Slow Culture: Vikingabedrägeriet i Birka – case closed

  • Söndag 22 Okt 2017 2017-10-22
E-post 0

Få har väl kunnat undgå oktober månads stora historiska ”snackis”, såväl i Sverige som utomlands? Jag tänker här på de förmenta rön som presenterats av textilarkeologen Annika Larsson i utställningen ”Viking Couture” på Enköpings museum.

I korthet handlar det om att en textilarkeolog vid Uppsala universitet på grundval av ett textilband (ett så kallat ”brickband”), som använts som ett slags dekorativ bård vid hals- eller ärmlinningen på en vikingatida kvinnas begravningsskrud från 900-talet har rekonstruerats på ett sådant sätt att Annika Larsson har kunnat uttyda att mönstret bildar namnet ”Allah” och ”Ali” i geometrisk kufisk skrift på arabiska. Av detta drar Larsson följande slutsatser, som kan utläsas i det pressmeddelande som även sanktionerats av hennes universitet:

”Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkat av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden. Gravgåvor i form vackra kläder, fint sydda av exotiska tyger speglar knappast den dödes vardag, lika lite som våra dagars högtidskläder speglar vår egen vardag. Det rika materialet av gravgåvor bör snarare ses som materiella uttryck för underliggande värderingar”.

Hon fortsätter:

”I Koranen står att man i Paradiset bar kläder av siden, vilket tillsammans med textbandens inskriptioner kan förklara den utbredda förekomsten av siden i vikingatida gravar. Fynden finns i samma utsträckning i både mans- och kvinnogravar. Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkat av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden”.

Det här låter ju i högsta grad anmärkningsvärt. Att svear från Mälardalen for vida i kring i österled och bedrev handel med muslimska araber och perser är ju allom bekant. Av de fynd av silvermynt som gjorts i vårt land och som härrör från vikingatiden är ungefär hälften försedda med arabisk inskription och att österländskt siden bytts mot iriska slavar i handel mellan arabiska och uppländska handelsmän finns bland annat beskrivet i fascinerande detalj i den arabiske krönikören Ibn Fadlans betraktelser från 900-talet, (för övrigt en av de främsta historiska källorna till vår kunskap om vikingatidens sociala liv).

Men Larsson vill alltså dra tolkningen lite längre: hon hävdar att vikingatida konsthantverk är ”muslimska böner”, samt att kult och gravskick i Mälardalen har influerats av islam. Nyheten vann snabbt internationell spridning. Föreställningen om att de vilda nordborna egentligen var muslimer, var en alltför saftig nyhet för att kunna ignoreras. Såväl New York Times, som The Guardian och BBC basunerade okritiskt ut ”nyheten” om att ”forskare” nu kunde slå fast att ”vikingarna” begravdes med böner till ”Allah” insydda i sina kläder, och tabloidpressen gick ännu längre. Bottennivån nåddes inte oväntat av Aftonbladet, som skamlöst slog fast att ”Vikingarna åkallade Allah inför striden”.

Problemet var bara att Annika Larsson inte alls hade gjort någon banbrytande arkeologisk upptäckt; hon hade i själva verket högst medvetet producerat ett vetenskapligt bedrägeri i nivå med Piltdownmannen eller Erich von Dänikens teorier om att rymdvarelser har byggt pyramiderna vid Gizeh.

Vi kan börja med brickbandet. Dessa kantband är inte ovanliga tillbehör till en klädedräkt. De förstärker linningen vid hals och handled där dräkten annars skulle riskera att utsättas för slitage, med fara för att tyget skulle kunna repas upp. För att ett sådant brickband skall kunna fungera optimalt måste det ha samma bredd över hela sin längd. Det har också det band som Larsson har valt att analysera, som påträffades i kammargraven Bj 965 på Birka på 1880-talet, där en kvinna uppenbarligen hade begravts tillsammans med en häst någon gång i skiftet 8-900-tal. Bandet mäter cirka en halv tum i bredd. Som så många brickband är även det här prytt med abstrakta geometriska mönster, föreställande kammar, kors och meandrar.

Vad Larsson har gjort för att få de geometriska mönstren att se ut som om det stod ”Allah”, är att klippa av ändarna på bandet, där det finns en meanderformation, samt foga dessa element utanpå ett parti med ett diagonalt kammönster, samt vrida tillägget 90 grader. Om man därefter tittar på resultatet i en spegel, framträder något som med lite god vilja kan läsas som ”Allah”, på arabiska, eller rättare sagt ”illah”, vilket som självständig stavelsesammansättning inte betyder någonting. Genom sin klipp-och-klistrametod har Larsson dessutom förstört möjligheten att använda bandet just som en halslinning. Resultatet ser ut som en snok med fjärilsvingar och kan heller inte under några omständigheter ha sett ut så då det var i nyskick, eftersom själva de längsgående kanterna är intakta. På frågan om varför man måste ha en spegel för att kunna läsa den ”arabiska” skriften, svarar Larsson att ”det kanske är för att man vill läsa från vänster till höger” – ett svar som knappast låter övertygande, när det kommer från en forskare.

