Valet 2018: Socialdemokraterna har 321 dagar på sig att sjunga en annan sång

@ Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsdiorna.se
  • Måndag 23 Okt 2017 2017-10-23
E-post 0

Budskapet är att den svenska välfärden behöver skyddas med hjälp av gränskontroller.  Statsvetaren Jonas Hinnfors säger i DN att socialdemokraterna tar en stor risk genom att byta kurs och närma sig en politik som normalt förknippas med SD och M. Risken är dock större att socialdemokraterna går till val med en oengagerad och oförstående valorganisation. Stefan Löfvens nyhårda socialdemokrati ifrågasätts mer eller mindre öppet i partiet mindre än ett år före valet.

Det budskap som skall sättas är

“Vi slår vakt om Sveriges säkerhet – Svenska modellen ska utvecklas inte avvecklas”.

Den tillhörande bilden i en kritiserad kampanj föreställer en polis och en passkontrollant som undersöker människors papper på ett tåg.

Annonsen är faktiskt helt knäpp anser Anders Lindberg, Aftonbladet, i en ledarkommentar. Den svenska modellen handlar om solidaritet – inte om gränsvakter menar Lindberg som även pekar på att omvärlden är inget hot mot vårt land.

Aftonbladets reaktion är bara ett exempel på kluvenheten i den socialdemokratiska opinionen. I de egna leden har Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och statsvetare, även han varit starkt kritisk mot socialdemokraternas nyhårda och mer kravorienterare socialdemokrati. Bjereld citeras i SvD:

– I det politiska stämningsläge som råder i svensk debatt i dag borde man på förhand ha kunnat förstå att den skulle förknippas med stängda gränser som ett skydd mot invandring och flyktingmottagning, säger Bjereld och tillägger:

– Oron från min sida är också att den kan bidra till att underblåsa främlingsfientlighet. Att man säger ”titta här, till och med sossarna gör ju på det här sättet nu”. 

Synen på de omstridda utvisningarna till Afghanistan splittrar regeringen och är intimt förknippad på synen på den ”nyhårda” migrationspolitiken. Miljöpartiet anser att det inte är rimligt att utvisa till Afghanistan, medan Socialdemokraterna inte vill se några ändringar i ordningen som gäller nu. Men nu har sammanlagt 16 socialdemokratiska riksdagsledamöter gått ut och tagit ställning mot utvisningarna till Afghanistan. Redan i juni skrev 14 riksdagsledamöter en debattartikel i den socialdemokratiska tidskriften Aktuellt i politiken. Där uppmanade man till samtal med regeringspartnern Miljö­partiet om hur man kan bereda en plats åt de ensamkommande som finns i Sverige. Att två folkvalda riksdagsledamöter fortfarande väljer att vara anonyma bör betecknas som ett demokratiskt underskott om de avser kandidera för riksdagen i valet 2018.

Fyra av av de som valt att vara publika, Teres Lindberg,  Lawen Redar, Mattias Vepsä och Anders Österberg, kommer från partidistriktet Stockholms Arbetarekommun. Ordförande för distriktet är Anders Ygeman, gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Stockholms Arbetarekommun som helhet är långt ifrån med på den svängning av politiken som regeringen genomfört och illustrerar på sitt sätt hur svårt det kommer bli för Socialdemokraterna i valrörelsen.

Sverige har haft gränskontroller i två år. Frankrike, Tyskland, Norge och Danmark har också gränskontroller. Det är helt i enlighet med EU:s regelverk och är inget hinder för att söka asyl. Det folkliga stödet för gränskontroller är massivt vilket om inte annat Helene Fritzon, migrationsminsiter, ger uttryck för i Ekots Lördagsintervju. Hon utesluter helt amnesti för de asylsökande som väntar på, eller har överklagat, avvisningsbeslut. En amnesti för de med laga kraft vunnet utvisningsbeslut skulle helt förstöra förtroendet för stora delar av vårt rättssystem.

Valrörelsen kommer handla om trygghetsfrågor baserat på att väljarna är oroliga. Trygghet i en ny tid. I sak sådant som gränskontroller. Men den diskussionen behöver också föras lokalt 2018 för att vinna väljarnas förtroende. Även i kommunen och bostadsområdet vilket är ett stort problem för Stefan Löfven. Sedan Emma Lennartssons sorti har en nyhård linje fått fäste och ramas in av Anneli Thoresson, planeringschef, samt John Zanchi, valledare. Thoresson handplacerad i Löfvens stab av partiets silverryggarför att strama upp arbetet och med erfarenhet som statssekreterare åt Göran Persson, Zanchi en erfaren partitjänsteman med pragmatiskt anslag och långt ifrån den identitetspolitiska miljö som Lennartsson, Ygeman, Morgan Johansson och de övriga som dominerat partiet sedan 2009 kommer från.

