Extremism – ett existentiellt problem

SÄPO uppger att antalet våldsbejakande extremister på några år har ökat från ett par hundra till 3000. Majoriteten av dessa våldsbejakande extremister är islamister, cirka 2000, medan mellan 600 och 700 återfinns i vitmaktmiljöer eller inom den autonoma vänstern. Var femte svensk kommun uppger att de under 2016 haft kontakt med barn eller unga vuxna som är involverade i, eller riskerar att involveras i, våldsbejakande extremism. Religiös extremism är vanligast – trettiosju kommuner uppger att de haft kontakt med människor som har kopplingar till en sådan miljö. Femton kommuner har mött personer som tillhör politiskt extrema miljöer

Utan tvekan är den växande extremismen ett problem för Sverige. Ingen vill ha hotfulla nazister, stenkastande vänsterextremister eller islamistiska våldsverkare i vårt samhälle. Det finns ingen anledning att rangordna dessa grupper med avseende på i hur hög grad de utgör konkreta hot. Samtliga tretusen extremister utgör, oavsett om de är religiöst eller politiskt motiverade, islamister, kommunister eller nazister, ett hot mot vår trygghet, vår säkerhet och vårt öppna samhälle.

Dessa tretusen våldsbejakande extremister har en del gemensamt: De förkastar demokratin och har ingen som helst respekt för majoritetens val och vilja. De avfärdar parlamentariska beslutsprocesser och drömmer om revolutionen, om ett annat samhälle, med andra värderingar och en annan ordning än den vi lever i nu. De skyr inte våld för att uppnå sina mål. De underkänner den, i västerländska demokratier, grundläggande idén om alla människors lika värde och rättigheter. Den som är en ”förrädare”, ”klassfiende” eller ”otrogen” har inga rättigheter – inte ens den grundläggande rättigheten till sitt eget liv. I kampen för att förverkliga sin utopiska dröm om ett idealsamhälle, grundat på rasbiologiska idéer, drömmen om ett klasslöst samhälle eller sharia är de beredda att offra människoliv.

Alla demokrater, oavsett om vi befinner oss till höger eller till vänster på den politiska skalan, tar självklart avstånd från samtliga våldsbejakande extremismer. Hotet från den växande extremismen i Sverige är konkret och allvarligt. Att, som Lisa Magnusson i DN och Margit Richert i SvD, i det här läget ägna sig åt att misstänkliggöra politiska motståndare är ovärdigt och fult.  I kampen mot de våldsbejakande extrema rörelser och individer som hotar vårt öppna samhälle bör vi stå enade och avstå från att vinna billiga poänger. Magnussons och Richerts pajkastning tyder inte på att man tar hotet på allvar. Tvärtom.

Istället för att leverera halvkvädna visor och komma med fula insinuationer borde vi intressera oss för extremisterna. Vilka är de? Varför sökte de sig till extrema ideologier? SÄPO har identifierat fyra typer, eller kanske snarare fyra olika vägar in i extremism. De beskrivs som ”utagerarens väg”, ”grubblarens väg”, ”familjens väg” och ”kontaktsökarens väg”. Utageraren är en person som ofta har en otrygg och dysfunktionell barndom. Han debuterar tidigt som kriminell och använder ofta droger. Han tycks vara något av en kicksökare, och kan tänkas drivas av sitt behov av spänning. Grubblaren är en person som söker efter mening och förklaringar. Han kan vara en ensamvarg som söker svar i litteratur och blir tidigt politiskt eller religiöst intresserad. En sådan person kan självradikaliseras. Det är idéerna, ideologin, som lockar honom snarare än spänning.

En annan väg in i extrema rörelser är det som SÄPO kallar ”familjens väg”. Det handlar om personer som växer upp i miljöer som bejakar sådana normer, värderingar och handlingar som majoritetssamhället tar avstånd ifrån. För den här gruppen är det extrema inte extremt, utan vanligt. Den fjärde gruppen som SÄPO identifierat är kontaktsökarna. Det är personer som dras till extrema grupper för att de har ett behov av gemenskap, sammanhållning och närhet. Att de hamnar i en radikal, våldsbejakande grupp är, enligt SÄPO, en slump. De skulle lika gärna kunna söka sig till någon annan grupp för att finna gemenskap – en frikyrka, ett politiskt parti, en idrottsförening. Det tycks alltså som om de ”socioekonomiska faktorer” som allt som oftast anges som förklaring till radikalisering är av underordnad betydelse.

SÄPO finner tre grundläggande komponenter som avgörande vid radikalisering. Den radikaliserade har upplevt någon form av orättvisa eller kränkning. Det måste också finnas en våldsförespråkande ideologi som pekar på den här orättvisan, som förklarar dess orsaker och som också har svar på vad som bör göras för att åtgärda orättvisan. Vidare är ett socialt sammanhang där ideologin kan förmedlas nödvändigt. Socialiseringen – eller, snarare, radikaliseringen – kan ske genom till exempel föreläsningar, förkunnelse eller propaganda. Ofta spelar sociala medier och andra nätaktiviteter en avgörande roll i individens radikalisering.

