Krönika: Stater spricker alltid nedifrån och upp, aldrig tvärtom

  • Fredag 27 Okt 2017 2017-10-27
E-post 0

Den kanske viktigaste bok jag läst är Emanuel Todds 2002 publicerade Après l’empire (After the empire). Denna bok är en reflexion över nedgången i USA:s makt, som yttrar sig som en oförmåga att kunna göra sig gällande som enda supermakt i världen (som är angeläget om att visa sin styrka, men endast förmår att angripa svaga fiender som Saddam Hussein) och dess förestående ekonomiska och strategiska sammanbrott. En bok, och en analysmodell som mycket väl kan användas när vi försöker analysera vart Sverige riskerar att vara på väg.

Denna essä gav Todd tillfälle att förutse en stor finansiell kris fem år före kraschen hösten 2008:

“Vad är detta för ekonomi där finansiella tjänster, försäkringssystem och fastighetsmarknad har ökat dubbelt så mycket som industrin mellan 1994 och 2000?”. Vilket ledde honom till slutsatsen: “Vi vet ännu inte hur och i vilken takt europeiska, japanska och andra investerare kommer att skinnas – men de kommer att bli det. Det mest sannolika är en panik på börserna i en aldrig tidigare sedd omfattning följd av ett sammanbrott för dollarn, en kedja av händelser som innebär ett slut för USA:s ekonomiska ’imperiestatus”.

Även om inte de mest alarmistiska profetiorna slog in är det mest intressanta i “After the empire” Todds analysmodeller. Emmanuel Todds teorier försöker att analysera våra samhällens funktioner och utveckling på ett heltäckande sätt. Hans huvudtes är att åtskilliga socio-politiska och ekonomiska fenomen genereras av faktorer såsom:

  • antropologiska faktorer: Todd ger samhällenas familjestruktur en avgörande betydelse, vilket han detaljerat studerat i sina första arbeten.
  • demografiska faktorer: födelsetal, spädbarnsdödlighet, alfabetisering.

När Todd i sina första arbeten fem år före det inträffade predestinerade östblockets fall var det ingen som direkt tog honom på allvar. Hans teser visar sig dock stämma, såväl vid senare granskning som när både det senare Sovjetunionen och Jugoslavien kollapsade. Han förklarar även, före det inträffade, varför Pakistan skulle närma sig en statskollaps. Det enda som sedan kom att hålla ihop Pakistan var skräcken hos befolkningen själva om vad som skulle bli alternativet. Samma skräck som idag håller ihop stater som Nigeria, Kenya och många andra stater på den afrikanska kontinenten. Många sneglar, inte utan fasa, på hur situationen utvecklats i Libyen.

Stater kollapsar, eller spricker, inte på grund av en politisk kris som börjar i toppen. En politisk kris går ofta att hantera på något sätt. Statskupp eller nyval beroende på statsskick. Federationer, stater eller samhällen spricker nedifrån och upp, likt när nedersta hyskan på ett blixtås hakar ur. Blixtlåset går upp från fel håll. Mest tydligt har detta visat sig vara i Mellanöstern med sina starka klan- och familjestrukturer. Jag beskrev detta i en artikel publicerad i Dagens Samhälle 2015, hur Mellanöstern kastades in i sitt ursprungstillstånd. Detta tillstånd är idag tydligast i Irak, Syrien, Somalia och Libyen.

Todd tittar även på faktorer som våldsmonopol, hälsotal och annat. Hans forskning ligger nära epidemiologen Richard Wilkinsons. Wilkinson bevisade i sin bok ”Jämlikhetsanden” hur klyftor i ett samhälle påverkade bland annat hälsan hos befolkningen. Och samhällsekonomin. 

Det finns en villfarelse, eller naivitet, hos många politiker och politiska analytiker att tro att politiska kriser och instabiliteten i ett samhälle beror på att folkvalda i de högsta församlingarna inte kan komma överens. Forskning, och empiri, visar med Todds och Wilkinsons kombinerade forskning att det vi ser idag i lokalsamhällen som de kommuner som balanserar på konkursens rand är avsevärt mycket mer hotfullt mot en stat än vad som tidigare varit den gängse uppfattningen.

