Post-postkolonial politik: ett måttfullt förslag

Ett slags beröringsskräck för att engagera sig militärt i forna kolonier – framför allt i Afrika – från de ”vita” länderna i västvärldens sida kostar liv och lidande, framför allt bland den lokala civilbefolkningen. Skälet till detta är tvåfaldigt: det finns en psykologisk motvilja att stämplas som kolonialist i ett kulturellt och medialt klimat som präglas av ”post-koloniala” föreställningar. Och det finns rent fysiska hinder – det handlar om resurser. Här är dock ett förslag på hur man skulle kunna kringgå båda dessa spärrar.

Sedan avkolonialiseringen av Afrika, under 1950- och 60-talen har ett flertal stater skakats av inre konvulsioner, statskupper, endemiska inbördeskrig och stamfejder på en nivå som har lett till vad som i praktiken inneburit deras närmast totala sammanbrott.

I vissa fall har omvärlden tvingats åse veritabla folkmord, som i fallet Rwanda under 1990-talet. Problemen har härvidlag varit värst i delar av Väst- och Centralafrika. De människor som drabbats har sällan varit de beväpnade parterna själva, vilka kan vara allt från reguljära förband, till miliser, gerillor och gangstergäng, utan konsekvent den obeväpnade civilbefolkningen – och framför allt försvarslösa kvinnor och barn, eller medlemmar i etniska grupper som varit fåtaliga eller militärt svaga.

Det återkommande problemet har varit att det internationella samfundet så gott som alltid agerat senfärdigt eller inte alls. Det är en senfärdighet som har kostat liv, lidande och blod. Och slaktarräkningen löper fortfarande. Så frågan är naturligtvis om det finns någon lösning på svårigheterna med att snabbt komma igång med humanitära eller fredsbevarande insatser innan det är försent, i ”tredje världen” i allmänhet och det subsahariska Afrika i synnerhet?

Till att börja med måste alla sluta att ljuga för sig själva. Världssamfundets (dvs FN:s och dess medlemsstaters) misslyckande med att förhindra de humanitära katastrofer som följer i spåren av politiska och ekonomiska konflikter är en realitet.

I Somalia har inbördesstrider, laglöshet och ett kollapsat näringsliv slitit sönder en hel nation. Kongo är ett annat exempel. Där är förnärvarande 1,3 miljoner människor på flykt och tiotusentals kvinnor har våldtagits och stympats. I norra Nigeria verkar de islamistiska vettvillingarna i Boko Haram. I Sydsudan kan mycket väl ett folkmord vara på väg. Och hur har det internationella samfundet hanterat dessa problem? Jo, genom att i princip inte göra någonting – eller åtminstone mycket lite.

Grundproblemet är säkerhet. Utan säkerhet fungerar inget annat heller. Näringslivet bryter ihop, hjälporganisationer kan inte verka och hela den finmaskiga väv som håller samhällena samman rivs upp. Det är därför viktigt att få fredsbevarande eller fredsframtvingande styrkor på plats så snabbt som möjligt för att förhindra problemen att eskalera.

Inget av detta är någon nyhet. Problemen har påtalats av diplomater, regeringar och hjälporganisationer sedan länge. Diverse förslag på lösningar har lagts fram. Ett sådant handlar om att ställa en internationell snabbinsatsstyrka under Säkerhetsrådets kontroll, som skulle vara beredd att sättas in med omedelbar verkan, men av detta har blivit intet.

Problemet handlar här om de nationella regeringarnas rädsla för att utsätta sina egna soldater för fara eller att ställa dyrbara och vitala materiella resurser till FN:s förfogande. Med tanke på detta är det svårt att se hur FN någonsin skulle kunna ställa upp en tillräckligt slagkraftig styrka.

Men vad gör man om det offentliga inte klarar sina uppgifter? Jo, man låter privata marknadskrafter ta över.

Världssamfundet har svårt att allokera män och materiel, däremot utgör ekonomiska resurser inga problem – pengarna finns. Säkerhetsrådet borde därför ta i beaktande möjligheten att använda sig av privatarméer och privata säkerhetsbolag (ofta kallade PMC:s, ”Private Military Corporations”) för att klara av FN:s humanitära åligganden att skydda civilbefolkning och hjälparbetare. Det finns flera exempel på sådana bolag, varav STTEP International (grundat av sydafrikanen Eeben Barlow, från Executive Outcomes) och Academi (f.d. amerikanska Blackwater) kanske är de mest kända som kan ställa upp med personal i bataljonsstyrka.

