Slow Culture: Katarina Wennstam, “Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt”

  • Söndag 15 Okt 2017 2017-10-15
E-post 0

Alltför få böcker har kraft att förändra världen. En av de böcker som faktiskt bidragit till att förändra världen i alla fall en smula är Katarina Wennstams debutbok Flickan och skulden (Albert Bonniers förlag, 2002). Wennstam, som då arbetade som kriminalreporter på SVT, redovisade i sin bok om samhällets syn på våldtäkter ett stort material bestående av våldtäktsdomar och intervjuer med våldtagna flickor och kvinnor.

 

Det är hjärtskärande och skakande läsning. Det är svårt att orka ta in de vidrigheter de våldtagna flickorna och kvinnorna utsatts för. Det är nästan ännu svårare att läsa hur illa många av dem behandlats i rättsprocessen. Irrelevanta frågor om klädsel, alkoholintag och tidigare sexuellt beteende är vanligt förekommande. Det gör ont att läsa om de förnedrande frågor de våldtagna fick utstå, ifrågasättandet av deras trovärdighet, skuldbeläggandet. Följande står att läsa i en dom från Södertälje tingsrätt 1997:

”Frågan är då om målsägandens berättelse ska läggas till grund för tingsrättens bedömning. Hon har uppenbarligen haft mycket sexuellt umgänge med olika pojkar både före och efter den åtalade händelsen”.

Den unga flicka som anmält upprepade sexuella övergrepp kallas ”hora” och ”fladderfitta” i skolan. De misstänkta gärningsmännen är hennes ”kompisar” – och tingsrätten tycks mer benägen att tro på de unga männens beskrivning av hennes sexliv än på hennes berättelse om att de, vid flera tillfällen, tvingat henne till sexuella handlingar.

Wennstams nakna reportage om synen på den våldtagna kvinnan, exemplifierad genom utdrag ur domar och förundersökningsprotokoll, samtal med våldtagna flickor och kvinnor och med deras anhöriga skakade om den svenska offentligheten. I fall efter fall beskriver Wennstam samma fenomen – hur de våldtagna tjejerna smutskastas av sin omgivning, hur skulden blir deras. Efter en våldtäkt sprids rykten snabbt. Alla vet, i samhället och på skolan. Människor spekulerar, tar ställning och väljer sida. Ryktena surrar på fritidsgården och i skolan. De utsatta flickorna blir tvungna att byta skola, kanske till och med flytta till en annan plats. Våldtäktsmännen, däremot, fortsätter sina liv som vanligt. Wennstam intervjuar pappan till en trettonårig flicka som blivit våldtagen:

”Alla pratade om henne. Även om det till slut blev fällande domar mot männen och så, gick ju snacket mest om min dotter. Många visste ju vem hon var, men det snackades mest om vad hon var. Det går inte att beskriva hur skönt det är att ha flyttat därifrån”.

En engagerad, rasande och intensiv debatt följde i bokens kölvatten. Varenda feminist i landet – och ganska många andra också – hade åsikter, fördömde skuldbeläggande av offret och krävde att polis och nämndemän, åklagare och domare justerade sin, i många fall, risiga syn på våldtagna flickor och kvinnor. 2005 skärptes sexualbrottslagstiftningen. Att den våldtagna kvinnan var berusad – ”i ett hjälplöst tillstånd” – betraktades inte längre som en ursäkt för våldtäktsmannen utan som en försvårande omständighet.

De senaste dagarna har jag tänkt en hel del på Katarina Wennstams bok om samhällets syn på våldtäkter, våldtagna tjejer, flickor som blivit utsatta för övergrepp, omgivningens tendens att ursäkta förövaren och skuldbelägga offret. Det som jag trodde var en attitydförändring visade sig bara vara yta. Strax där under den polerade och civiliserade ytan lurar samma vidriga värderingar, samma misstänksamhet mot utsatta kvinnor och våldtagna flickor, samma vilja att urskulda mannen, samma uråldriga skuldbeläggande av henne.

”Små flickor med långa ögonfransar kan ställa till ett helvete för grabbar, män”, skriver en kvinna till en man som dömts för sexuella övergrepp på en fjortonårig flicka. En annan kvinna skriver att ”det finns alldeles för många tjejer som ljuger om såna saker, bara för pengarnas skull (skadestånd).” Mannen, som är nitton år och kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn för några år sedan har alltså dömts för sexuellt ofredande mot en flicka.

Händelsen inträffade på ett konfirmandläger där han av okänd anledning var med som konfirmandledare (lite udda eftersom han är muslim). Kyrkans personal lät honom sova i samma rum som två fjortonåriga flickor (ett mycket udda förfarande). Då tog han tillfället i akt och gav sig på en av dem. Hon lyckades fly och låsa in sig på toaletten, skärrad och rädd, men när hon berättade för församlingspedagogen vad som hänt nonchalerade hon händelsen.

Mannen, som är en av frontfigurerna i något som Expressen kallar ”en förening i migrationsfrågor” och som fått mycket uppmärksamhet i media för sitt engagemang för ensamkommandes rättigheter, nekade till anklagelserna. Tingsrätten tror dock på flickan och dömde honom för sexuellt ofredande. När han bedyrar sin oskuld i ett långt inlägg på sin Facebook överöses han av kärlek och sympati från mängder av kvinnor (flera av dem för övrigt engagerade i antinäthatsprojektet #jagärhär, vilket Joakim LaMotte skrivit om).

Det är bedrövligt att se hur en mobb bestående av medelålders kvinnor ger sig på en fjortonårig flicka som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, på ett konfirmandläger till råga på allt. Det är tydligt att vi behöver diskutera synen på sexuellt våld, offer och förövare med jämna mellanrum.

Värderingar är sega – och en del värderingar tar tydligen längre tid att förändra än jag kunnat föreställa mig.

 

Ann Heberlein

Illustration: Albert Bonnier förlag

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se