Hycklarna i Svenska kyrkan

Jag har inte satt min fot i en kyrka sen min dotter konformerades i Lunds Domkyrka i våras. Det handlar inte om min tro – min relation till Gud är god – utan om svenska kyrkan. Det är en sårig relation, präglad av misstro och besvikelse. För min sinnesros skull undviker jag därför att besöka svenska kyrkans gudstjänster.

Jag har svårt att fördra den banala förkunnelsen, som oftare handlar om prästens privatliv än om evangeliet, förenklade böner, och de godtyckliga agendorna som skiftar från församling till församling. Mest irriterad blir jag dock av det ständiga politiserandet, de politiska pamfletterna som deklareras i förkunnelse, modernare psalmer och förböner. Kombinera det med den alldeles särskilda form av intellektuell och teologisk slapphet som odlas i svenskkyrkliga sammanhang och du har en särskilt trist brygd att lapa i dig.

Ibland blir dock min längtan för stark och jag samlar styrka för att bevista en gudstjänst. En kristen behöver nämligen en församling och eftersom jag av lika delar vana och övertygelse är lutheran är svenska kyrkan det rimliga alternativet.

Dagens besök i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm överträffade mina värsta farhågor. Gudstjänsten, ledd av tre kvinnliga präster, flankerade av tre kyrkvärdar, uppbackade av en organist och en kör, utvecklades till en surrealistisk upplevelse, en satir med manus av Grotesco. Musiken var utmärkt, kören sjöng klanderfritt och den liturgiska sången var för ovanlighetens skull inte bara uthärdlig utan rent av njutbar. Inledningen var alltså lovande, och jag började slappna av i kyrkbänken, omgiven av välfriserade damer, några enstaka barnfamiljer och äldre par, samtliga ytterst välklädda och väl förtrogna med ritualet. Det var inte direkt en samling vänsteraktivister som sökt sig till Hedvig Eleonora kyrka i förmiddags om jag säger så.

En av prästinnorna klättrade upp i den pampiga predikstolen. Söndagens tema är ”Frälsningen”, vilket ju är ytterst centralt för den kristne. Texterna, hämtade ur Jesaja 2, andra Petrusbrevet och Johannesevangeliet erbjuder rika möjligheter för teologisk reflektion och existentiella frågor.

Dagens texter tycks dock inte influerat prästens predikan nämnvärt. Pliktskyldigt vräker hon ur sig några floskler om att det där med frälsning är svårt. ”Vi har så olika bilder”. Jaha, vill jag fråga – berätta för oss som törstar om vad det innebär då. Sen övergår prästen raskt till att prata om sitt eget liv. Hon har ett mycket svårt liv, får vi veta. Hon missar ständigt målet (den teologiskt bevandrade vet att detta är ett av de begrepp, hamartia, som NT använder för att beskriva synd.) säger hon och ser ytterst bekymrad ut. Till exempel så tjatar hon för mycket på sitt barn.

Väl så långt komna i gudstjänsten uppstår ett smärre tumult i bänken två rader framför mig. En av de äldre damerna verkar må dåligt. Hon kasar ner i bänken, huvudet hänger slappt och hennes jämngamla väninna, liten och spröd försöker förgäves stötta henne. En man i raden framför damerna vänder sig om och hjälper till. Jag viftar mot de två präster som sitter med knäppta händer och fromma blickar framför altaret. Ingen reaktion. Prästinnan i predikstolen fortsätter oförtrutet berätta om sin ofullkomlighet. Hon orkar inte, berättar hon, lyfta blicken från sin bok när hon åker tunnelbana. Hon skäms för att hon därför missar att ge tiggaren som spelar dragspel pengar i hans mugg.

Damen framför mig ser döende ut. Församlingen rör oroligt på sig. Äntligen reagerar kyrkvaktmästaren och en av prästerna framför altaret, en blond kvinna. Hon hastar ner och talar med den sjuka kvinnans väninna. Kyrkvaktmästaren drar fram en telefon och ringer, förhoppningsvis en ambulans tänker jag. Prästinnan i predikstolen skäms nu på en episk nivå.

Hon har fortfarande inte ringt till Stadsmissionen för att erbjuda sin extrasäng därhemma till en ”ensamkommande”, bekänner hon och hennes röst darrar av självförebråelse. Den sjuka kvinnans väninna ser mycket orolig ut. Kyrkvaktmästaren väntar otåligt vid dörren. Prästinnan i predikstolen, renad från synd efter sin självbekännelse inför publik, klättrar ner till oss dödliga till körsång. Två ambulansmän kommer rusande med en bår. Den sjuka kvinnan placeras på båren medan förbönen fortgår. Den blonda prästen följer båren och ambulansmännen ut men, till min häpnad, återkommer hon efter några minuter. Den sjuka kvinnan, som såg ut att vara i åttioårsåldern, fick alltså åka ambulans till akuten själv.

Den sjuka kvinnans väninna sitter kvar i kyrkbänken och ser sig förvirrat omkring. En nätt dam i glittrig tröja sätter sig bredvid henne och säger några vänliga ord. En äldre herre i bänken framför tar hennes hand. Gudstjänsten rullar obarmhärtigt på. Nattvarden förrättas vid altaret. De tre prästinnorna är upptagna med att välsigna bröd och vin medan den övergivna damen ser alltmer förtvivlad ut. Hon gråter. Damen i glittrig tröja ger henne en näsduk. När det är dags för fridshälsning reser sig den sjuka kvinnans väninna upp. Med viss möda får hon på sig sin kappa, tar sin käpp och går, mycket långsamt, ur kyrkan. Därframme inbjuder prästinnorna församlingen till att dela bröd och vin. Ingen notis tas om den äldre, ensamma och förtvivlade kvinnan.

Själv är jag i det närmaste förlamad. Jag har svårt att ta in vad som utspelas framför mina ögon. Samtidigt som prästen förkunnar vikten av att ta hand om sin medmänniska – ge pengar till tiggaren och erbjuda en sängplats till afghanska migranter – så drabbas en kvinna i församlingen av akut sjukdom och förs bort på en bår. Hennes förtvivlade väninna lämnas åt sitt öde, och stapplar ut ur kyrkan medan prästerna där framme berättar att vi alla hör ihop i Kristus. Varför följde ingen av de anställda med den sjuka kvinnan i ambulansen? Varför tog ingen av prästerna hand om hennes gråtande väninna, erbjöd en famn, en näsduk, ett lyssnande öra? Varför avbröts inte gudstjänsten? Så oerhört respektlöst och hjärtlöst att, helt oberörda, fortsätta framåt i ritualet samtidigt som en människa i församlingen blir akut sjuk.

”Det onda som jag inte vill, det gör jag – men det goda som jag vill, det gör jag inte”, som Paulus skriver. Kristendom är inget man sysslar med i teorin. Kristendom ska utövas i praktiken, genom omsorg, barmhärtighet och ansvarstagande. I dag misslyckades samtliga kristna som samlats till gudstjänst i Hedvig Eleonora församling med att vara kristna. Jag också.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.