Det är organisationer med erfarenhet av militära operationer. Personalen är ofta före detta yrkessoldater från USA, Storbritannien, Australien, Sydafrika och det forna Rhodesia med god kännedom om afrikanska förhållanden och alla aspekter av militärt hantverk.

Tanken skulle vara att låta privatarméerna fungera som snabbinsatsstyrkor med uppgiften begränsad till att skydda civilbefolkning och hjälparbetare genom upprättandet av säkra zoner – tills dess traditionella fredsbevarande FN-styrkor kan anlända för att ta över uppgifterna, när kusten är klar. Styrkorna skall heller inte ta någon speciell sida i de olika konflikterna, men däremot ha ett robust mandat för att kunna lösa sina uppgifter med våld om så skulle behövas. Med ett beslut från Säkerhetsrådet kan de också operera inom ramen för internationell rätt. När uppgiften är färdig drar sig bolaget tillbaka och skickar en faktura.

Stående privatfinansierade styrkor kan sättas in utan att FN:s medlemsstater behöver oroa sig för att förluster av egna soldater skall påverka hemmaopinionen negativt. Likaledes har privatarméerna redan tillgång till erforderlig materiel, vilket möjliggör omedelbar deploajering. På så sätt kringgår man också de problem som omöjliggjort insatserna i exempelvis Liberia, Kongo och på andra håll. För att se till att bolagen uppfyller de mandat som ställts till deras förfogande åtföljs enheterna av militära observatörer från FN. Denna typ av översyn förkommer inte av de traditionella nationella FN-styrkor som emellanåt sätts in, eftersom detta skulle kunna uppfattas som “kränkande” av det land som bidragit med trupp. Men i en normal affärsuppgörelse mellan FN och ett säkerhetsbolag är ju en sådan åtgärd inte något problem. Det är bara att skriva in detta krav i offerten.

Närvaron av privatarméer underlättar ju också för diverse hjälporganisationer att leverera mat och medicin utan dröjsmål, vilket också bidrar till att minimera konflikternas skadeverkningar. Ett snabbt inrättande av säkra zoner innebär också att befolkningen kan söka skydd i närområdet, samt att de skändligheter som följer av utdragna konflikter (stympningar, systematiska våldtäkter, kidnappningar, etc.) kan kvävas i sin linda, vilket i sin tur underlättar för att en försoning kan komma till stånd mellan befolkningsgrupper, när stridigheterna väl har upphört.

Rapporteringen om exempelvis Blackwaters verksamhet i Irak, sedan 2003, visar förvisso på problem som följer av bristande översyn och oklara ansvarsförhållanden, men detta är inget olösligt “systemiskt” problem som följer av att man har just med en privatarmé att skaffa, utan är något som kan lösas med administrativa och juridiska instrument, samt kontinuerlig översyn.

De insatser som idag utförs av FN-trupper är ju inte på något sätt immuna mot missförhållanden, vilket Anders Kompass rapportering så tydligt har blottlagt. Den systematiska kriminella verksamhet – med allt från utpressning av lokalbefolkningen till trafficking med flyktingkvinnor – som FN-soldater från Marocko, Egypten, Pakistan, samt diverse afrikanska stater, har ägnat sig åt, får enligt min mening problemen med Blackwater i Irak att blekna.

Korruptionen bland FN-soldater, ofta själva från “tredje världen”, kostar det internationella samfundet inte bara prestige, utan även reda penningar. Det finns dessutom exempel på när FN-styrkornas brottslighet ibland har antagit närmast industriella proportioner, som när pakistanska militärer ägnade sig åt smuggling av vapen åt de krigförande parterna i utbyte mot guld och diamanter i Kongo, 2007-09.

Vad man än anser om privata säkerhetsbolag och privatarméer bör man begrunda alternativet: i nio fall av tio handlar alternativet om att ingenting sker överhuvudtaget för att hjälpa alla de oskyldiga människor som hamnat i kläm i Afrikas många konflikter. Och då blir valet lätt.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se