Principlöshet och pressetik

Sebastiano Conca, "Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen", 1720

En princip utmärks av två saker – den äger allmängiltighet och betraktas som eftersträvansvärd av den som förfäktar den. Den princip man påstår sig följa i en situation bör man alltså använda sig av i andra, liknande situationer – i alla fall om man vill framstå som en trovärdig person. Den senaste veckan har jag häpnat över hur lätt och obehindrat svensk media i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet byter princip beroende på situation. Aftonbladet, Nordens största dagstidning, har avslöjat sig som en publikation helt utan principer, riktning och moralisk kompass.

Bakgrunden är förstås utpekandet av en av tidningens allra mest profilerade skribenter som en våldtäktsman. En kvinna, också hon verksam i mediebranschen, hävdar att den person som i media går under namnet ”Aftonbladetmannen”, drogade och våldtog henne 2006. Redan 2011 berättade hon om detta, då utan att namnge honom. Då skrev hon om en ”man med makt i media”.

En polisanmälan ska ha gjorts, men utredningen lades ner i brist på bevis. Branschen har surrat av rykten kring den här händelsen i åratal, och alla som varit något involverade i Stockholms medievärld har känt till vem kvinnans anklagelse avser i många år. Namnet på ”mannen med makt i media” röjdes för länge sedan. Ingen, förutom kvinnan som hävdar att hon blivit drogad och våldtagen och mannen som pekas ut, vet dock vad som egentligen hänt. I samband med nätkampanjen #metoo valde kvinnan att, på sin Instagram, avslöja namnet på den man som hon menar drogade och våldtog henne 2006.

Flera män har pekats ut i samband med #metoo. En programledare på TV4 anklagas för ofredanden och verbala trakasserier och en SVT- anställd programledare påstås ha sänt meddelanden med sexuell innebörd till en praktikant. Båda dessa män har hängts ut med namn och bild i pressen, bland annat i Aftonbladet. Den så kallade Aftonbladetmannens identitet skyddas dock alltjämt.

Här uppstår en mängd frågor angående medias, inte minst Aftonbladets, principer angående namnpublicering på människor misstänkta för brott. Det tycks nämligen som om en princip tillämpas när det gäller TV4-mannen och SVT-mannen och en annan när det gäller Aftonbladetmannen.

Jag skrev en kolumn om pressetik och pressetiska regler i samband med att en tidigare finansminister valsade runt i pressen, anklagad för att på en blöt fest ha blottat sig och yttrat förklenande omdömen om andra festdeltagare. Jag var mycket kritisk till att media valde att hänga ut en person på så lösa grunder – allt byggde på ickeverifierade uppgifter från anonyma källor. Jag menade att de medier som valde att publicera exministerns namn bröt mot pressens egna etiska regler. Det menar jag fortfarande. Jag anser att det är minst sagt diskutabelt att hänga ut människor innan dom har fallit. Varken SVT-mannens, TV4-mannens eller Aftonbladetmannens identitet borde röjts av medier som (i likhet med Ledarsidorna.se) är anslutna till det pressetiska systemet.

Journalistförbundets publicitetsregler inskärper att också en offentlig person, en politiker, artist, kunglighet, programledare eller för den del ledarskribent ska betraktas som oskyldig om inte en fällande dom finns. Journalistförbundet uppmanar vidare sina medlemmar att ”vara kritisk mot nyhetskällor och kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare publicerats”. Hur ska källor på sociala medier värderas?

Betänk att vem som helst, när som helst kan påstå att någon – kanske du – gjort sig skyldig till egentligen vad som helst. Utan att vilja förringa kvinnornas uppgifter om vad dessa män gjort sig skyldiga till menar jag att det är vanskligt att föra vidare information baserat på en personlig upplevelse. I fallet med Aftonbladet finns det dock numera flera källor, som, oberoende av varandra vittnar om att mannen i fråga vid flera tillfällen betett sig ytterst tveksamt, för att inte säga brottsligt.

Den intressantaste paragrafen i Journalistförbundets publicitetsregler med avseende på den här historien handlar om mediers ansvar att respektera den personliga integriteten: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver belysning”.

Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén, hänvisar i en krönika till de pressetiska reglerna i ett försök att försvara tidningens beslut att inte publicera namn på den medarbetare som anklagas för grova brott. Hon menar att grunderna för namnpublicering inte är tillräckligt starka – och att det skulle bryta mot de pressetiska reglerna. Den uppfattningen delar jag. Problemet är bara att samma person, Sofia Olsson Olsén, i fallet med exministern resonerade på ett helt annat sätt.  I en krönika argumenterade hon för Aftonbladets beslut att publicera namnet på ex-ministern genom att hävda a) att offentliga personer måste tåla granskning och b) att det är pressens uppgift att avslöja maktmissbruk. Olsson Olsén skrev att ”det ställs hårdare krav på offentliga personer” samt att ”en av pressens uppgifter är att avslöja när makten missköter sig. Har du en upphöjd position ställs det hårdare och tuffare krav. Så är det och så ska det vara”. Jaså. Det tog inte många veckor för Sofia Olsson Olsén att göra avsteg från den orubbliga hållningen.

I hanteringen av Aftonbladetmannen gör Olsson Olsén således kraftigt avsteg från två principer som hon tidigare i höst deklarerade vara orubbliga. Det ökar inte Aftonbladets trovärdighet på något sätt. Jag välkomnar dock Olsson Olséns nyvakna intresse för pressetik och hoppas att hon håller fast vid dem. Det hyser jag dock inga större förhoppningar om: En princip tycks gälla människor som Olsson Olsén inte är kompis med – och en helt annan princip gäller dem som tillhör hennes vänskapskrets. Själv har jag den egenheten att jag anser att samma principer måste råda –oavsett om någon jag känner eller tycker om är inblandad eller inte.

I sammanhanget kan vi påminna oss om Immanuel Kants resonemang i Grundläggning av sedernas metafysik. ”Handla endast så att du skulle vilja att din handling upphöjdes till universell lag”. Det innebär att jag skulle vilja att min maxim, det vill säga den subjektiva princip som motiverar valet av handling, kan bli upphöjd till allmän lag. Enklare uttryckt – det jag gör måste jag anse vara rimligt och tillämpligt för andra (och givetvis för mig själv) att göra i alla andra liknande situationer, överallt och för all framtid.

När Olsson Olsén fattade beslutet att publicera ex-ministerns namn borde hon alltså fundera över hur hon skulle agerat om den anklagade inte var en före detta finansminister i en borgerlig regering, utan en opinionsbildare på vänsterkanten, till råga på allt en av hennes kolleger.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är tidigare lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent. Kandiderar till riksdagen för moderaterna i valet 2018.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.