#metoo – om legitima gärningsmän och fördomsfritt engagemang

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 21 Okt 2017 2017-10-21
E-post 0

Äntligen står det ökade sexuella våldet på agendan! Statsministern utlovar skärpt lagstiftning och menar att ”attitydförändringar krävs”. Utrikesminister Margot Wallström efterlyser politiska åtgärder. Ja, faktum är att alla partiledare är överens om att det krävs åtgärder för att komma tillrätta med kvinnors utsatthet.

Landets kultursidor uppmärksammar problemet stort, både Expressens, Svenska Dagbladets, Sydsvenskans och Dagens Nyheters kulturskribenter skriver engagerat och indignerat om sexuella trakasserier mot kvinnor.

I flera artiklar, både här och i andra publikationer, har jag uppmärksammat att sexualbrott i allmänhet och våldtäkter i synnerhet ökat kraftigt de senaste åren. Den 21 september, släppte BRÅ sin halvårsstatistik över anmälda brott 2017. Enligt den har anmälda sexualbrott ökat med fyra procent – och våldtäktsanmälningar har ökat med hela fjorton procent. Jag skriver det en gång till för säkerhets skull – fjorton procent.

Nationella trygghetsundersökningen från förra hösten är lika nedslående läsning. 2015 angav 1,7 procent av kvinnorna att de utsatts för någon form av sexualbrott under 2015. Det är en rejäl ökning från 2014 då självrapporteringen gjorde gällande att 1,4 procent av kvinnorna utsatts. . Mest utsatta är unga kvinnor mellan 16 och 24. I den här gruppen uppger 9 % att de blivit utsatta för sexualbrott under 2015. Faktum är att kurvan för sexualbrott stadigt har ökat sedan 2012. De flesta sexualbrotten sker, enligt NTU, på allmän plats, och gärningsmannen är oftast okänd.

Enligt BRÅ har antalet anmälda våldtäkter ökat stadigt mellan 2007 och 2016 – med 41 procent. Ökningen kan delvis förklaras med att lagstiftningen angående våldtäkt ändrades 2013, men det förklarar knappast hela den enorma ökningen. Ökningen visar heller inga tecken på att avta – mellan 2015 och 2016 ökade anmälningarna om våldtäkt med tretton procent och enligt halvårsstatiken för 2017 har anmälningarna alltså ökat med fjorton procent.

Det är dock inte någon rapport från BRÅ som fått Löfvén och landets kultursidor att ställa sig upp som en man för att kräva krafttag. BRÅ:s senaste rapport som visade en fjortonprocentig ökning av våldtäkter sedan 2016 möttes av kompakt tystnad. Ingen uppmärksammade den – mer än jag. De senaste årens återkommande rapporter om sexuella övergrepp på badhus, tafsningar på festivaler och våldtäkter i skolmiljö har inte gett upphov till något större engagemang från varken politiker eller journalister. Vidriga gruppvåldtäkter utomhus förtigs, liksom sexuella övergrepp på pojkar och unga män i HVB-miljö. Nej, det som fått politiker och kulturskribenter att vakna är en kampanj på sociala medier, #MeToo, som uppmanar kvinnor att vittna om sina erfarenheter av sexuella trakasserier. Kampanjen startades av en amerikansk skådespelerska som berättade om filmproducenten Harvey Weinsteins trakasserier, och resten av världen, inte minst Sverige, hakade på.

Ett stort antal kvinnor – några av dem välkända profiler i media, kultur, näringsliv och politik – berättar om sina erfarenheter av sexuella kränkningar och trakasserier. En handfull ytterst publika män har anklagats, en av dem för riktigt grova och vidriga brott, de andra för olika typer av sexuella övertramp. Personliga berättelser från kända kvinnor trumfar helt uppenbart statistik och grova brott mot okända kvinnor. Det som krävs för att få Löfvén att lyssna är alltså att tillräckligt kända personer berättar om att kända män begått övergrepp, kladdat, fällt sexistiska kommentarer, trakasserat dem. Jag känner mig en smula konfunderad över att politiker och skribenter som ihärdigt, och under lång tid, förnekat att sexualbrott ökat (”ökad anmälningsbenägenhet” brukar vara standardförklaringen) nu plötsligt blåser till strid.

