Invandringen och den banala godheten

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Före hösten 2015 hade jag inte ägnat migrationsfrågan något större intresse. Jag intresserade mig för andra frågor, både som privatperson och offentlig debattör – psykvården, sexualbrott och skolan tillhörde de ämnen jag skrev mest om.

Hösten 2015 var jag på turné, med en standup-philosophy om meningen med livet. Jag besökte närmare tjugo svenska orter den hösten, och det jag såg bekymrade mig. Centralstationerna i de stora städerna var till bristningsgränsen fyllda av nyanlända, unga män framförallt, men även en del familjer. De satt, stod och låg med sin packning bredvid sig. De väntade – och de krävde något av oss. De krävde hjälp. På många stationer fanns också volontärer som bistod migranterna, med mat, kläder och en försäkran om att de var välkomna. Nu hade de kommit till Sverige! Nu skulle allt bli bra.

Det blev det ju inte, som det visat sig. Hösten 2015 rådde akut kris på socialförvaltningar runt om i landet och på migrationsverket. Det fanns inte tillräckligt många boenden och i panik öppnades boenden i hotell, nedlagda daghem, vandrarhem – ja i vilken tillgänglig lokal som helst. Personal till HVB-hem och asylboenden snabbrekryterades och entreprenörer såg sin chans att tjäna pengar i expanderande bransch. De mindre seriösa aktörerna som slog mynt av flyktingkrisen har visat sig vara många – och resultatet förskräcker. Diverse missförhållanden på HVB-hem och asylboenden i landet har, undan för undan avslöjats – inte minst en rad övergrepp på ensamkommande unga, droger på boendena, förföljelse av kristna, sexuellt utnyttjanden av kvinnor.

Sverige hade ingen kontroll över situationen då och har ingen som helst kontroll över situationen nu heller. I detta nu ska de många människor som helt okontrollerat anlände till Sverige 2015 slussas ut i kommunerna. Det är bara en liten detalj i det hela som stör: Det finns inga lediga bostäder. Jag lyssnar på den, alltmer desperata diskussion, som nu förs och skakar på huvudet. Säg inte att ni inte förstod att det skulle bli exakt så här. Hösten 2015, när jag såg våra tågstationer fyllas av människor som lämnat sina hemländer för att starta ett nytt liv i Sverige, började jag läsa rapporter från RUT, arbetsförmedlingen och SCB. Jag lusläste statistik och tuggade i mig all tillgänglig kunskap om invandring till Sverige och dess effekter på landet.

Det jag läste gjorde mig mycket orolig – och jag insåg snabbt att den version som levererades av journalister och politiker var den sockrade.

Det sades att flyktingarna skulle rädda vår välfärd – trots att all statistik visar på motsatsen, nämligen att de medför stora kostnader. Det påstods att flyktingarna var välutbildade, trots att tidigare erfarenhet ger vid handen att detta inte är fallet. Det beklämmande faktum att det tar närmare ett decennium för en invandrare att komma i arbete och bli självförsörjande förtegs. All empiri, all forskning, all statistik, all kunskap, all erfarenhet pekade i samma riktning: En så stor invandring på så kort tid kommer att få mycket svåra och mycket långtgående effekter för Sverige och Sveriges befolkning.

Det handlar om kostnader, naturligtvis, men det handlar också om infrastruktur och civilsamhället. Var ska alla dessa människor bo? Hur ska vården klara av en ökning av patienter? Var ska de gå i skolan? Finns det tillräckligt många socialarbetare och poliser för att hantera befolkningsökningen?

De frågorna ställde jag mig 2015 och svaret var tydligt: Det kommer inte att fungera. Jag började skriva, text efter text och text efter text refuserades av de tidningar jag då skrev för, DN och Sydsvenskan. Ingen var intresserad av att diskutera flyktingkrisen ur någon annan aspekt än den positiva. Det skrevs spaltmeter om enskilda människoöden, om svenskar som engagerat sig i flyktingmottagandet, om vilken vinst de nyanlända är för vårt land. Vi skulle uppfostras till att bejaka befolkningsökningen och den som ställde någon som helst kritisk fråga uteslöts, tystades, baktalades. Själv avpolleterades jag utan pardon från de tidningar som jag skrivit för i över ett decennium. Den sortens diskussion fick helt enkelt inte föras.

Dokumentären ”Tvärvändningen ger en intressant inblick i de mekanismer som styrt svensk migrationspolitik i decennier. Fakta, statistik och saklighet har inte stått högt i kurs. Politiker som rest kritiska frågor, som tagit del av empiri och statistik och dragit helt rimliga slutsatser har tystats. Nyamko Sabuni (L) och Tobias Billström (M) berättar om hur de försökt föra en faktabaserad och saklig diskussion om migration och hur de avfärdats – ofta som personer ”med dunkla avsikter”. Visselblåsare är icke önskvärde i svensk politik. Journalister berättar om hur omöjligt det varit att föra kritiska resonemang i just den här frågan. Peter Santesson beskriver i en krönika att drivkraften i media har varit att ”inte väcka de onda krafterna” och att problem därför förtigits. PM Nilsson skriver i DI om det bristande ansvaret hos etablissemanget, om feghet och rädsla och om hur rädslan för att ”gynna SD” styrt redaktioners beslut.

Det som kommer i dagen är ett totalt haveri – ett politiskt och ett publicistiskt haveri som i sin tur har lett till haverier på flera fronter. Tydligast är haveriet på bostadsfronten, men det som kallas undanträngningseffekter finns på alla nivåer och i alla delar av samhället. Det kommer att komma i dagen, var så säker. Vi har blivit för många. Det är förklaringen till de problem vårt land brottas med nu, och vilken normalbegåvad person som helst borde ha insett det hösten 2015. Inget land mäktar med en så stor ökning av invånare på så kort tid.

Varför trodde det politiska och mediala etablissemanget att just vårt lilla land skulle klara det? Det tycks inte som om någon trodde det. Den skakande insikt jag får genom dokumentären ”Tvärvändningen” är att svensk migrations och integrationspolitik styrs av önsketänkande, välvilja och en banal godhet. Viljan att framstå som en humanitär stormakt har varit större än förmågan att fatta rimliga, kloka beslut baserade på fakta.

Några slutsatser bör vi dra av detta totala haveri: Politiska beslut kan inte fattas på grundval av känslor och en vilja att framstå som goda. Politiska beslut måste fattas utifrån fakta och empiri. Politikerns uppgift är att vara krass, nykter och saklig – inte att vara god. En politiker måste vara vuxen nog att fatta obekväma beslut. Politikern måste ställa grupp mot grupp eftersom verkligheten tvingar oss att göra det. En politiker måste ha mod att vara ärlig. En sådan politiker kan medborgarna lita på. En politiker måste också sätta sig över aktivisters och opinionsbildares smutskastning och misstänkliggöranden. Politiken ska föras av de som är folkvalda, inte av Aftonbladets ledarredaktion eller av aktivistiska nätverk.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.