Perspektiv: Socialdemokraterna är inte en självklar hemvist för socialdemokrati

Image by Jarmoluk on Pixabay
  • Lördag 14 Okt 2017 2017-10-14
E-post 0

Det känns i magen när gänget kliver in på biblioteket. Och Stockholms socialdemokratiska kulturborgarråd Roger Mogert identifierar sig med mobbarna, skriver Einar Ehn, bibliotekarie i Vällingby och Hässelby på SvD Debatt

Einar Ehn närmar sig pudelns kärna, hur socialdemokratin i allmänhet och i de som utgör Stockholms Arbetarekommun i synnerhet har gått från bildningsideal till bildningsförakt.

Det som kanske bäst gestaltar det klassiska bildningsideal som fanns innan postmodernismen och identitetspolitiken fick fäste i socialdemokratin är uttrycket ”Begåvad men fattig” och den omvändelse som bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, grundare av Thielska galleriet i Stockholm gjorde.  Ernest Thiel förlorade hela sin förmögenhet efter första världskriget. Festerna avlöste varandra men affärerna började gå knackigt. Gamle vännen och kumpanen Wallenberg vände Thiel ryggen.

Är det verkligen meningen med livet att samla pengar på hög, frågade sig Ernest Thiel.

Thiel ifrågasatte moralen hos bankirerna. Thielska Galleriet såldes till staten för 1,5 miljoner kronor och är sedan dess tillgängligt för allmänheten. I den process som ledde fram till försäljningen imponerades Thiel av den moraliska resning och bildning som hans forna hatobjekt socialdemokraterna representerade. Lågmälda. Bildade. Artiga. Korrekta men framför allt ärliga. De hade, trots begränsade eller fattiga förhållanden, arbetat sig till en bildning. Thiel imponerades och kom att förakta sina tidigare vänner, bankirerna, ännu mer. Thiel fann sina  vänner i arbetarrörelsen.  Den bildningsinriktade arbetarrörelsen. Socialdemokratins själ.  Håkan Juholt är sannolikt den siste partiledare som insåg detta när han menade att kulturen kunde ge människan vingar att flyga med. Kultur och bildning är kommunicerande kärl. Men sedan dess har något hänt.

Konservativa debattörers krav på tysta bibliotek är ofta kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt, 

Det menar Roger Mogert, kultur- och stadsbyggnadsborgarråd (S) i Stockholm. Mogert säger i en senare kommentar att han redan från början, när han skrev artikeln, visste att den skulle missförstås från vad han försökte säga. Det är fortfarande oklart vad han försöker säga då han inte lyckats formulerat det. Inte ens på SvD Debatt lyckas Mogert skingra dimmorna i efterhand. Annat än att han visste att han skulle missförstås. Mogerts historielöshet om med vilken respekt arbetarrörelsen tämjde kapitalet är talande för hur det står till idag i Stockholms Arbetarekommun som leds av Anders Ygeman, gruppledare för riksdagsgruppen. Paulina Neuding kritiserar, med viss rätt, Mogert men Mogerts artikel har en stor fördel.

Mogert beskriver mellan raderna det kompakta förakt mot bildning som genomsyrar dagens socialdemokrati i allmänhet och Stockholms Arbetarekommun i synnerhet. 

Jag har själv suttit på partimöten där deltagare, även höga tjänstemän i partiapparaten, sitter och skryter om hur illa bildade de är. Hur de fått sin socialdemokrati med bröstmjölken och därmed slutat ta in, analysera, debattera och argumentera med ny kunskap som verktyg. ABF, som idag är bärare av identitetspolitiska ideal, är inte längre det bildningsförbund som skulle ge arbetarklassen den nivå av utbildning för att kunna med kunskap utmana högerns, adelns, prästerskapets, kapitalets och arbetsgivarnas makt. Ett skryt om hur lite de kan och att det inte behövs bildning längre för att tycka något genomsyrar partiorganisationen. Och även väl valda ledarsidor. Aftonbladets ledarsida och Arenagruppen domineras av postmoderna teorier utan klassisk bildning att stå på.

