Framtidens Public Service: ‘Going Dutch’?

Visar vägen? Nederländernas Public Service

Debatten om offentligrättsliga etermedier (”Public Service”) har i princip handlat om två saker i vårt land: finansiering och innehåll. Vad gäller finansieringen har vi i Sverige haft ett licenssystem, där tanken har varit att nyttjarna av tjänsten betalar för sin konsumtion. En person med en tv-apparat betalar alltså sin avgift till Radiotjänst i Kiruna för nöjet att kunna ta del av SVT:s och Utbildningsradions alster, under det att personer utan apparat – som jag själv – inte betalar ett öre.

Problemet med detta är givetvis att personer som jag själv emellanåt tittar på statstelevisionen ändå via streamingtjänster på datorn eller telefonen, helt gratis och helt lagligt. Avgiftssystemet har med andra ord inte varit “plattformsneutralt”, vilket kontinuerligt undergräver statstelevisionens finansiering. En lösning på detta, och som nu ser ut att bli verklighet, är den som Public Service-utredningen föreslog, och som förvånande nog samtliga riksdagspartier ställde sig bakom, nämligen att omvandla licensieringssystemet till en skatt.

Detta är en övergång som redan gjorts i flera länder, såsom Finland och Nederländerna, och som för med sig ett antal fördelar för såväl bolagen, som statsmakterna – om än inte nödvändigtvis för medborgarna. Intäkterna blir förutsägbara och kan höjas, utan risk för intäktsminskning genom att folk helt sonika skulle göra sig av med sina apparater (eller ljuga och säga att de inte har någon tv, fast de har).

Avgiftskontrollen kan då ställas in och radiotjänsts tv-pejlare behöver exempelvis inte längre riskera liv och lem genom att inspektera tv-innehav i Sveriges många ”utanförskapsområden”, utan kan avskedas och därigenom ytterligare bidra till bolagets förbättrade ekonomi.

Och staten kan vid händelse av ekonomisk kris, precis som i Finland, bestämma sig för att tappa av Public Servicebolagens kassaflöde och allokera resurserna på annat håll där de förhoppningsvis gör större nytta.

Innehållet är en annan femma. En stor del av kritiken mot statstelevisionen handlar om att den inte skulle vara politiskt neutral. Det där är klagomål som man hör i många länder med Public Service-media över hela Europa. Journalistkåren befinner sig politiskt till vänster vis-à-vis tittarna, vilket givetvis får genomslag i programutformning och hur rapporteringen tas emot av medborgarna. Detta är något som mediebolagen själva dementerar å det kraftfullaste, men professor Kent Asps undersökningar från Göteborgs universitet bekräftar dock vad de flesta radiolyssnare och tv-tittare redan har misstänkt: vänstervridningen är kompakt inom Public Service.

Den senaste undersökningen som jag har tagit del av är från 2012 och visar att 54 procent av Sveriges radios och 52 procent av SVT:s medarbetare hyser sina största politiska sympatier för Miljöpartiet, ett politiskt ytterlighetsparti som knappt klarar fyraprocentsspärren till Sveriges riksdag, och vilkas åsikter och representanter betraktas med yttersta misstro av det stora folkflertalet.

Andra ytterlighetspartier som tycks gouterade av journalister tycks vara Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Opinionen ute i samhället och den på redaktionerna utgör i det närmaste varandras kompletta motsatser.

Detta är naturligtvis ett demokratiskt problem på alla nivåer, men blir speciellt allvarligt på ett principiellt plan om Public Service blir skattefinansierat. En skattefinansierad myndighet bör reflektera hela nationens intresse och inte bara en i övrigt politiskt marginaliserad minoritets. Sann mångfald handlar givetvis inte om yttre attribut i form av kön eller hudfärg: det handlar om idéer. Tio personer på en redaktion med olika sexuell läggning och olika etnisk extraktion har inget med mångfald att göra om de tycker och säger exakt samma sak. Då handlar det om enfald.

En lösning på detta demokratiska problem är att riksdagsmajoriteten helt enkelt beslutar om vilka som bör ingå som chefer och centralt placerade redaktörer vad gäller ett antal definierade programtyper av särskild vikt, såsom nyhets- och samhällsredaktionerna, liksom kultur-, barn- och utbildningsprogram. På så vis skulle de politiska maktförhållandena, såsom de har manifesterat sig i allmänna val, få ett direkt utslag i programverksamheten. Om de röd-gröna sitter vid makten är det de som har sista ordet vad gäller sändningarnas utformning och om de förlorar till Alliansen åker en massa chefer ut och ersätts med nya som bättre reflekterar folkviljan.