SÄPO:s resonemang har paralleller till socialpsykologen Philip Zimbardos forskning om ondska. I The Lucifer Effect: How Good People Turn Evil (Rider, 2007) skriver han att det inte är äpplet som är ruttet, utan korgen. Det är alltså inte individen som är ond, utan ideologin. Systemet av tankar, idéer, normer, värderingar och förklaringar påverkar individen och kan förmå henne att agera. Alla ideologier – oavsett om de är religiösa eller politiska – utgör svar på individens frågor om varför och hur. Varför lever jag? Varför händer det här mig? Varför ser världen ut som den gör? Hur ska jag leva? Hur bör världen vara beskaffad? Med andra ord erbjuder ideologier svar på människans existentiella frågor.

I Sverige har samtalet om våldsbejakande extremism kretsat kring socioekonomiska orsaker och förklaringar. Agendas specialavsnitt om terrorhotet och den ökade radikaliseringen är ett exempel på det. Ingen pratade om elefanten i rummet, det vill säga ideologins betydelse. Det bör vi göra. Min hypotes är att extremism i grunden är en existentiell fråga, ett uttryck för sökande efter mening, förklaringar och sammanhang, snarare än en reaktion på diverse socioekonomiska faktorer. Detta måste vi förstå. Inte för att ursäkta – utan för att kunna angripa hotet på rätt sätt.

 

Ann Heberlein

Illustration: Eugène Delacroix “Fanatiker i Tanger”, 1837.

 

 

Redaktörens kommentar:

Denna artikel hade varit omöjlig att skriva för bara ett år sedan. Och inte alls självklar idag. Den är långt ifrån accepterad i de kretsar som dominerar media, den akademiska världen, forskning inom humaniora och samhällskunskap, regeringskansli och riksdag.

Idag, efter utgivningen av bland annat Magnus Norells “Kalifatets återkomst” samt andra rörelser, inte minst de personliga prestationerna av riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) samt debattörerna Merit Wager, Hanna Gadban, Sara Mohammad, Nalin Pekgul samt Per Gudmundson har debattklimatet förändrats något. Dessa sex personer har, genom sitt enträgna arbete, banat vägen för andra genom sin ofta folkbildande opinionsbildning. Det som förenar fyra av dem är att de är utrikes födda kvinnor men det som förenar alla sex är att de betalat ett högt pris med inget eller litet politiskt stöd.

Utan dessa sex personers personliga offer och prestation är det långt ifrån självklart att jag själv skulle börjat intressera mig och adressera frågorna. Vikten av deras gärning, att våga ligga i första vågen, kan inte övervärderas.

Det skall vara en utrikes född kvinna att gå i främsta ledet. Precis som det skall vara en kvinna, som Heberlein, att gå först i att adressera målkonflikterna som uppstår i vaket av migrationen i sin bok “Den banala godheten“. Männen är i pinsam minoritet, utan att alls förringa Danielssons och Gudmundssons prestation. Men de borde haft sällskap av flera.

Moderaternas motion Motion 2017/18:3126 om “Förebyggande av våldsbejakande extremism – fler åtgärder behövs” är ett exempel på det långsamma uppvaknande som sker. Moderaterna kan inte alls sägas gå i främsta ledet, även om de nog gärna vill sätta den bilden.

Så sent som för ett år sedan vägrade samtliga riksdagspartier, även moderaterna hörsamma den inbjudan som jag själv, tillsammans med bland annat Magnus Norell, skickade samtliga riksdagspartier för att få igång en öppen, publik, dialog om dessa frågor. Vi gjorde det i en artikel i Dagens Samhälle, artikeln är en av de mest lästa någonsin. Det politiska intresset för frågorna gick däremot inte att mäta. Oviljan är kompakt för frågorna.

Frågor som Heberlein har adresserat tidigare och adresserar igen i dagens artikel.

På ett personligt plan är jag dock fortfarande beklämd över med vilken slapphet som mitt eget parti, socialdemokraterna, har hanterat och bemött frågan. Justitieminister Morgan Johansson var mandatperioden 2010-2014 ordförande för justitieutskottet i riksdagen och hade alla möjligheter att kunna agera redan då. Men såväl då, som nu, har hans agerande burit senfärdighetens signum. Sist, och svagast. Inte heller Stefan Löfven klarar sig utan förödande kritik. Delar av hans stab, som domineras av Stockholms Arbetarekommun, har aktivt agerat för att brunstämpla och misstänkliggöra de som på olika sätt varnat för till exempel den separatism som Sveriges Unga Muslimer, SUM, sprider i SSU. SUM fick avslag på sin bidragsansökan av statligt stöd då de inte levde upp till demokratibegreppen som MUCF skall agera inom.

Stefan Löfvens tystnad, och hela VU:s passivitet i frågan, är direkt stötande. Men allt har sin förklaring i att såväl Stockholms Arbetarekommun som leds av Anders Ygeman som Socialdemokratern för Tro och Solidaritet, som leds av professor Ulf Bjereld kontrollerar maktinstitutionerna inom partiet.

Ledarsidorna.se kommer under senhösten ge ut Norells “Kalifatets återkomst” i en engelsk utgåva med ett nytt, uppdaterat, förord med anledning av utvecklingen i Syrien samt Kurdistan. För det är som Heberlein pekar på – Ingen pratar  om elefanten i rummet, det vill säga ideologins betydelse.

Det bör vi göra.

 

 

Foto: tonyhall

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.