Att komma från en obildad miljö ses som fint. Mogert närapå skryter om att han endast hade 48 böcker i hemmet under sin uppväxt. Att sedan ge uttryck för att, som Mogert, att de inte var intresserade av bildning är ännu finare inom främst Stockholms Arbetarekommun. Det är ingen slump att Mogert både positionerar sig som offer för en obildad miljö, hemmet han växt upp i hade exakt 48 böcker, samtidigt som han säger sig värna om bibliotekens mångfald i kultur- och bildningsdebatten. Att biblioteken skall vara ett rum även för de som inte söker bildning.

Detta att även smeta rasism och snobbism på icke namngivna personer är ett otyg och även om Mogert i sin replik i SvD nu backar något från sin ursprungliga position är bildningsföraktet det som lyser igenom i all hans argumentation. Det är i sammanhanget viktigare att smeta rasistkortet, som hans chef finansborgarrådet Karin Wanngård gjort vid varje givet tillfälle, på omvärlden (även representanter på ministernivå i Norge) som har det tveksamma omdömet att beskriva Järvafältets verklighet bättre än Socialdemokraterna i Stockholm Statshus kan prestera själva.

När jag själv bodde i USA fann jag en anomali, som svensk, i schemat. Det obligatoriska ämne som hette ”Own studies”. Som minimum hade vi fyra timmar per vecka i skolans bibliotek baserat på tidigare betyg och studievana samt studieresultat. Gud nåde den som ens försökte söka kontakt med sin bordsgranne. Detta ämne var kanske räddningen för de som kom från studiesovana, och bildningssvaga, hemmiljöer. Den enda tid i veckan de fick en chans att komma ikapp eller åtminstone hjälpligt klara av studierna. Biblioteken är, i ett land som USA, den fattiges fredade zon. Den zon där han eller hon kan ta steget uppåt i ett samhälle som präglas av brutala krav på resultat och klasskillnader. Det är ingen slump att Olof Palme, trots konflikter med USA, under hela sin livstid var en stark USA-vän. Där Margot Wallström ser revolutionären Palme ser andra, med bildning, en person som insåg bildningens och utbildningens betydelse.

När Socialdemokraterna i Stockholms stad genom sitt eget ungdomsförbund SSU Stockholm bejakar den separatism som de inbjuder Sveriges Unga Muslimers ordförande Rashid Musa att tala sig varm om och Roger Mogert som företrädare för stadsbyggnad och kultur nedvärderar bildningen och de villkor som följer med detta pekar det i en mycket obehaglig riktning. En riktning som Ernest Thiel, den märklige bankiren, hade förväntat sig men som han i sin tid blev motbevisad för.

Dagens socialdemokrati i Stockholms stad uppfyller alla de fördomar den märklige bankiren hade i sin tid. Idag är socialdemokratin långt borta från Nils Karlebys och Tage Erlanders bildningsideal.

Socialdemokratin slits nu mellan två poler. Den postmoderna, relativistiska, som Stockholms Arbetarekommun företräder. Och den klassiska, den som hyllar bildningen och är beredd att betala priset för denna i form av studiero på biblioteken. Vilken skola som Roger Mogert och Stockholms Arbetarekommun tillhör, den klassiskt socialdemokratiska eller den postmoderna relativistiska, är med hans egna utsagor tämligen klarlagt. Ett förakt för bildning, ett skryt över begränsningarna han själv växt upp med och hans eget ointresse samt en vilja att biblioteken skall vara något annat än att ge just de som är i störst behov av studiero en plats att göra sina drömmar till verklighet.

Socialdemokratins bildningsideal har förändrats. Under Anders Ygemans, Veronica Palms och andras ledarskap. De som söker studiero, som vill göra just den klassresa som den märklige bankiren Ernest Thiel beundrade, kanske måste söka sig en annan hemvist. De som söker studiero för att göra en klassresa kommer behöva hänvisas till andra miljöer än de bibliotek som Mogert menar ska bredda verksamheten. Där lugn miljö och studier samt tydliga krav ersätts med något annat.