 Är inte det bra då? Jo, visst är det bra att den sexuella utsatthet kvinnor befinner sig i uppmärksammas, men kampanjen #MeToo riskerar, faktiskt, att relativisera sexuellt våld. Med några undantag utgörs kvinnornas berättelser av beskrivningar av hur män tafsat på fyllan, tryckt sig mot dem i tunnelbanan, fällt slippriga kommentarer, blottat sig och varit lite för påstridiga.

Det är naturligtvis ett problem att män beter sig så. Det är beteenden som faller inom kategorin sexuellt ofredande och sexuella trakasserier, alltså en mildare form av sexualbrott. I vissa berättelser tycks problemet snarast vara tondövhet och avsaknad av hyfs. De riktigt allvarliga övergreppen – de där våldtäkterna som ökat med fjorton procent senaste året – drunknar i berättelserna om klappar på rumpan och ovälkomna händer som läggs på lår.

Ytterligare problem med kampanjen är att den döljer det faktum att män också kan vara offer för sexuella övergrepp, något jag skrivit en hel del om. Faktum är att många män jag haft en tillräckligt nära relation med har berättat om sexuella trakasserier, och i några fall om regelrätta våldtäkter (av män). Kvinnor kan vara förövare, kvinnor kan gå över gränsen, kladda och göra ovälkomna närmanden. Män kan också vara offer för andra män. Ingenting är varken enkelt eller svartvitt. Det finns nyanser i helvetet, män kan vara både offer och förövare, liksom kvinnor.

Varför får den här kampanjen så stort genomslag? Hur kommer det sig att politiker mobiliserar, kultur och ledarsidor skriver spaltmeter, demonstrationer anordnas? Varför anordnades ingen demonstration efter larmen om sexuella ofredanden på festivaler och konserter? Varför kräver inte en enda politiker att de återkommande övergreppen på HVB-hem ska utredas? Varför skriver inte en enda kulturskribent om de gruppvåldtäkter som tycks ha ökat? Och våldtäkterna i skolmiljö? Borde inte det föranleda att i alla fall skolministern reagerar? Senast igår rapporterades om att en flicka blivit våldtagen på skoltid, under en idrottsdag, av en klasskamrat som redan dömts för tre sexuella övergrepp . Varför upprörs inte landets journalister, aktivister och folkvalda av det?

Jag tror att det handlar om djupt liggande kulturella föreställningar om offer och förövare. Begreppet ”idealiska offer” är väl känt inom kriminologin. Nils Christie, norsk sociolog, skriver i artikeln ”Det idealiska offret” (2001) att ett ”idealiskt offer” har en sorts offentlig och kulturell status på samma sätt som en ”hjälte” eller en ”förrädare”. Vissa personer eller kategorier av individer får lättare än andra fullständig och legitim status som offer. Kvinnor har högre offerstatus än män, sjuka, svaga, gamla eller mycket unga människor passar extra bra som offer. Den som är sysselsatt med ett respektabelt projekt, på en legitim plats har lättare att få offerstatus än den som gör något mindre respektabelt och är på fel plats på fel tid. Översatt till våldtäktsdiskussionen så betraktas alltså en ung kvinna på väg hem från skolan mitt på dagen, nykter naturligtvis och anständigt klädd som ett idealiskt offer. En överfallsvåldtäkt utomhus, på offentlig plats, mitt på dagen betraktas som mer våldtäkt än en våldtäkt hemma, av en man den våldtagna kvinnan känner. En man som är ute och tågluffar, blir full eller röker på, följer med två nyfunna manliga vänner hem och blir våldtagen har svårare att erhålla statusen offer. Det gäller även unga män som blir sexuellt utnyttjade av kvinnor – föreställningen att ”män alltid vill” är stark.