När tandvården i Hultsfred inte kan prestera en bokad läkartid med inte mindre än två års väntan är det inte något som bör mötas med en axelryckning. Förtroendet för vårdtjänster är en viktig del av samhällskontraktet. När socialtjänsten i Ljusnarsberg bara kan hålla öppet två timmar per dag sjunker förtroendet för omsorgstjänsterna lokalt. När medborgargarden patrullerar och i en del fall ingriper mot brott är det ett tecken på att statens våldsmonopol inte sköter sin uppgift. När våldsmonopolet, i form av polis, tvingas medge att det finns parallella rättsstrukturer i de särskilt utsatta områdena försvagas tilliten till staten som sammanhållande kraft. När femtio procent av unga med utomnordiskt ursprung, som utrikesfödda eller med två utrikesfödda föräldrar, lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasie- eller yrkesprogram sjunker alfabetiseringen och skapar grogrund för nästa generations kriminella gäng. Volymen, om den inte pressas ner, av lågutbildade är illavarslande. Lågutbildade visar även upp ett generellt sämre hälsotillstånd vilket belastar vården mer än tidigare. En nedåtgående spiral, de med sämst förmåga att bidra till välfärdssamhället är de som behöver bland annat den solidariskt finansierade vården mest.

Det är stabiliteten i lokalsamhällena som håller ihop en stat. Det är inte en stark politisk ledare. Gorbatjov ansågs av alla, även ryssar, som en stark ledare men likväl kollapsade Sovjetunionen. Och det började ute i lokalsamhällena med en allt sämre allmänt välfärdsåtagande och ett allt sämre våldsmonopol. 

Av den anledningen är kommunernas ”hälsotillstånd” i praktiken viktigare än statens. Staten vilar på att Sveriges idag 290 kommuner behåller sin stabilitet och så länge de är stabila nog håller staten ihop. Idag predestinerar Sveriges Kommuner och Landsting en skattehöjning på mellan två och sex kronor (Malmö 6:41 SEK) för att kommunerna skall kunna bibehålla dagens välfärdsåtagande samtidigt som vi i praktiken har en nettoförlust av poliser i yttre tjänst, trots löften om motsatsen.

För de som läser Todd och Wilkinson, och förstår deras teorier och angreppssätt, är utvecklingen i Sveriges kommuner något som borde förtjäna större uppmärksamhet för det tål att upprepas:

Stater är som blixtlås, går de sönder så går de ofta sönder nedifrån och upp när nedersta hyskan lossnar.

Jag är medveten om att många anser mig vara väl alarmistisk men jag kan idag konstatera att jag inte fått fel på en enda avgörande punkt sedan den arabiska våren eller sedan Alliansen slöt migrationsöverenskommelsen med Alliansen 2011. Utgången av revolten på Tahrirtorget var given. Det var aldrig den ”folkliga twitterrevolution” som alla påstod. Endast tre procent av Egyptens befolkning hade tillgång till Twitter, resterande levde i lokalsamhällen dominerade av klaner och den lokala moskén. Mohammad Mursis seger i det efterföljande valet var klar redan innan valet utropades.

I Sveriges fall borde regeringen då börjat vakna till liv när Migrationsverkets egen kapacitet slog i taket, när Bert Karlsson kunde börja hyra ut boenden. Det är en av många detaljer som kan infogas i Todds och Wilkinsons sammanslagna analysmodeller.

Alarmistisk? Kanske. Jag hoppas i varje fall i grunden att jag kommer ha fel men det jag ser, och kan ta del av, ute i lokalsamhällena passar in i både Todds och Wilkinsons modeller lite för bra för att inte bli orolig.

Kalla mig gärna “Stormkråka” men det jag ser nu är ingenting som vi bör ta alltför lätt på. Det är alltid roligare att vara alla goda nyheters budbärare men det jag ser ske, i realtid, är alltför allvarligt om vi på sikt vill hålla ihop såväl stat som samhällskontrakt för att negligeras.

Samhällen som spricker, de spricker alltid nedifrån och upp. Aldrig tvärtom.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se