Detta är vad som händer vad gäller chefstillsättningar vid statliga verk och är egentligen ingenting konstigt. Dock skulle kontinuitet och värdefull erfarenhet tvingas stryka på foten då stora delar av ledningen byts ut vart fjärde år och programprofileringen ändras. Så vad gör man? Kanske skulle man kunna titta lite på den nederländska modellen?

I Nederländerna bygger Public Serviceverksamheten på folkrörelser, intressegrupper och politiska partier. Sedan utvecklingen av radion på 1920-talet, och med televisionens införande i landet, 1951, har man i Nederländerna velat garantera etermediernas objektivitet och folkliga förankring genom att låta en rad programbolag, med olika profil, ansvara för utbudet med avseende på hur starkt stöd de har i samhället i stort.

En svensk statstelevision efter nederländsk modell skulle kunna se ut så här: SVT står som ägare till två kanaler och ansvarar för programtidens fördelning vad gäller tillåtna sändningstimmar och vilka klockslag som gäller. SVT ansvarar dessutom för ett par längre nyhetssändningar per dag, samt all kringkastning som kan anses ha ”oförytterligt riksintresse” eller ha karaktären av Haupt- und Staatsaktion, såsom omistliga sportevenemang, händelser inom kungahuset, valvakor, etc.

I övrigt fördelas programtiden proportionerligt mellan de olika riksdagspartierna med avseende på deras resultat i allmänna val – och sändningstiderna viktas därefter mellan partierna (timmen mellan 20 och 21 en fredagskväll väger ju givetvis tyngre än timmen mellan 14 och 15 en tisdagseftermiddag).

Skulle man utgå från de senaste opinionsundersökningarna så skulle i sådana fall Socialdemokraterna ha inflytande över 30 procent av sändningstiden, Sverigedemokraterna skulle ansvara för kanske 20 procent och Miljöpartiet för fem procent av sändningarna. Som i Nederländerna skulle man kunna tänka sig att flera partier skulle kunna slå ihop sig för att öka sin mediala slagkraft. De fyra Allianspartierna skulle kanske kunna enas om att gemensamt bilda sändningsbolaget ”Eteralliansen” och därigenom lägga beslag på nästan hälften av all sändningstid.

Som i Nederländerna måste de olika programbolagen att tjäna Public Service-intresset genom en tvingande fördelning av vad som visas. Detta är priset för att de olika bolagen tilldelas medborgarnas pengar i form av skatter. I Nederländerna måste därför 20 procent av det som varje bolag visar handla om nyheter, samhälle och debatt. Lika mycket programtid måste ägnas åt kulturprogram under det att 15 procent handlar om visning av dokumentärer. 5 procent måste dessutom läggas på utbildningsprogram. Resten av den månatliga sändningstiden kan bolagen göra vad de vill med, vilket kan vara allt från att visa egenproducerade underhållningsprogram, till populära amerikanska tv-serier (vilka delvis kan finansieras via en reklamkomponent).

Det politiska ansvaret för sändningarna kommer på många sätt att få genomslag i de konkreta programtablåerna. Man kan mycket väl tänka sig att urvalet av dokumentärprogram om något ideologiskt särskiljande fenomen som exempelvis gatutiggeriet kommer att vara av helt olika slag om de producerats eller köpts in av Sverigedemokraternas, respektive Vänsterpartiets mediebolag.

Leder då inte detta till att folk bara vill se sina ”egna” program och således stänger in sig i sina respektive åsiktsbubblor? Jo, den risken finns alltid, men i Nederländerna har denna tendens faktiskt blivit allt mindre uttalad genom åren. Under mellankrigstiden ansågs det närmast omöjligt att en socialistisk arbetare skulle erkänna inför sina ståndsbröder att han lyssnade på borgerliga AVRO, för honom gällde socialdemokratiska VARA när det var deras tur att sända på radio Hilversum. På samma sätt ville ingen strikt katolik lyssna på protestantiska NCRV, under det att kalvinisten knappast lyssnade på katolikernas KRO oavsett vad programmen handlade om. Men detta är till stora delar borta och nu sänder faktiskt protestanter och katoliker tillsammans under ett gemensamt ”kristet” sändningsbolag.

Alla bolag kämpar ju inte bara för att behålla sina ”egna” tittare, utan också för att vinna över ”motståndarnas”. Om nu den borgerliga sändarens stora politiska debattprogram på torsdagarna skulle bli allt för uppstyrt, vinklat och förutsägbart, kommer de givetvis att förlora tittare till sin socialistiska konkurrent som kör på söndagarna och har ett bättre upplägg.

Låter det komplicerat? Kanske det. Men jag vet inte om det alternativ vi har idag är så mycket bättre.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se