ett fritidsintresse som går att frikoppla från mannens yrkesroll och position i den svenska offentligheten. Han är alltså feminist mellan nio och fem och våldtäktsman övriga tider på dygnet samt när han har semester?

Allt är möjligt i en kultur som hävdar att allt är konstruktioner och att ord är viktigare än verkligheten. I samma anda kan man radera sin tweet och förbjuda människor att diskutera det man nyss påstod – det är ju borta nu! Som om det är fullt möjligt att radera yttranden och åsikter som man vid närmare eftertanke inser kanske är ogenomtänkta. Om man bara raderar sin tweet, facebookstatus eller text så kan man alltså inte klandras och hållas ansvarig.

Precis som den holländske professorn hävdade alltså – jag kan inte klandras för vad jag skrev för tio minuter sedan eftersom jag var en annan person då. Den person jag är nu vet bättre och har raderat mitt tidigare jags påstående.

Ja, tilltron till de språkliga konstruktionernas makt över den förnimbara verkligheten är så stor att journalister, opinionsbildare och politiker utan att blinka kallar vuxna män för barn och utgår ifrån att alla andra ska acceptera deras tolkning. Tiggare kallas för eu-migranter och människor som uppehåller sig illegalt i Sverige benämns som papperslösa. Terrorister kallas för krigare och polygama äktenskap definieras som queera.

Aktivister sitter i tv och likställer ”psykisk död” med fysisk död utan att få en enda kritisk fråga. Varje människa förväntas definiera sitt eget kön ety inget biologiskt kön finns och subjektiva känslor trumfar fakta varje gång. Så befinner sig verkligheten i en ständig omförhandling och eftersom inget är vad det synes vara utan vad det sägs vara hamnar vi i en situation där det är omöjligt att diskutera konkreta fenomen och problem. Ingenting existerar i sig själv – allt reduceras till upplevelser, känslor, tyckanden och tolkningar.

Postmodernismen och dess förnekande av det konkreta, av eviga värden, av fakta, av biologi och av sanning håller Sverige i ett järngrepp. Måtte vi snart vakna ur denna mardröm så att vi kan börja diskutera den värld, som rent konkret, faktiskt existerar och som vi, rent konkret, existerar i. Ord förändrar inte verkligheten. Ord förändrar vår uppfattning av verkligheten – men verkligheten, den består. En våldtäktsman är en våldtäktsman också om han kallar sig feminist och en vuxen man är vuxen även om han säger att han är ett ensamkommande flyktingbarn.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.