Tidsmaskinen: Pensionernas och kommunernas enda räddning

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Tino Sanandaji intervjuades i Dagens Samhälle i en längre intervju för snart två år sedan . I slutet av artikeln kommer det oundvikliga, att masspsykosen och tävlingarna i godhet nu snart ser sitt slut. Psykosen finns dock i stor mån kvar vilket inte minst Ulf Bjerelds reaktion på Socialdemokraternas senaste kampanj vittnar om. 

Sanandaji varnade dock mycket tidigt om hur migrationen skulle påverka oss 2015. Sanandaji redovisade löpande siffror och underlag vi idag vet stämmer bättre med verkligheten än vad en samlad regering eller majoritet i riksdagen kunde klara ut.

– 33 procent av de vuxna nyanlända har inte nio års grundskola och kan inte svenska. Hur ser planen ut för att få in dem på arbetsmarknaden? Varför har inte finansdepartementet utrett det här? Riksbanken har 350 anställda. Varför har de inte satt två personer att räkna på detta?

Bilden som både regeringen och Alliansen ville sätta är att det nu kommit 10 000 – tals akademiker av olika karaktär. visade sig vara direkt lögnaktig nu i efterhand. Oron delades av professor Assar Lindbeck. I Tyskland var regeringen väsentligt mer uppriktiga med hur det såg ut. Den tyska regeringen räknade redan 2015 med att så många som två tredjedelar av de i arbetsför ålder ligger kompetensmässigt mellan analfabetism och sex-årig grundskola. Enligt FN har en syrier i arbetsför ålder 7,1 års utbildning, en somalier 1,8 år.

Om någon syrisk migrant kan visa upp en läkarexamen, med totalt kanske 17 års skolunderbyggnad, innebär det att några fler har kortare utbildningstid än det snitt på 7,1 år som FN redovisar. Analfabetism finns även i denna grupp migranter vilket är helt naturligt om matematiken skall gå ihop. Bilden av syrier som den högst utbildade gruppen kan, med visst fog, granskas noggrannare.

Ledarsidorna skrev tidigare i veckan om hur pensionssystemet kommer att utvecklas. Redan i detta system signaleras nu stora förändringar. Antingen i systemet som sådant eller i statens övriga ansvarsområden. Och det är orimligt att anta att en person med 1,8 års utbildning, i arbetsför ålder, skulle kunna slå sig in på svensk arbetsmarknad inom rimlig tid efter kommunplacering. Utfallet visar orimligheten i detta. Endast runt 13 procent av de kommunplacerade nyanlända är i sysselsättning två år efter kommunplacering. I sysselsättning betyder inte att den enskilde är i arbete. Det betyder inte heller att han eller hon är i egenförsörjning. Efter tretton år är under femtio procent i sysselsättning och runt femton procent arbetslösa. Trettiofem procent är oräknade. Någon annan stans. I en skuggekonomi.

För två år sedan hade jag ett samtal om detta med en släkting som arbetade som departementsråd. Min släkting menade att det kommer nog att lösa sig, men ingen vet hur. Att få ut de nyanlända i arbete på något sätt. Han hade inga svar men vi kommer behöva svar.

Det är inte den lilla del av de nyanlända med adekvat utbildning som är problemet, de visar upp rimligt korta etableringstider. Det är den stora volym, uppskattningsvis mer än 60 procent, med inadekvat eller ingen utbildning som är det stora problemet. Och diskrepansen mellan drömvärld och verklighet slår igenom både i opinionen och bland asylsökande:

“Vid mötet med verklighetenen jämför man verkligheten med framtidsbilden. Blir gapet för stort mellan upplevd verklighet och önskad eller utlovad bild blir reaktionen negativ”.

Sverige kan inte hålla sina löften gentemot de asylsökande och på den andra sidan kommer nu besvikelsen över att den utmålade kompetensen inte stämmer. Detta kommer ofrånkomligen leda till politiska spänningar som blir tillräckligt svåra att hantera för regeringen och Alliansen. Men det värsta ligger framför oss. Hur vi räddar pensionerna och det samhällskontrakt vi lever med idag. Om det går att rädda eller måste skrivas om.

Den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest krävande och det är inte rimligt att anta att vi kan få in alla nyanlända i de strukturer och grundläggande kompetenskrav som råder. De som nu kommer till oss kommer från samhällen som präglas av en arbetsmarknad med hög personaltäthet, låga löner och skarpa klassmarkörer. Där vi automatiserat eller sköter mycket av hushållstjänster själva präglas dessa arbetsmarknader av manuellt arbete samt att medelinkomstfamiljer ofta har hel- eller deltidsanställda som tjänstefolk. Städerskor, hushållerskor, chaufförer, barnflickor i blandade eller renodlade roller.