Det är naturligtvis ett djupt kränkande resonemang. Det är lika kränkande för en man som för en kvinna att bli utsatt för sexuellt våld och tvång, lika skrämmande att bli våldtagen av någon man känner som av en okänd gärningsman, lika vidrigt att bli överfallen utomhus som att bli tvingad till sex hemma. Kvinnor som tvingar till sig sex är lika usla som män som tar vad de vill ha med våld, svenska män som våldtar är lika förkastliga som afghanska män som våldtar, män med makt som begår övergrepp ska fördömas lika mycket som maktlösa män som ägnar sig åt sexuellt våld.

Den våldtagnas status som offer är också beroende av vem som våldtog henne. Nils Christie skriver om ”idealiska gärningsmän”: ”Den idealiske gärningsmannen liknar inte offret. Han är ur moralisk synpunkt svart i jämförelse med det vita offret. Han är en farlig man som kommer lång bortifrån. Han är en människa som knappt är en människa. Föga förvånande är detta också den allmänna bilden av gärningsmannen”. Christies resonemang har fått stort genomslag. Exempelvis Katarina Wennstam använde sig av det i sin bok En riktig våldtäktsman – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2004). Wennstam menar att den överrepresentation av män med invandrarbakgrund beror på den (felaktiga) föreställning som Christie beskriver.

”Sedan är det ju det här med överrepresentationen – är den egentligen representativ? Ska vi verkligen utgå ifrån att antalet dömda gärningsmän med invandrarbakgrund och från det dra slutsatser om vilka det är som våldtar? Är rättsväsendet verkligen så neutralt och färgblint som vi tror?”.

Wennstam lyckades väl med att slå hål på myten om den ”idealiske gärningsmannen” – så väl att det idag är tabu, inte bara att påtala överrepresentationen av män från Nordafrika och Mellanöstern i våldtäktsstatistiken, utan också att överhuvudtaget tala om våldtäkter med förövare som inte är pursvenska. Den som gör det stämplas som fördomsfull och rasistisk – trots att hon har statistiken på sin sida. Wennstam skriver: ”När en polis får en misstänkt gärningsman framför sig som inte stämmer med den inre bilden (av gärningsmannen) – för att han är för lik honom själv eller hennes man, för att han är för välartikulerad, för rik, för snygg eller vad det nu må vara som talar emot mannens skuld – så reagerar nog många poliser som folk gör mest och tänker att han är oskyldig”.

Så obildad och fördomsfull vill man ju inte vara. Alltså låter vi bli att prata om vem det, enligt polismyndighetens rapport Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag på åtgärder (2016), är som tafsar på badhus, på konserter och festivaler.

Det blir för komplicerat – och den, som i likhet med mig själv, lyfter problemen har betraktats som suspekt. Ändå har vi oroats, eller hur, över att kvinnor känner sig mindre trygga och över att sexuella ofredanden, sexuella övergrepp och våldtäkter ökat. Därför är det så befriande med den här kampanjen. Äntligen har vi några legitima gärningsmän att ösa vårt hat och vår avsky över – en knippe vita cis-män med makt. Idealiska våldtäktsmän i vår toleranta och fördomsfria samtid, i all synnerhet om man har ett behov av att konstruera sig som just tolerant och fördomsfri.

Låt oss hoppas att avskyn inför sexuellt våld kvarstår efter att alla maktmissbrukande vita män rökts ut från landets redaktioner. Jag vågar nämligen lova att våldtäkterna inte kommer att minska på något substantiellt sätt för att ”Aftonbladetmannen”, ”TV4-profilen” och ”SVT-mannen” får sparken. Nitton våldtäkter anmäls varje dygn i Sverige. Det kan vi inte hashtagga bort, hur gärna vi än vill.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se