Slow Culture: Sverige och den transatlantiska slavhandeln

Den svenska besittningen Saint Barthélemy på 1800-talet. Okänd konstnär.
  • Söndag 15 Okt 2017 2017-10-15
E-post 0

Den 9 oktober avhölls en konferens i Malmö under titeln ”Slavhandelns arv” i regi av bland andra Malmö stad, ABF och Malmö mot diskriminering. Besökarna kunde denna dag få avnjuta föredrag av bland andra Malmös kommunalråd Katrin Jammeh Stjernfeldt, talespersonen för Afrosvenskarnas riksförbund, Kitimbwa Sabuni, forskaren Tobias Hübinette, samt ”mediestrategen” Teysir Subhi.

Sedan ett par år tillbaka sker liknande aktiviteter anordnade av Afrosvenskarnas Forum för rättvisa just den 9 oktober, ett datum som valts av det enkla skälet att just denna dag, år 1847, friköptes de sista slavarna från deras engelska och franska ägare med medel från den svenska riksdagen på den svenska mikrokolonin Saint Barthélemy, i Västindien.

Om man tittar på vilka seminarier och programpunkter som Forum för rättvisa haft under åren får man lätt intrycket att Sverige var en storspelare inom slaveriet och att det svenska välståndet till stora delar kan tillskrivas vårt deltagande i den transatlantiska slavhandeln. Samtidigt pekar organisationen på att det råder en stor omedvetenhet i Sverige om detta faktum och att det bör belysas och lyftas fram som ett mörkt kapitel i vår historia.

Forum för rättvisa har förvisso rätt i att det svenska deltagandet i den nya tidens slavhandel är ett föga känt fenomen bland gemene man, men när man tittar lite närmare på det så framstår det kanske inte så mycket som ett mörkt kapitel, som snarare en mörk fotnot i de svenska hävderna. Något så misslyckat, perifert och kostsamt som de svenska försöken att göra goda affärer på detta område är svårt att föreställa sig.

Slaveri i Sverige är sannerligen inget okänt begrepp, under förkristen tid och långt in på medeltiden förekom slavhandel och ett ekonomiskt system till stora delar byggt på trälar. I detta avseende var Sverige inget unikum. Rent faktiskt är det snarast frånvaron av slaveri som utgör en global anomali rent historiskt. Under vikingatiden var framför allt svenskarna kända för sin slavhandel i österled. Träldomen avskaffas i Sverige officiellt år 1335, under kung Magnus Eriksson, där det i lagtexten stadgas att ingen person född av kristna föräldrar skulle kunna vara träl. Detta beslut innebar dock ingen massfrigivning av svenska slavar av det enkla skälet att trälväsendet sedan länge hade mist sin ekonomiska betydelse. Det hade även för storjordbrukare blivit mer ekonomiskt lönsamt att betala en lantarbetare en fast lön, på det att han skötte sig själv, än att ha ofria personer boende i sitt hus, med den därtill kommande förpliktelsen att ansvara för deras försörjning under hela deras liv. Slaveri uppkommer nästan alltid av två skäl: brist på arbetskraft eller att man håller slavar av prestigeskäl. Både befolkningsökningen under tidig medeltid, liksom kristna ideal motverkade slaveriinstitutionen i Sverige. När den förbjöds hade den i princip redan upphört av sig själv.

Dock tycks intresset för de svenska trälarnas situation vara av minimalt intresse för Forum för rättvisa. Desto mer står senare tiders händelser i fokus, då Sverige faktiskt bedrev aktiviteter hinsides haven, nämligen under 13 år på Guldkusten (dagens Ghana) mellan 1650 och 1663, samt de 63 år mellan 1784 och 1847 då slaveri faktiskt tilläts på Saint Barthélemy. Det handlar alltså om 76 år i Sveriges historia då vi – eller rättare sagt vissa svenskar – bedrev slavhandel med afrikaner. Hur kunde då detta slaveri motiveras? Slaveri var ju förbjudet i Sverige? Motiveringen tycks ha varit att slaveri förvisso var förbjudet i vår världsdel på europeisk mark, men kunde bedrivas i andra områden där praktiken redan var etablerad, som i Afrika och den Nya världen.

