Filosofisk paus: Epiktetos

Epiktetos. Detalj från frontespis, 1715.

När jag behöver en paus från samtidens vrål och larm, från en debatt präglad av lika delar hybris och lättkränkthet tar jag gärna min tillflykt till stoikerna, Seneca (4 f Kr-65 e Kr) eller Epiktetos (50-138 e Kr). Seneca har en lugnande inverkan på varje tendens till avund och självcentrering och fungerar som balsam för en twitterskadad själ.

I sina betraktelser ser han med illusionslöst lugn på händelsernas gång och människors förvillelser och rekommenderar oss att möta lyckans växlingar med den vises suveräna likgiltighet. ”Jaga inte efter yttre glädjeämnen”, manar han, ”sök endast att leva i harmoni med ditt eget väsen: då finner du den glädje, som är namnet värd”.

Den frigivne slaven Epiktetos ger, liksom Seneca, råd för ett lyckligt liv. I Enkheiridion slår han fast att lyckan är oberoende av yttre medgång och motgång. Vi måste acceptera att vi står maktlösa inför en del av tillvaron – vi kan inte, menar han, kontrollera sådant som rikedom, ära och social ställning. Däremot kan vi kontrollera och ta makten över våra meningar, våra begär och vår motvilja, och det, menar Epiktetos är avgörande.

Det väsentliga är nämligen inte yttre statusmarkörer, andras bekräftelse eller ytlig framgång, nej, det avgörande för vår lycka är att vi behärskar oss själva. Epiktetos budskap kan te sig främmande i en kultur fixerad vid framgång och status, men jag vill hävda att hans insikt om lyckans oberoende av yttre medgång och motgång är tidlöst. Hans uppmaning till sans och balans, lugn och rimliga förväntningar både på sig själv, sin förmåga och sin tillvaro är välgörande att reflektera över.

Det, i grunden, befängda påståendet om människans obegränsade möjligheter har slagit rot i ett Sverige som präglats av Jantelagen i decennier. Budskapet går ut på att du kan allt du vill, bara du vill det tillräckligt mycket. Och visst är det ett positivt och livsbejakande budskap med en optimistisk syn på människan och hennes förmåga. Samtidigt är det ett förfärligt budskap – för hur skall jag någonsin kunna koppla av, slå mig till ro och känna mig nöjd om mina möjligheter är obegränsade? Om mina möjligheter verkligen vore obegränsade innebär ju det att jag alltid kan nå litet högre, bli ännu litet bättre, få litet mer…

Budskapet om människans obegränsade möjligheter är inte bara stressande – det är också lögnaktigt. Ingen människa har obegränsade möjligheter, vi är alla mer eller mindre begränsade på grund av vår fysik, våra begåvningar och vår intellektuella kapacitet.

Vi kan lära oss en del av stoikernas inställning angående människans begränsningar. Epiktetos menade att människan, för att uppnå harmoni och lycka, måste bli medveten om sina svagheter. Vi måste, skriver han, ta kontroll över begär och önskemål som är orimliga. Så länge vi strävar efter det ouppnåeliga kommer vi att fortsätta misslyckas och vara missnöjda. Inte förrän jag accepterar att jag faktiskt har begränsningar kan jag fullt ut utveckla den potential jag har.

Jag tänker på Epiktetos när jag ser uttagningen till tv-serien idol. Hundratals unga människor köar i timmar för chansen att bli popstjärna. En del är begåvade, men många är häpnadsväckande omusikaliska, ja, rentav tondöva. Drömmen om att bli popstjärna är dömd att misslyckas. Efter juryns hårda sågning bryter en del ut i tårar, andra vägrar att inse faktum och säger hårdnackat att juryn har fel: ”Mamma och pappa och alla vänner säger att jag sjunger jättebra.” Visst är det viktigt att uppmuntra sina barns drömmar – men är det inte minst lika viktigt att hjälpa dem att se sina begränsningar? En människa som tror att hon kan allt och har rätt att få allt hon vill kan inte annat än att bli besviken. Den som har en rimlig uppfattning om sin egen förmåga har däremot alla möjligheter att lyckas med det hon företar sig, inom de egna begränsningarna.

Epiktetos kan tjäna som inspiration också för den lättkränkte. När du utsätts för en skymf, gör då klart för dig att det inte är din motpart som kränker dig utan att du känner dig kränkt för att du uppfattar hans ord som en skymf. Reflektera över dina föreställningar, råder Epiktetos, och harmen försvinner.

Affektens makt försvinner nämligen när den utsätts för tankens skarpa belysning. Epiktetos förespråkar alltså en sträng självkontroll, att vi tar makten över våra känslor och låter förnuftet råda. Det är, vill jag mena, mycket goda råd att reflektera över så här tvåtusen år senare.

Människans natur tycks inte ha förändrats på något avgörande vis sedan Epiktetos formulerade sina råd för alla dessa år sedan. Det är både trösterikt och lätt deprimerande.

 

Ann Heberlein  

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.