Integrera mindre – minska segregationen

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 14 Okt 2017 2017-10-14
E-post 0

Regeringen lät i veckan meddela att Sverige ska berikas med ännu en myndighet, nämligen en ”delegation mot segregation”. Det är naturligtvis glädjande att regeringen tar de akuta problemen med segregation och misslyckad integration på allvar – men jag känner viss tvekan inför inrättandet av en ny myndighet. Är det verkligen en ny myndighet vi behöver? Behöver vi fler integrerande åtgärder?

Faktum är att Sverige redan är bäst i världen på integration, i alla fall enligt EU-finansierade Migrant Integration Policy Index, MIPEX . Ingen annanstans i världen är det bättre att vara invandrare än här. Sverige är bäst på att erbjuda utbildning för nyanlända, har bäst arbetsmarknad för invandrare, är bäst på att upplysa om nyanländas rättigheter. Vi ligger på plats fem av trettioåtta när det gäller familjeåterförening, plats fem också när det gäller antidiskriminerande arbete. Sverige erbjuder dessutom invandrare samma tillgång till socialförsäkringssystemet som infödda svenskar.

Enligt MIPEX blir nyanlända inte diskriminerade i Sverige. Ingen blir utestängd eller förnekad sina rättigheter till vård, utbildning, stöd från socialtjänst eller andra institutioner med hänvisning till sitt ursprung.

Invandrare har, som MIPEX sammanfattar det, samma demokratiska, ekonomiska och sociala rättigheter som infödda svenskar. Det i debatten ofta förekommande ”utanförskapet” lyser med sin frånvaro i MIPEX uttömmande analys av Sverige integrerande åtgärder. Invandrare är inte utanför, utan innanför.

Enligt ”Multiculturalism Policy Index”, framtaget av Queens University i Kanada, ligger Sverige mycket högt också på mångkulturindex. Sverige erbjuder hemspråksundervisning, gratis och i anslutning till ordinarie skolundervisning, ger ekonomiskt stöd åt invandrarföreningar, accepterar dubbla medborgarskap, tillåter avvikande, ofta religiöst motiverad klädsel och har mycket god representation av icke-svenskar i offentligheten, till exempel i radio och tv. Sverige är således ett utmärkt invandringsland, enligt både MIPEX och MPI.

Det läggs verkligen ned enormt mycket tid, kraft, energi och pengar på integration i vårt land. Invandraren erbjuds hjälp och stöd på alla upptänkliga vis, ekonomiskt och praktiskt, och etniska svenskar är ofta positivt inställda till invandrare. Ändå fungerar integrationen dåligt, så dåligt att regeringen nu initierar en ny myndighet med uppgift att bryta segregationen. Hur går det egentligen ihop?

Kanske försöker vi helt enkelt för mycket? Tack vare uppsjön av integrerande åtgärder i form av ekonomiska bidrag till kulturella och religiösa föreningar, hemspråksundervisningen, vår acceptans för religiöst motiverad klädsel, vårt översättande av blanketter och samhällsinformation till världens alla språk, vår vilja att tillhandahålla tolkar så fort behovet uppstår, vid läkarbesök, kontakt med myndigheter eller vid utvecklingssamtal i skolan är det fullt möjligt att leva ett helt liv i Sverige som om man aldrig lämnat sitt hemland.

Det går alldeles utmärkt att leva i Sverige utan att behärska svenska språket, utan att ha kontakt med svensk arbetsmarknad, utan någon som helst anpassning till svenska normer och värderingar, utan ens rudimentära kunskaper om hur det svenska samhället fungerar och hur svenskar lever. Det är naturligtvis helt galet. Våra integrerande åtgärder har i själva verket banat vägen för de parallella samhällen vi ser i Sverige idag – enklaver där klaner styr, andra regler, lagar och normer än de svenska råder.

Mitt förslag är att integrera mindre – om vi med integration egentligen menar att förse invandraren med möjligheter att slippa ha med Sverige och svenskarna att göra. Flera av de integrerarande åtgärder som MPI och MIPEX berömmer Sverige för leder ju snarare till utanförskap – som i utanför det svenska samhället – än innanförskap. Sverige har tillgodosett invandrares rättigheter och behov intill orimlighetens gräns. Nu är det dags att tydliggöra vilka skyldigheter den som söker, och får, skydd i vårt land har. Ett absolut och odiskutabelt krav bör vara att den som lever i Sverige måste kunna tala, skriva och förstå svenska. Det är nödvändigt för att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden – och arbete är den överlägset bästa arbetsmarknadsåtgärden.

Det måste finnas incitament för att lära sig svenska. Det är alldeles för många som inte slutför sin SFI-utbildning. Ett rimligt förslag är att kräva närvaro vid lektioner samt godkända provresultat för att få ekonomisk ersättning. Det tjänar också till att sända ett moralpedagogiskt budskap, nämligen att ekonomisk ersättning är kopplat till någon form av prestation. Ett annat sätt att öka incitamenten för att lära sig svenska är att kraftigt minimera antalet översatta blanketter och ansökningsformulär. Översätt till engelska. Naturligtvis bör sådan information som vänder sig till helt nyanlända översättas till fler språk, men i övrigt bör vi vara sparsamma med översättningar till fler språk än engelska.

Kanske bör vi också fundera över den hemspråksundervisning som erbjuds i svenska skolor? Man skulle kunna tänka sig att barnens föräldrar själv ordnar med den saken, och att barnen koncentrerar sig på att lära sig korrekt svenska i skolan. Globalt sett är det svenska systemet med hemspråksundervisning inom ramen för ordinarie undervisning i skolan ytterst ovanligt.

För att underlätta för nya svenskar att bli en del av Sverige bör vi också införa obligatorisk undervisning i samhällskunskap för alla nyanlända. Den bör ta upp svensk lagstiftning, förklara hur svensk demokrati fungerar, ge en orientering i svenska värderingar och normer, ge grundläggande kunskaper i svensk historia och svenska traditioner. Särskild vikt bör läggas vid att diskutera svenska värderingar angående sexualitet, synen på manligt och kvinnligt, jämställdhet, kvinnans rättigheter, barns rättigheter i Sverige och hbtqrättigheter. Den svenska synen på just dessa frågor skiljer sig en hel del från hur man i många utomeuropeiska länder resonerar. Därför bör detta betonas.

För att skapa ytterligare incitament för att lära sig svenska och för att delta i den ovan föreslagna undervisningen i samhällskunskap föreslår jag att vi knyter medborgarskap till att individen uppvisar färdigheter i svenska och kunskap om svenska normer, värderingar, lagstiftning, kultur och traditioner.

Avgörande i mitt resonemang är att ett svenskt medborgarskap är åtråvärt. Ett förslag är att knyta full tillgång till välfärdsystemet till just medborgarskapet. Den som är medborgare bör åtnjuta fördelar som icke-medborgaren inte äger. Så fungerar det i flera länder i världen: Sverige är undantaget.

Sverige bör ta intryck av det. Integrera mindre för att minska segregationen, helt enkelt.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se