Det började 1646. Den holländske entreprenören Louis de Geer hade sedan många år legat bakom bland annat vapentillverkning i Sverige. 1646 utrustade han ett fartyg som lastat med vapen, verktyg och ylle seglade till nuvarande Nigeria där varorna byttes till elfenben, bomull och 200 slavar av de lokala makthavarna. Denna last fördes till Barbados i Västindien där de byttes till socker. Detta paradexempel på triangelhandel genererade en enorm vinst och kom att intressera drottning Kristina, som gav tillstånd till att ett handelskompani kunde bildas, Svenska Afrikakompaniet, med de Geer och ett antal svenska adelsmän som delägare. En handelsstation anlades i Cabo Corso, på Guldkusten, efter att man slutit avtal med den lokale makthavaren, kungen av Futu år 1650. Där anlades också kompaniets högkvarter, fortet Carolusborg (dagens Cape Coast Castle), som fortfarande finns till beskådande.

Kompaniet försökte under en tid att bedriva slavhandel med krigsfångar som man köpt av sina grannar i Futu-staten, men man misslyckades dock nesligen med att hitta köpare i Amerika. I stället lyckades man avyttra ett par hundra slavar i den portugisiska kolonin Sao Tomé, där avansen blev att man kunde köpa socker lite billigare av portugiserna. Afrikakompaniet kom därför att ge upp försöken till triangelhandel med slavar och började istället inrikta sig på bilateral handel mellan Sverige och Afrika, där tyger, metall, knivar, smycken och speglar gick i den ena riktningen, under det att guldsand (därav namnet ”Guldkusten”), elfenben och framför allt mahogny gick i den andra.

Sverige förlorade besittningen till Danmark under danska kriget, 1658, men skulle enligt avtal återfå kontrollen efter freden i Köpenhamn, 1660. Detta visade sig dock svårare än vad man tänkt, eftersom en av den danske guvernörens medhjälpare hade passat på att sälja kolonin till holländarna bakom ryggen på alla andra och försvunnit med alla pengarna. Efter strider som böljade fram och tillbaka mellan holländare å ena sidan och svenskar i allians med lokala fatus, å den andra, förlorades området definitivt till Holland, 1663 – och därigenom var Sveriges afrikanska äventyr definitivt till ända. Under denna tid kan man beräkna att svenska fartyg och företagsintressen medverkade till handeln av strax under 1000 afrikanska slavar. Detta är givetvis många människor, men kan jämföras med de omkring tusen svenska sjömän som kidnappades och såldes på afrikanska slavmarknader genom de nordafrikanska korsarernas försorg, eller de 85.000 afrikanska slavar som fraktades på danska kölar till Västindien under 16- och 1700-talen.

120 år senare var det dags igen för Sverige att återigen göra en trevare på den internationella slavmarknaden. Svenska kronan och Gustav III hade noterat de stora vinster som neutrala frihamnar i Västindien hade gjort under det nordamerikanska frihetskriget mellan England och de amerikanska kolonisterna. Gustav III lyckades byta till sig den lilla ön Saint Barthélemy från Frankrike i utbyte mot att fransmännen fick handelsrättigheter i Göteborg, 1784. Ön var (och är) minimal och med en storlek i paritet med Visingsö. Ett annat problem är att den helt saknade färskvattenkällor, vilket gjorde plantagejordbruk omöjligt. Dock fanns en naturlig hamn – det kanske viktigaste om man ville att platsen skulle kunna fungera som omslagsplats och frihamn. Öns befolkning uppgick till 750 personer, varav 300 var slavar, framför allt verksamma inom privata hushåll.

Handelsverksamheten var tänkt att gälla alla möjliga olika typer av varor, och ett privat bolag bildades, det Svenska Västindiska kompaniet, med kungen som delägare och med oktroj på all svensk handel på kolonin. Bolaget tittade även på att göra vinster inom slavhandeln och en större expedition med svenska fartyg planerades med destination Angola, där slavar skulle hämtas för vidare transport till Västindien. Detta företag fick dock ställas in 1788, då fartygen behövdes i Sverige i samband med kriget mot Ryssland. Enskilda svenska fartyg i kompaniets tjänst, liksom privatister efter 1805, kunde dock bedriva slavhandel om än i blygsam skala. Emory University har i sin stora ”Trans Atlantic Slave Trade Database” gjort den mest omfattande kartläggningen över den transatlantiska slavhandeln och har loggat in de transporter som ägt rum från 1600-talet och fram till 1800-talet.