Den stora skiljelinjen i ett av Sveriges statsbärande partier, Socialdemokraterna, står idag mellan en majoritet av postmoderna relativister och en krympande skara som fortfarande hyllar bildningsidealet. Ett bildningsideal som åtnjöt kapitalets respekt och fick dess avarter på knä. Där den socialdemokrati som går i Nils Karlebys, Tage Erlander och Ingvar Carlsson fortfarande lever. Men den är tillbakaträngd.

Socialdemokratiska bildningsideal är tidlösa. Till och med socialdemokratiska ideal är tidlösa.  Gör din plikt, kräv din rätt. I den ordningen. Fattig men begåvad måste få tillgång till bildningens verktyg på lika villkor. 

Men det är inte självklart att det socialdemokratiska partiet av idag är en självklar hemvist för dessa ideal. Det har, om inte annat, Stockholms Arbetarekommun med sina främsta företrädare i Roger Mogert, dess ordförande Anders Ygeman och dess främsta kommunalråd Karin Wanngård tydliggjort. Det förstärks vid varje tillfälle när jag pratar med företrädare på olika nivåer. Det är finare att tala om för omvärlden hur obildad du är än att visa kraften som bildning ger. En kraft som klarar av att utmana kapitalet.

För medlemmar, väljare och omvärld är inte längre Socialdemokraterna i Stockholms Stad den självklara hemvisten för de bildningsideal som till och med fick en av förra seklets största bankirer och kapitalister att byta åsikt.

Huruvida det socialdemokratiska partiet inser detta i tid, innan någon annan fångar upp idealen, återstår att se. Motståndet är i det närmaste kompakt inom de kretsar som utgör partiets maktsfärer. Det räcker i regel med att gå igenom de socialdemokratiska ministrarnas, och dess stabers, meritförteckningar för att förstå hur låg förståelsen för bildning är och hur djupt hatet mot detta är.

 

 

Redaktörens kommentar

Jag är, sedan hösten 2006, medlem i Socialdemokraterna. Det har varit tuffa år, att gå min egen väg i Nils Karlebys idévärld, som inte haft stöd i den postmoderna relativistiska riktning som S gått sedan valförlusten 2006. Och även om jag anser att en viss tillnyktring skett sedan kongressen i maj 2017 är vi inte ett självklart alternativ att försvara socialdemokratiska grundvärderingar. 

Gör din plikt, kräv din rätt.

Dagens socialdemokrati är extremt bidragsorienterad och utan krav på egentlig motprestation. Men jag är likväl fortfarande socialdemokrat i form av partimedlemskap. Så länge det finns några till likasinnade, och ingen motsvarande rörelse i något annat parti, är jag en Karlebyist. En klassisk, konservativ, socialdemokrat. Jag tillhör de som hellre investerar i bibliotek och studielokaler än i äventyrsbad. Ett nytt bibliotek, eller en ny skola, är en investering i framtiden. Ett nytt badhus är endast någon form av tillfällig fritidskonsumtion. Det är roligare för ett kommunalråd att inviga ett färgglatt och roligt äventyrsbad än ett hus för bildning. Det ena en kortsiktig konsumtion av njutning eller verklighetsflykt, det andra en investering som ger människan vingar att flyga med.

Men en dag kan detta förändras om inte socialdemokraterna förändras. Om socialdemokratin återvänder till Nils Karlebys idévärld kommer jag stanna. Men om den idétraditionen, som byggde folkhemmet, finner en annan bättre hemvist måste jag dessvärre eller dessbättre avsluta mitt medlemskap i Socialdemokraterna. Socialdemokraterna kommer aldrig kunna hävda en ensamrätt på en politisk ideolog om de inte själva anammar tankarna.

Socialdemokratiska bildningsideal är tidlösa. Till och med socialdemokratiska ideal är tidlösa.  Gör din plikt, kräv din rätt. I den ordningen. Fattig men begåvad måste få tillgång till bildningens verktyg på lika villkor. Ordning och reda i studiemiljöerna ger arbetarrörelsens barn de verktyg som får dem att flyga och göra klassresor.

Oavsett vad andra påstår är jag, och förblir, den konservative socialdemokraten. En utdöende sort som, om inget händer, sannolikt kommer bli partilös i framtiden om dagens utveckling tillåts fortgå.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se