Svensk television: allt är barnförbjudet

Sören Olsson och Anders Jacobsson tillhör inte mina favoritförfattare. Faktum är att jag mer än en gång retat mig på deras grabbiga barn och ungdomsböcker. Pojkarna – för det är alltid pojkar som är huvudpersoner i deras berättelser – är endimensionella och stereotypa. Papporna är fumliga och argsinta. Mammorna någon sorts trist ordningsvakt. Och flickorna? Ja, de är blott objekt för pojkarnas febriga fantasier. Flickorna betraktas aldrig som kompisar, nej, den enda roll de spelar i Olssons och Jacobssons värld är som ouppnåeliga drömmar, som flickvänsmaterial och som, faktiskt, sexobjekt. Två individer av olika kön kan aldrig någonsin vara vänner. Alla relationer mellan pojkar och flickor, oavsett ålder, sexualiseras i Olssons och Jacobssons överhettade fantasi.

Jag drabbades alltså inte av någon omedelbar indignation då nyheten att SVT plockat bort två avsnitt ur tv-serien ”Bert” från SVT play  . Motiveringen är att barnprogrammet från 1990-talet ”innehåller olämpligt innehåll”, närmare bestämt ”rasism”. Just rasismen har jag inget minne av, men jag får väl tro SVT om SVT säger att det är så. Det finns ju ingen möjlighet att kontrollera det hela nu, eftersom de två avsnitten med olämpligt innehåll inte längre står att finna på SVT play. Själv tycker jag att hela serien har ett olämpligt innehåll. När jag loggar in på SVT play finner jag efter bara någon minuts planlöst surfande flera hårresande exempel på tv-serier med mycket olämpligt innehåll.

”Solstollarna”, till exempel. Serien från 1980-talet med Ola Ström och Per Dunsö som gubbsjuka snubbar, ständigt omgivna av (mycket) unga tjejer som av oklar anledning i princip alltid var klädda i bikini och som då och då utförde någon mer eller mindre förförisk dans. Till råga på allt serverar ”Solstollarna” rasistiska nidbilder av danskar, som skumma matmissbrukare med ett obegripligt språk. Och varför var Samantha Fox med i ett avsnitt? Var det för att glädja eventuella pappor som tittade? Och Glappet! Den hyllade ungdomsserien från sent 1990-tal där två unga tjejer, sådär sexton, sjutton år gamla dejtar män som kunde vara deras pappor? Inte kosher. Alls.

Nej, jag gillar inte ”Bert”. Den enorma indignationen över att två – två – avsnitt plockats bort från SVT play förvånade mig. Är det verkligen så viktigt att försvara barns rätt att få ta del av sexism och stereotyper? Att folk på fullt allvar menar att ”Bert” minsann är en viktig del av vårt kulturarv gjorde mig full i skratt. Verkligen? Om ”Bert” ingår i vår svenska kanon vill jag inte vara med. Hela diskussionen tedde sig smått surrealistisk, ganska hysterisk och definitivt konspiratorisk: ”Dom (”dom” som i Public Service) vill ta ifrån oss vår svenska kultur”, skrevs det här och där.

Jag har inte lust att försvara varken sexism eller rasism. Jag tycker inte att ”Bert” är en oundgänglig del av svensk kultur. Jag förstår inte varför det är viktigt att barn ska få ta del av stereotypa föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor. Med detta sagt vill jag ändå hävda att SVT gör fel när de plockar bort två avsnitt med det som SVT anser vara ”olämpligt innehåll”. Varje individ måste själv ta ansvar för vad han eller hon – eller deras barn – ser, läser, lyssnar på. Och ärligt talat – ingen tror väl på fullt allvar att ”Bert” (eller ”Solstollarna eller ”Glappet”) orsakar det barn som eventuellt råkar se ett avsnitt utan vuxens sällskap någon större skada?

Jag är inte för ”Bert” – men jag är emot den typ av moralisk fostran som Public Service ägnar sig åt. Resonemanget angående ”olämpligt innehåll” befinner sig på ett sluttande plan. Vad kännetecknar något som kan benämnas ”olämpligt innehåll”? Vem ska avgöra det? Jag tror på mer frihet, inte mindre – och jag tror att vi måste acceptera en massa idéer som vi inte nödvändigtvis bejakar.

I konsekvensens namn bör också barnböcker av typen ”Farfar har fyra fruar” vara tillgängliga, i alla fall i den meningen att de som är intresserade av att ta del av den kan köpa den. Vi kan diskutera och argumentera, men vi ska inte förbjuda (boken alltså, månggifte är tack och lov redan förbjudet i Sverige). Den aggressiva retoriken mot just den här boken, där det på sina håll föreslås bokbål, gör mig beklämd. Nej, jag är inte för månggifte – jag är för yttrandefrihet.

Den som värnar yttrandefriheten måste klara av att stå ut med att en massa dumheter både sägs och skrivs. Det ligger liksom i sakens natur.

Ann Heberlein

Illustration: Solstollarna – populär TV-underhållning för alla småbarn (och deras pappor), svenskt 1980-tal (SvT, 1985).

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.