Ledarsidorna.se kommentar till partiledardebatten

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

SVT:s partiledardebatt var en premiär för moderaternas nye partiledare Ulf Kristersson, som enligt en samstämmig kår av analytiker klarade sig bra. Den lågmälda – resonerande – tonen ingav respekt men Kristersson hade med den också svårt att riktigt få fäste i debattens andra halvlek. Kristerssons överraskade säkert många, men samtidigt måste man komma ihåg att han är en rutinerad politiker med tunga uppdrag bakom sig, både som minister och nu senast som Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson. 

I replikskiftena med statsminister Löfven passade Kristerssons debatteknik mycket bra, i de mer snabba skiftena med de övriga partiledarna hade han dock en tendens försvinna ibland. Löfvens slagordsinspirerade debattstil kunde emellanåt slå Anna Kinberg-Batra ur brädet med ren muskelkraft, men detta fungerade inte alls med den nye Moderatledarens mer intellektuella argumentering. Löfven bör sannolikt se över hur han förbereder sig inför kommande debatter, oavsett om det är i riksdagens kammare eller i andra format.

Oavsett vad som var SVT:s skäl att välja bort migrationspolitiken eller integrationspolitiken som ett enskilt ämne, kom frågan att ändå att dominera debatten eftersom den äter sig in i allt från socialförsäkringsfrågor och ekonomi, till lag och ordning. Frågan om invandring och asyl kastar sin skugga över varje enskild fråga, vilket blev tydligt då Kristdemokraternas Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson skulle duellera angående vårdfrågorna; centerledaren Annie Lööf blev tvungen och gå in och återföra debatten till ämnet, när det var dags för de övriga partiledarna att släppas in.

Ledarsidorna har tidigare pekat på att frågan om migration numera har ”flyttat in” i så gott som samtliga andra politikområden. Att ingen politiker kan negligera problemen som uppstått efter 2011 års migrationsuppgörelse mellan Alliansen och Miljöpartiet – vilket drabbade det svenska samhället med fullkraft efter flyktingkrisen, 2015, sedan Miljöpartiet effektivt bromsat all reglering av migrationen efter gått i koalition med Socialdemokraterna. Bromsen slogs till under hösten, 2015, men vi lever fortfarande med konsekvenserna. Ökande sexualbrott och gängkriminalitet? Ökande sociala kostnader för kommunerna? En sjukvård som går på knäna? Hög arbetslöshet bland vissa grupper? En utbildningssystem som förfaller? En underdimensionerad och felbalanserad bostadsmarknad? Alla dessa frågor kom upp och alla dessa problem kan utan att pressa resonemanget alltför hårt sättas i samband med svensk migrationspolitik.

Detta innebar att Sverigedemokraterna blev debattens mer eller mindre ofrivilliga centralgestalt, trots en mycket blek insats från partiledaren Jimmie Åkesson, som missade flera öppna målchanser i debatten. SD kunde dock glädja sig åt att försöken från de övriga att samfällt stämpla Åkesson och hans parti, som något slags rasister i linje med valrörelserna 2010 och 2014, föll platt till marken. Inte ens Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt verkar tro på det där längre, trots ett  försök från den senare att plocka poäng genom att “se Fatemeh i ögonen” (Vänsterpartiet hade lyckats med konststycket att smuggla in ledaren för organisationen “Ung i Sverige” i studion – en organisationsom arbetar för att afghaner som uppehåller sig illegalt i riket skall få stanna här på det allmännas bekostnad). Trots Åkessons medelmåttiga prestation visar erfarenheten att denna typ av attacker snarast har motsatt verkan. Mobbing fungerar inte i längden i Sverige – här börjar vi hålla på under-dogen efter ett tag. Åkesson gav ett omotiverat uppgivet intryck. Kanske slits han mellan de dubbla känslorna av tillfredsställelse och förtvivlan, när han ser att allt fler partier – framför allt inom Alliansen – anammar hans politik, samtidigt som ingen bjuder in honom till att delta ens i form av passivt stöd i en framtida regering.

Att migrationen, och nu integrationen, fortfarande är elefanten i rummet – även om framför allt Vänsterpartiet och Miljöpartiet fortfarande tycks förneka detta, blev även tydligt i replikskiftet mellan Annie Lööf och Jonas Sjöstedt. Jonas Sjöstedt och kritiserade Centerpartiet för att dra tillbaka resurser från kommuner och landsting. Men själv utgör han en viktig del av ett regeringsunderlag som rullar över historiskt stora ekonomiska åtaganden på kommunerna utan att kompensera för det enligt den kommunala finansieringsprincipen. Med etableringstider där bara 13 procent av de nyanlända är i sysselsättning när de statliga pengarna är slut så måste kommunerna träda in i enlighet med Socialtjänstlagen. Efter 13 år är 50 procent “i sysselsättning” – och av dessa är det bara en femtedel som försörjer sig själva genom inkomst av arbete. Arbetslösheten inom gruppen utrikesfödda ligger på 16 procent vilket resulterar i att drygt 30 procent inte finns någonstans i statistiken. Det handlar alltså om ett skuggsamhälle eller ett ingenmansland som ingen nation kan leva med i längden.

Programledarna bör ha viss kritik för att inte fört fram dessa effekter till sin spets och efterkräva svar på hur kommunernas ekonomiska förutsättningar kommer att utvecklas under nästa mandatperiod. Sveriges Kommuner och Landsting har tidigare prognostiserat en skattehöjning på två kronor i snitt för hela landet. För Malmö innebär det en skattehöjning på närmare sex kronor om dagens välfärdssystem skall vidmakthållas. En annan kritik som kan riktas mot programledarna var att de inte lyckades hålla disciplin på partiledarna, och framför allt Miljöpartiets Gustaf Fridolin, när de försökte avbryta motståndare och tala utanför stipulerad tid. Kanske var de obekväma med det nya formatet med “dueller” interfolierade av kommentarer?

Ett förslag är att titta lite på amerikanska primärvalsdebatter och upptakten till det franska presidentvalet. Där styrdes diskussionerna av väl pålästa och konsekvensneutrala stärnjournalister som ledde utfrågningarna och satt med stoppuret i hand – det blev kanske lite styltat, men det är ett format som tjänar den intresserade allmänhet väl, som inom ett år skall bege sig till valurnorna.

 

Erik van der Heeg

Johan Westerholm

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.