Av de 34.941 identifierade transporterna utgjordes endast 10 stycken av fartyg under svensk flagg. Den svenska delen av den transatlantiska slavhandeln uppgick således till en femtedels promille av den sammanlagda volymen och var så minimal att vårt land inte ens har fått sin egen kategori i databasen. Om man räknar med att cirka 10 miljoner slavar fördes över Atlanten (varav 900.000 till dagens USA) under triangelhandelns tid handlar det svenska bidraget om 2.000 slavar utifrån en antagen genomsnittlig lastkapacitet på 120 slavar per fartyg, samt att vi även räknar in Louis de Geers äventyr på 1600-talet i totalsumman.

Dock återstår en hel del arkivforskning för att fastställa det slutgiltiga resultatet. Som slavhandelsnation var Sverige ingenting annat än ett fullständigt fiasko. Saint Barthélemy lyckades likväl blomstra ekonomiskt under några kortare perioder, framför allt i samband med 1812-års krig mellan USA och Storbritannien, då under en period inte mindre än 20 procent av den amerikanska exporten gick över den svenska kolonin. Saint Barthélemy slutade definitivt vara en god ekonomisk för den svenska kronan efter 1830, då ständiga bidrag måste betalas ut för att hålla ön på fötter.

Intäkterna från slavhandeln upphörde definitivt 1813, då all slavhandel förbjöds inom det svenska rikets besittningar. Kvar stod man med en befolkning i kolonin, till största delen engelsmän och fransmän, som redan hade slavar i sin ägo. Utan handel kunde inga ytterligare slavar tillföras området, och antalet frigivningar började så smått överskrida den naturliga reproduktionen bland slavpopulationen.

En anomali vad gäller just Sverige är förutom den ringa omfattningen av den svenska slaveriet, den egendomlighet att det faktiskt dröjde ända till 1847 innan det avskaffades helt. Sverige kom sent in på banan som kolonialmakt under 1780-talet, då upplysningstidens idéer om avskaffandet av hela systemet redan börjat växa sig stark – och redan 1788 uppvaktades Gustav III av abolitionister under Anders Sparrman – en hållning som möttes med sympati från kungen. Sverige förbjöd som sagt slavhandeln 1813 – vilket var tidigt – och 1823 beslutade riksdagen om att svenska fartyg som sysslade med slavhandel i länder där det fortfarande var tillåtet inte kunde räkna med svenskt beskydd. 1830 skärptes lagen ytterligare, då dödsstraff infördes för varje svensk som kunde beslås med att syssla med verksamheten.

Men det var inte förrän 1840 som Saint Barthélemyfrågan började dryftas i riksdagen, framför allt genom författaren Erik Gustav Geijers motioner. Tanken var att avskaffa slaveriet men ge slavägarna kompensation från statliga medel för sin ”kapitalförlust”. Adeln, prästerna och borgerskapet biföll detta, under det att bondeståndet satte sig till motvärn, med argumentet att kostnaden var för stor, och att statliga medel bättre behövdes för att hjälpa svenska bönder som drabbats av missväxt genom frost, under det att man ansåg att slavarna i Västindien levde under en ständig sommar och inte borde klaga.

En proposition för att avskaffa slaveriet gick till slut igenom i riksdagen 1844, och tre år senare, den 9 oktober 1847, hade guvernören James Haarlef Haasum de likvida medel tillförfogande för att friköpa de sista 523 slavarna som fortfarande levde på ön. Och så avslutades en dyster fotnot i den svenska historien.

Karakteristiskt för just det svenska slaveriet är den ringa omfattningen, det minimala ekonomiska utbytet av verksamheten, och att aktiviteterna inte bedrevs av ”Sverige”, som nation, utan av privatpersoner och privata bolag. Inget större välstånd kom Sverige till del, vare sig vad gäller slavhandel eller genom våra koloniala projekt hinsides haven. Detta är något man också bör hålla i minnet om man nu vill uppmärksamma den 9 oktober som en minnesdag. Sverige har i detta sammanhang inget att yvas över, men heller inte något att direkt be om ursäkt för.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se