Kommunernas ekonomi kan leda till en dominoeffekt

@ Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Torsdag 26 Okt 2017 2017-10-26
E-post 0

Kommunernas låneskuld bryter i år igenom 600 miljardersnivån. Huvuddelen av lånen går till investeringar i bostäder men Kommuninvest, en i grunden ekonomisk förening, ser en ökning av lånen till driften av kommunerna. Kommuninvest beräknar att 15–20 procent av lånen används eller har använts för verksamhet som egentligen bör finansieras via skatteintäkterna. Bakom dessa redan alarmerande siffror döljer sig en ännu större dramatik

I termer av ekonomiskt resultat har kommuner och landsting aldrig haft ett mer lysande år än 2016. När bolagen räknades in landade vinsten för kommunsektorn på koncernnivå på mäktiga 41 miljarder kronor. Det är det dubbla mot vad man normalt kallar ”goda” år.

Flera tillflöden samspelade och skapade överskottet: En stark arbetsmarknad gav stor ökning av skatteintäkterna, statsbidragen ökades med 9 miljarder för att kompensera för flyktingkostnaderna och kommunerna sålde egendom – främst 11 000 bostäder – för att stärka kassorna. Trots de goda resultaten räckte inte det utan lånebehovet ökade, och ser ut att ha en ökande trend. Efterfrågan på extern finansiering, det vill säga finansiering utanför skatteintäkterna, har ökat med den stora efterfrågan på framför allt bostads- och skolproduktion.

Kommuninvests hållning är att skulden inte är ett stort problem i sig – men att kommunerna och bolagen måste se till att matcha ökade investeringar och låneskulder med överskott. Kommuninvest ser ett behov att kommunerna har ett resultat på mellan två och fem procent för att ha marginal och kunna bära de ökade räntekostnaderna.

Kommunerna måste från och med 2018 redovisa pensionsskulden till sitt fulla värde. Soliditeten för kommunerna kommer då sjunka dramatiskt och ett tiotal av Sveriges kommuner kommer behöva visa upp negativ soliditet, att skulderna överstiger tillgångarna och att tillgångarna är finansierade med lånade medel eller främmande kapital. Att flera kommuner redan idag visar upp problem är ingen nyhet. Filipstads kostnader för ekonomiskt bistånd har sedan 2005 ökat från fem miljoner per år till mellan 25 och 30. Även om siffrorna är på väg ner är situationen allvarlig. Filipstad balanserar, tillsammans med ett antal andra kommuner, ständigt på konkursens rand.

Soliditeten kan bara öka på tre sätt:

  1. Genom att verksamheten genererar vinst och denna återinvesteras i verksamheten
  2. Genom amortering av skulder
  3. Genom att ägarna skjuter till medel

The Economist lyfte den 8 juni de bekymmersamma framtid som väntar den svenska samhällsekonomin. The Economist redogjorde redan då för de relativt små förändringar som regeringen genomfört, som begränsningen av föräldradagar för nyanlända samt att de som fått avslag på sin asylansökan inte längre är berättigade till kost, logi och dagersättning. The Economist pekade på den stora mängd utrikesfödda som står utanför arbetsmarknaden och att hela välfärdsmodellen är hotad. Men The Economists studie hade en stor brist. Den tittade i huvudsak på statens budget, inte på kommunernas ekonomiska inverkan i en lång och komplicerad kedja.

En svensk kommun kan inte gå i konkurs men den kan ställa in betalningarna. Offentliga Affärer beskriver detta i en artikel från 2011, sist frågan var aktuell. När Haninge kommun, det exempel som ligger närmast i tid, fick ekonomiska problem på 1990-talet gick såväl landshövdingen som Riksgälden in och bistod med städarbetet. Signalen som skickades var att staten ändå stod som garant.

Idag är situationen annorlunda. En handfull kommuner balanserar, likt Filipstad, på randen till att ställa in vissa betalningar och frågan är om statens och Riksgäldens resurser skulle klara av en liknande situation om de uppskattningsvis åtta kommuner som står inför skenande kostnader och samtidigt skall klara av pensionsskulden hamnar på obestånd. Pensionsskulden har ingenting med migrationsåtaganden att göra, den är helt avhängig av hur tidigare politiska ledningar i kommunerna hanterat den. Men vissa kommuner kan drabbas av en turboeffekt när pensionskostnaderna skenar samtidigt som överrullningseffekterna av migrationsåtagandena som uppstår två år efter kommunplacering blir tydliga. Statsbidragen för de migranter som kommunplacerades 2015 slår igenom 2017 eller senast 2018 när de upphör efter två år. Österåkers kommun har hittat en modell där de kan sträcka ut tiden till knappt tre år men likväl så upphör de förr eller senare. De nyanlända som placerades 2016 slår igenom i kommunernas ekonomi 2018. Kommer dessa inte i sysselsättning på något sätt, helst i arbete, behöver de försörjas på annat sätt. Detta är en förklaring till kommuner som Filipstad ökade kostnader för ekonomiskt bistånd.

Kommer en eller flera kommuner på obestånd, kanske framför allt de som lånat till driften av kommunen, och tvingas ställa in betalningarna av räntor och amorteringar, främst till Kommuninvest, kommer detta ge spridningseffekter bortom vad The Economist varnar för.

Kommunivest lånar upp kapital på de internationella kreditmarknaderna och kan idag låna till extremt låga räntor. Dessa låga räntor har lockat flera kommuner att låna till verksamhet som borde ha finansierats via skatten istället. Ränta är prislappen på risk. Desto högre risk, desto högre ränta. En högre ränta orsakat av att en handfull kommuner börjar få problem slår på alla Kommuninvests medlemmar och lån om inte staten kan garantera kreditåtagandena. Staten, regeringen, flyttade så sent som i somras halva valutareserven eller 250 MDR SEK från Riksgälden för att förstärka statsfinanserna. Riksgälden har idag kvar 250 MDR SEK. Detta skall ställas i relation till att enbart Riksbanken lånade ut 620  MDR SEK till svenska banker under den akuta finanskrisen 2008 – 2009.

Samtidigt som kommunernas kostnader nu ökar för integrationen så slår ett antal andra faktorer in. Pensionsskulden och belåningen. Kommer en, eller en handfull, kommuner på obestånd under 2018 kommer det skapa en dominoeffekt i svensk ekonomi som sprids in i det finansiella systemet, kapitalmarknaderna.

Kapital har den egenskapen att de lever på risk men skyr osäkerhet. Och om The Economist följer den svenska marknaden noga är det sannolikt att även fler aktörer har börjat göra det. Finansmarknaderna har ingen ambition att förlora pengar, det ligger inte i dess natur. Snarare kommer vi sannolikt behöva se över samhällskontraktet.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se