Det där med den arabiska skriften utgör även det ett problem. Larsson hävdar att det handlar om kufisk skrift, närmare bestämt geometrisk kufisk skrift, som var vanlig framför allt i Persien under medeltiden.

Problemet är att denna typ av kalligrafi inte uppstår förrän på 1100-talet, det vill säga 200 år efter det att brickbandet från Birka har förfärdigats. Dessutom används den framför allt som utsmyckning på palats och moskéer, som ett slags arkitektonisk ornamentik. Exemplen på geometrisk kufisk skrift i samband med textilier är mycket ovanliga och det äldsta kända exemplet är upphittat i Uzbekistan och härrör från 1300-talet.

Hade brickbandet verkligen innehållit kufisk skrift från 900-talet, så hade detta varit en lika stor arkeologisk sensation, som att vikingarna hade varit muhammedaner. För att ytterligare försvåra för Larsson kan man dessutom hänvisa till ett närmast identiskt brickband som hittats i Norge, nämligen det så kallade Snartemo V-fyndet, som är från 500-talet, det vill säga över hundra år innan profeten Muhammeds födelse. Dock framhärdar Larsson i att mönstret på brickbandet från Bj 965 likväl är kufiskt: ”det har jag förstått av arabiska experter”. Vilka dessa skulle vara och vad de skulle vara experter på vill hon dock inte uppge.

Även när vi kommer till lite ”mjukare” frågor gällande utställningen blir det också problematiskt. Larssons tes att vi påträffar siden i gravarna, eftersom det står i koranen att de saliga i paradiset kommer att bära detta tyg, verkar inte särskilt trovärdigt. Typiskt för muslimskt gravskick är att den tvättade kroppen läggs i en grav iförd en enkel svepning. Det vore närmast hädiskt enligt denna ökenreligion att stoppa ned en massa dyrbarheter, som skett i grav Bj 965, där Birka-kvinnan fann sitt sista viloläger (dessutom tillsammans med en häst!). Däremot överensstämmer detta med nordiskt gravskick från bronsåldern och framåt. Vad gäller Larssons idéer om att islam skulle ha inspirerat nordborna till att reflektera över livet efter detta i sina begravningsceremonier är detta så dumt att det inte borde behöva att ens kommenteras. Ytterst få religioner, nordbornas inberäknad, saknar någon slags föreställning om en hinsides tillvaro.

En fråga som inställer sig är hur denna högst problematiska utställning överhuvudtaget har kunnat bli möjlig. En annan är varför Uppsala universitet, liksom Larssons egen institution, ser så flegmatiskt på detta exempellösa bedrägeri. Varför avskiljs inte Larsson från sin tjänst och förs i tjära och fjäder ned till Svartbäcken i procession ackompanjerad av förstämda trummor, samt anförd av dekan och pedeller? Svaret på detta är möjligtvis obehagligare än själva utställningen i sig och dess bedrägliga budskap. Det handlar om att politik numera har blivit viktigare än kunskap och att själva bilden av något har blivit viktigare än verkligheten. Det handlar om att ytterligare en välfungerande svensk institution är på väg att tillintetgöras av något slags oidentifierad värdegrund. Kritiken haglar just nu mot utställningens slutsatser, men denna kritik är internationell och reflekteras knappast i svensk press.

Det hör till saken att svensk humanistisk forskning mycket sällan publiceras internationellt och därför inte utsätts för granskning och peer-review. Den frodas här på hemmaplan som något som mest påminner om arbetsmarknadspolitiska åtgärder i kombination med att fungera som inrättning för politisk ideologiproduktion. Vetenskap eller forskning i strikt mening är det inte.

Nyckeln till varför lögner och rena falsifikat kan passera som ”forskning” i vårt land kanske återfinns i den ansökan till Riksbankens jubileumsfond, som så välvilligt bejakades och ledde till att utställningen på Enköpings museum kunde genomföras. Så här skriver Annika Larsson i sitt pengaäskande:

” Projektet ifrågasätter, genom dräkten, myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden. Stor del av Skandinaviens vikingatida textilfynd har sitt ursprung i samma områden som dagens flyktingströmmar från Mellanöstern, vilket gör sig tydligt gällande i hos oss ännu levande slöjd- och hantverkstraditioner. Utställningen är viktig för ökad förståelse av komplexa historiska skeenden, och har dessutom hög relevans för integration samt för att motverka främlingsfientliga strömningar.”

Där har vi det! Ingenting på utställningen handlar alltså om vikingatiden, allt handlar istället om ytterligare ett imbecillt knäfall inför den politiska korrekthetens altare, denna gång initierat av personer vid Uppsala universitet. Vi lever tyvärr i ett land där Fyrisån numera har ersatt alla världshav.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se