För att förstå vilka problem socialdemokraterna står inför måste den skolade politiske analytikern gå tillbaka till 2009 års ”Jobbkongress”, den ordinarie kongress där Mona Sahlin slutligen genomförde de förändringar i partiet som ligger kvar än idag. Samarbetet med Miljöpartiet förankrades och stora delar av politiken kom att färgas av en internationell solidaritet och öppna gränser till förmån för det klassiska byggandet av välfärdsstaten på arbetarklassmoralens grund. Ut städades ”Gör din plikt, kräv din rätt” för att ersättas av en mer postkolonial socialdemokrati med identitetspolitisk grund. Det blev viktigare att underhålla projekt- och bidragsindustrin än LO-kollektivet. Kongressens arbetsnamn till trots. Ut åkte de sista ”Perssonisterna”, arvet efter Göran Persson. I deras ställe trädde Sahlins maktbas, de alltmer separatistiska och sekteristiska SSU samt Tro och Solidaritet.

Kvoteringen av utrikesfödda slog igenom med full kraft vilket fortfarande präglar partidistrikten och sammansättningen av riksdagslistorna. Stockholms Arbetarekommun förde in inkvotering av inte bara varannan damernas. Även unga skulle överrepresenteras såväl som de med utomeuropeiskt ursprung. Carin Jämtin svarade Ledarsidorna.se på en direkt fråga att vitalisering av förtroendevalda kunde endast ske med SSU som bas, aldrig med sådana som hade med sig kanske 30 års yrkesverksamhet in i partiet som närde en förhoppning att omsätta detta i politik. Biologisk förnyelse var viktigare än att tillföra erfarenheter från utanför politiken.

Partiet är bitvis en sekt på riksnivå. Där politik blivit ett yrkesval och då är kunskap om stadgar och nomineringsprocesser viktigare för individen än att ha erfarenhet med sig från lönearbete. Antalet som har en mycket svag eller begränsad koppling till den ordinarie arbetsmarknaden är överrepresenterade i jämförelse med befolkningen i övrigt. En anomali för ett arbetareparti.

Den politik och partilogik som förstärktes 2009 var ingenting som Stefan Löfven kom att förändra nämnvärt inför 2014 års val. Så sent som vid partikongressen 2015 valde dåvarande partisekreterare Carin Jämtin att inte föra upp migrationspolitiken på kongressens bord. Ett femtontal kommunala företrädare belades med munkavle inför 2015 års kongress, trots akuta problem i hemkommunerna. Jämtins besked till frågande var att partiets migrationspolitik låg fast, var bra och skulle rullas ut. Sedan kom hösten 2015 med panikstopp i alla system. Den politik som inte fick diskuteras höll helt enkelt inte. I regeringen fanns till och med förslag att helt stänga trafiken över Öresundsbron när krisen nådde sin topp. Förslag som inte ens Sverigedemokraterna kunde gå med på. En stängd Öresundsbro hade fått hela Skåneregionens företag på knä på mindre än en vecka.

Socialdemokratiska partiet var lika lite förberett på migrationens effekter hösten 2015, som flera hade kunnat predestinera om inte den identitetspolitiska falangen rasiststämplat dessa, som S är illa förberett på en valrörelse om ”trygghet i en ny tid”. Kommunalråd och riksdagsledamöter skall nu förväntas knacka dörr med trygghetsfrågor högst upp på agendan. Risken är överhängande att dessa signalerar att

”Det inte är S grej egentligen. Budskapet om polis och gränskontroll är bara  för att EU säger att vi måste”

eller att de anser att partilinjen spelar SD i händerna och partiet inte riktigt står för det nyhårda budskapet. Ulf Bjereld är ett sådant exempel på de som hävdar att endast SD vinner på ordning och reda i en restriktiv migrationspolitik. Sådant ser väljare igenom. Förr eller senare.

På samma sätt som moderaterna bedöms som svajiga av kritiker, det var inte mer än knappt två år sedan som Moderaterna bytte kurs från Reinfeldts öppna hjärtan-linje, lider Socialdemokraterna av en låg trovärdighet inom migrations- och trygghetsområdet. Först de senaste månaderna har partiet börjat erkänna problem i de utsatta områdena men fortfarande är det tabu att ta upp vilka svårigheter som nyanlända har i sin arbetsmarknadsetablering. Att peka på att upp till 112 000 i arbetsför ålder saknar grundskolekompetens är fortfarande att riskera utfrysning. Att påpeka detta är i varje fall en garant för den partiaktive med ambitioner att möjligen få en undanskymd ersättarplatts i någon enstaka kommunal nämnd. Bara för att fylla ut platserna så att partiet kan göra anspråk på ersättning från kommunen.

Idag är det 321 dagar kvar till valdagen. 190 dagar kvar till första maj då socialdemokraterna får anses dra igång den formella valrörelsen. 255 dagar kvar till den 5 juli, socialdemokraternas dag i Almedalen 2018. Den dag som Stefan Löfven slutjusterar valorganisationen och sätter det slutliga valbudskapet.

Det är den tid som Stefan Löfven och det socialdemokratiska partiet har på sig att härda fernissan samt få budskapet att rinna ner till lägsta nivå. Fernissan som skall dölja hur splittrat och oförberett det socialdemokratiska partiet är. Hur grunt budskapet om ”trygghet i en ny tid” egentligen sitter idag. Det har gått åtta år sedan kongressen 2009 när postmodernismen städade ut pragmatismen.

Postmodern socialdemokrati dominerar än idag tankemodellerna hos merparten av riksdagsledamöterna, varav 14 öppet går emot partiledningen, trots att läpparna hos de övriga börjat sjunga en annan sång.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se