Immanuel Kant och den politiska korrektheten

  • Söndag 1 Okt 2017 2017-10-01
E-post 0

”Speglingar” heter en samtalsserie som anordnas av Jönköpings musik och teater i det stora kulturhuset Spira, vid Munksjön i Smålandsmetropolen. Tisdagen den 26 september hade jag möjlighet att närvara för att lyssna till en diskussion angående begreppet ”politisk korrekthet” inom teatern.

Inbjudna till panelen var Ledarsidorna.se:s Ann Heberlein, Dagens Nyheters Erik Helmersson, liksom Ulricha Johnson från Scensverige och Veronica Lamppa Lönnbro från Statens Kulturråd.

Diskussionen kretsade framför allt kring huruvida politisk korrekthet och ideologiska låsningar förlamar en kreativ teater, men kom också att glida över på diskussioner om hur politiska målsättningar förvrider anslagstilldelning vid olika ansökningar, museer som negligerar samlingar till förmån för politiskt styrd utställningspolitik på våra institutioner.

Det handlade också om en kulturkritik som upphört att vara just kritik, utan mer har börjat handla om ett slags frekvensräkning där ett givet estetiskt arbete bedöms utifrån hur många rasifierade/kvinnor/hbtq-personer som finns involverade i verkets tillblivelse.

Slutsatsen landade någonstans i att Helmersson och Heberlein ansåg att sakernas tillstånd var problematisk, under det att övriga deltagare tyckte att politisk korrekthet för det första inte fanns, och för det andra, om den nu gjorde det, inte var något problem, snarare tvärt om.

I botten ligger här en gammal konflikt vad gäller konstsyn som kan spåras tillbaka till Immanuel Kant och den tyska romantiken. Frågan gäller vad är konst egentligen bra för, vad är dess syfte. För Kant är konst något som skall vara bra i och genom sig, självt under det att efterföljande romantiker, och i synnerhet dialektikerna Hegel och Marx ser konsten som något som skall vara bra för något annat.

Den uppfostrande konst vi ser idag, den konst som får bidrag via inrättningar som Statens kulturråd, och de utställningar som produceras på våra institutioner befinner sig i ofta inom ramen för något slags hegelsk konstsyn: den är didaktisk och politisk. Den vill lära oss något, den vill säga oss något om vår politiska samtid, även om den är historiskt tillbakablickande. Den kommer också att bedömas på dylika grunder – ett konstverk kommer att ses som bra eller relevant, inte primärt utifrån några inomestetiska kvaliteter, utan utifrån i hur hög grad det överensstämmer med en rådande politisk ideologi.

Lite hårdraget skulle man kunna säga att om vi har två verk, så kommer det som bäst förmår uttrycka den dominerande politiska ideologin att ses som bättre oavsett vilka andra estetiska egenskaper det har. Vi har en situation där estetiken har blivit politikens tjänarinna.

Om man utgår från Immanuel Kant ser vi dock en annan typ av estetik komma till uttryck. Centralt i den kantska filosofin är att de olika fält, såsom vetenskap, etik, politik och estetik egentligen inte har med varandra att göra, utan bildar, så att säga egna världar med sina egna begrepp och förhållningsregler. Det är enligt Kant ett kategorifel att exempelvis föra in etiska resonemang inom vetenskapen när det handlar om vad som är sant eller falskt; vetenskapen svarar på frågor om hur saker och ting är, inte om hur de borde vara. Frågan om exempelvis Solen eller Jorden utgör planetsystemets mitt kan inte avgöras av teologer eller konstnärer, utan av astronomer. På samma vis kan vetenskapen heller inte bestämma över teologiska eller etiska resonemang. Vetenskapen kan aldrig säga något om vad vi bör göra, den kan heller aldrig bevisa (eller motbevisa) saker som att Gud existerar eller att det finns mänskliga rättigheter, detta är något som människan måste postulera inom ramen för ett moraliskt system och därefter handla utifrån.

På samma sätt förhåller det sig med konsten. Estetiken följer sina egna bestämda lagar, som är väsensskilda från vetenskap, moral eller politik.

En dikt får således inte sitt värde utifrån om den är sann i vetenskaplig mening, uttrycker en god moral, eller vad som är politiskt lämpligt. För man in dylika kriterier vid bedömningen har man låtit något som ligger utanför konsten komma in för att lagstifta på ett område som inte är dess eget.

Ett musikstycke, en målning eller en dikt skall enligt Kant bedömas utifrån sina egna kriterier i jämförelse med andra konstverk, inte utifrån något annat som inte har med konsten själv att göra.

Om vi tar exemplet politik, så kan politiska motiv förvisso vara närvarande i en teaterpjäs. Politik kan här vara pjäsens innehåll eller budskap, det kan vara en formell komponent eller ett stilmedel; men det kan inte utgöra bevekelsegrunden för verkets kvalitet. En teaterkritiker som bedömer pjäsen utifrån hur väl budskapet överensstämmer med hans egen eller samhällets ideologi har gjort ett kategorifel. Ett dåligt verk kan aldrig bli bättre endast på grundval av vilket budskap det har.

Dagens västerländska kultur skulle må bra av en kantiansk tillnyktring. Det är förödande för varje konstform om den tvingas ta andra hänsyn, än de rent estetiska, för att kunna produceras eller bedömas.

Det borde inte vara relevant, vare sig vad gäller tilldelning av offentliga medel eller för den kritiska bedömningen, huruvida en pjäs, roman eller film lyckas uppfylla diverse godtyckliga och politiskt motiverade värdegrunder. Detta har inte med konst att göra, utan med något annat.

På sikt innebär denna politiska styrning konstens förtvining i en värld av ideologisk konformism; vi får en konst som aldrig kommer att vara banbrytande i egentlig mening, eftersom alla verk i princip kommer att uttrycka samma sak. En sådan värld är inte bara obehaglig, den är värre än så: den är dödligt tråkig.

 

Erik van der Heeg

Illustration: Gustaf Döbler, “Immanuel Kant”, 1791.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se