Samtidens förakt för svaghet

Image: Internet image on Flickr

För fem år sedan, våren 2012, publicerade Karneval förlag en nyöversättning av Harald Ofstads klassiska analys av de normer och värderingar som utgör kärnan i den nazistiska ideologin. Den är, mot bakgrund av NMR:s manifestationer under det gångna året men också med anledning av det samtida samhällsklimatet, värd att påminna om. Jag recenserade den i Dagens Nyheter i april 2012, och när jag idag läser vad jag skrev då, delar jag min egen analys och mina egna ord:

”Om vi håller upp nazismen som spegel för oss, ser vi våra egna drag förstorade, och just därför så avslöjande”. Så skriver Ofstad i förordet och fortsätter ”antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.” Ofstads brutala påståenden drabbar mig på ett helt annat sätt idag än då jag som idealistisk och politiskt aktiv tjugofyraåring första gången läste honom. Det där handlar inte om mig. Det där handlar inte om min tid, min värld och mitt sammanhang, tänkte jag då. Då läste jag Ofstad snarare som en analys av ett historiskt skeende. 

Så skrev jag 2012, och känslan av att Ofstads analys inte framförallt handlar om svunna tider, utan om min egen tid har växt sig allt starkare.

Kärnan i Ofstads resonemang är att nazismen bygger på idén om den starkes rätt. Den svage dukar under. Ofstad nämner inte Nietzsche, men hans resonemang om styrka, hårdhet och manlighet dyker oundvikligen upp under läsningen. ”Var hård!” uppmanar Nietzsche läsaren i Sålunda talade Zarathustra, en hårdhet som består i att inte låta sig påverkas, varken av människors onda handlingar eller av deras lidande. Det är, menar Nietzsche, omanligt att ömka andra och tycka synd om de svaga. Den manliga hårdheten avfärdar medkänsla och förordar förtryck och dominans över andra, de svaga, de som inte vet sitt eget bästa, de som har lägre värde på grund av sin svaghet.

Jag tänker på Ofstad och hans analys av föraktet för svaghet som grundläggande i en människofientlig ideologi varje gång någon avfärdar mig som ”psykiskt sjuk”. Det hade jag ännu inte varit med om när jag skrev om Ofstad i Dagens Nyheter våren 2012. Då hyllades jag ofta för att jag ”vågade visa min svaghet” genom att skriva och tala om min egen psykiska ohälsa, i bland annat min självbiografiska bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler,2008). Idag är det ingen som hyllar mitt mod att vara svag. Idag används min svaghet mot mig, för att avfärda mig och mina resonemang. Samtidens förakt för svaghet tar sig naturligtvis fler uttryck – nedskärningarna i LSS är ett exempel, ointresset för fattigpensionärernas situation ett annat. Det är en sådan människosyn som leder till urholkningar i det sociala skyddsnätet, som utestänger människor, som slår ut sjuka, som tillåter orättvisor och sociala klyftor att växa. De som är svaga – de sjuka, de arbetslösa, de fattiga – blir allt svagare medan de starka blir allt starkare.

Så ser det ut i Sverige idag. Istället för att betrakta människor som vuxna och ansvariga väljer vi att låsa fast dem i fattigdom och passivitet. Den absurda debatten om ”rätten att tigga” är ett mycket bra exempel på detta – hur en grupp människor, romer, definieras som ”svaga” och därför inte tillerkänns förmågan att kunna ta ansvar för sina egna liv. De tiggande EU-migranterna betraktas som passiva objekt för vår omsorg snarare än som självständiga, handlande subjekt. Vad är det, om inte ett förakt för svaghet? För att inte tala om det massiva ointresset för det ökade sexuella våldet mot kvinnor: kvinnor betraktas i en nazistisk ideologi som per definition svaga och passiva och med en naturlig vilja att underkasta sig mannen och hans behov. I tredje rikets ideologi dyrkades mannen och manligheten. Kvinnans existensberättigande var att föda barn och tillfredsställa mannens olika behov. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den märkliga diskussion som förts i anslutning till det faktum att vi nu har runt trehundra fall av polygami i Sverige. Bruket att ha mer än en hustru handlar inte om kvinnornas behov – nej, det är ett uttryck för mannens önskemål. Att vi inte klarar av att se det i den svenska debatten är bekymmersamt.

Ofstad pekar på paternalism och förlöljigande av demokrati som ett av de viktigare elementen i den nazistiska ideologin. Hitler hävdar i Min kamp att om alla bara förstod förhållandena på samma sätt som han så skulle alla vilja det han vill. Nazismen ger uttryck för en extrem förmyndarmentalitet, ett totalt underkännande av de icke rättrognas förmåga till tänkande: ”Vilken lycka för de regerande människorna att människorna inte tänker!… om de gjorde det, kunde inte det mänskliga samhället bestå!” skriver Hitler i sin andra skrift, Tischgespräche. Jag menar att det är ett sätt att tänka som härrör från en Platonsk tradition, så som Platon beskriver idealstaten, en meritokrati där människor allt efter förmåga bör sköta sin uppgifter. I Staten härskar de tänkande, filosoferna, över dem vars främsta tillgång är kroppstyrka, väktarna, och dem som med sitt arbete servar de övriga, producenterna. Några bakar bröd. Andra tänker och bestämmer.

Den paternalism som jag skrev om 2012 har växt sig till ett monster 2017. Diskussionerna efter Trump, efter Brexit och i anslutning till Sverigedemokraternas explosionsartade framväxt har genererat mer än en text som ifrågasätter demokratin. Ett exempel är socialminister Annika Strandhälls ifrågasättande av mäns rösträtt efter Trumps seger i USA. Den antidemokratiska retoriken är, intressant nig, en reaktion på en framväxande populism. Resonemanget går ut på att människor (eftersom de röstar fel) är för dumma för att få delta i demokratiska beslut. Människor är helt enkelt inte tillräckligt intelligenta, pålästa och kompetenta för att få delta i den demokratiska processen. Ungefär så har det resonerats.

Vid min omläsning nu, 2017, drabbas jag också av Ofstads resonemang i framförallt kapitel fyra, fem och sex med rubrikerna ”Lydnad och ansvarsfrihet”, ”Förmyndarskap och likriktning” samt ”Antiintellektualism och ockultism”. Ofstad beskriver hur den nazistiska ideologin ströp den fria forskningen och avfärdade rationella argument. Aktivism upphöjdes till norm på förnuftets bekostnad. Nazismen föraktade objektiva, rationella argument och dyrkade handlingar och vitalitet. Det ser vi också i den svenska offentligheten, när tjänstemän, journalister och forskare betraktar sig som mer som aktivister än neutrala yrkesmän. Nationalekonomen Robert Östling resonerar om detta i tidningen Curie.

Det som ger mig kalla kårar är Ofstads resonemang om åsiktsförtryck och uppfostran som väsentliga delar i den nazistiska ideologin. Det förmyndarskap och krav på likriktning som han beskriver genljuder på alltför många sätt i vår egen tid – en tid när människor kan bli av med arbetet för att ha förbrutit sig mot värdegrunden. Ett skrämmande och upplysande exempel är Hörby kommuns agerande i relation till en anställd som förbrutit sig mot ”värdegrunden”. Ofstad skriver att vi ser våra egna drag förstorade om vi håller upp nazismen som en spegel för oss. Det finns anledning att se oss i den spegeln – och förskräckas.

 

Ann Heberlein

Foto: Internet Archive Book Images

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.