Vid parkeringsplatser en eller två heltidsanställda som både samlar in parkeringsavgiften samt parkerar bilen åt dig. För en billig penning får du den urstädad, för lite mer handtvättar någon den. I snabbköpen anställda som packar kassarna och bär ut dem i bilen. Som ersättning: En låg lön som i bästa fall kompletteras med dricks. Ett samhälle jag kommer ihåg, många av de tjänsterna fanns kvar in i mitten och slutet på sextiotalet. Låga löner, som knappt gick att leva på och som krävde kanske ett arbete till, men de var ute i produktionen. Och försörjde sig själva. Idag har själva bärmomentet av kassar i samband med livsmedelsinköp rationaliserats bort med kundvagnar för att ta ett exempel. Vi putsar skorna själva idag, borta är stolarna med en skoputsare redo att ta sig an dina skor i Stockholms tunnelbana. Kanske är de på väg tillbaka.

Den sista skoputsare jag kommer ihåg försvann i slutet på 1960-talet. Han stod i biljetthallen på Östermalmstorgs tunnelbanestation, nedgång Sibyllegatan. En gammal man i slitna grova bomullskläder med keps på huvudet. Krökt rygg. Han tog alltid av sig kepsen av tacksamhet när han fick några ören extra i dricks. Artig men undergiven. Färdigpackat godis i plastpåsar fanns inte, det såldes i butiken “Gropen” tvärs över gatan där jag bodde och såldes styckevis eller i lösvikt. Idag ligger där ett café som säljer latte och grillat ekologiskt surdegsbröd. Inte ens espressobryggaren är manuell längre, en kaffekapsel och vatten som under högt tryck pressas igenom ger en standardiserad smak. Barristan är bortrationaliserad även han. Mjölkbutiken i huset sålde mjölk på glasflaska och smör inpackat i smörpapper. Allt manuellt hanterat. Allt är idag automatiserat, vi väljer mellan olika smör- och margarinsorter i olika plastförpackningar i stormarknadens kylar. Med varje automatisering följer färre jobb med enklare arbetsmoment.

”Mamma Scans köttbullar”  är ett talande exempel på varför vi kan köpa billiga livsmedel och hur arbetsmarknaden automatiserats.  En Avery and Baker Hamburgerpress PH/85-S kan producera 2 400 färdigrullade köttbullar på en timme. Även om den kostar 500 000 kronor i inköp, vilket motsvarar lönekostnaden under ett år för en person i motsvarande yrkesroll, så är det en billig penning istället för att anställa några kvinnor som stod att endast rulla köttbullar varje dag. Dessa kommer sannolikt inte komma upp i en färdig köttbulle med exakt samma storlek en gång varannan sekund. PH/85-S kräver inte heller fem veckors semester, kollektivavtal eller är hemma för vård av sjukt barn. Den står där troget och spottar ur sig en köttbulle varannan sekund om den sköts enligt föreskrifterna. Med två sådana maskiner får du en ännu högre produktionstakt. Går dessa maskiner treskift, med korta uppehåll för rengöring och smörjning, kan två maskiner rulla 100 000 köttbullar per dygn. En omöjlig prestation för två anställda.

Ett trasproletariat. Eller i bästa fall, ett samhälle med en stor del av arbetskraften som arbetar för den välmående över- och övre medelklassen till låga löner genom att förse dem med dagliga, enkla, tjänster. Ett samhälle som det såg ut 1920. Eller, i bästa fall, 1950. Problemet där är att vare sig medel- eller överklass idag har några klara begrepp om vilket socialt ansvar som följer med att ha en lågutbildad tjänstestab att arbetsleda och som bor i hemmet. Bostäderna byggs inte för att hysa tjänstefolk idag, inte ens inneboende. Arbetsmarknaden blir mer och mer avancerad för att pressa produktionskostnaderna.

För att rädda pensionerna, pensioner som skulle räddas av en ökad migration, och kommuner med svag ekonomi ute i landet har vi hamnat i en mardrömssituation. Pensionerna räddas inte av migrationen de senaste åren, tvärtom kommer pressen öka. För kommuner som Hultsfred, Lessebo, Filipstad, Skinnskatteberg och de som tjänat som storstädernas dumpningsplats av nyanlända måste vi tänka om om vi ska rädda dessa kommuner och pensionssystemet.

Vi kliver in i tidsmaskinen nu. Avautomatisera svensk arbetsmarknad och gå mot ett trasproletariat och ett samhälle med skarpa klassmarkörer. Med skarpa klassmarkörer följer, per automatik, ett starkare våldsmonopol. För ju längre vi väntar, ju längre bak i tiden måste vi åka. Det ligger i problemets tekniska natur.

 Om ingen har ett bättre förslag.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.