Invandrare och våldtäkter

Frågan om relationen mellan invandring och brott har fått ny aktualitet sedan Moderaterna häromveckan föreslog att uppdra åt BRÅ att registrera dömda sexualförbrytares födelseland. Bakgrunden är naturligtvis den markanta ökningen av våldtäkter och andra sexuella övergrepp i Sverige och misstanken att de senaste årens stora invandring av framförallt unga män från Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien utgör en del av förklaringen till ökningen. Tidigare forskning visar nämligen på en överrepresentation av män från just dessa länder när det gäller just sexualbrott.

Nå, vad säger då forskningen om sambandet mellan kultur och kriminalitet? Den senaste stora undersökningen om invandrares brottslighet i Sverige gjordes av Jan Ahlberg för Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 1996, ”Invandrare och invandrares barns brottslighet” och omfattar perioden 1985 till 1989. 1993 genomfördes en mindre undersökning vid kriminologiska institutionen i Stockholm.

År 2002 sammanställde samme Ahlberg tillsammans med historikern Helene Lööw (som f ö specialiserat sig på främlingsfientlighet) resultaten från tidigare nämnda undersökningar i BRÅ rapporten ”Invandrare och brott – den svåra frågan”. Med ”invandrare” avses en person som är född i ett annat land och folkbokförd i Sverige. Kategorin omfattar alltså både de invandrare som har svenskt medborgarskap och de som inte har det. Som ”invandrares barn” räknas en person som är född och folkbokförd i Sverige och som har minst en förälder som är född i ett annat land.

Av statistik från 80-talet framgår att invandrares andel av brottsligheten är större ju grövre brotten är. Mellan 1985 och 1989 begicks 38 procent av våldtäkterna av invandrare. För mord och dråp var andelen 30 procent och rån 24 procent. 1987 var andelen invandrare 8,2 procent av Sveriges befolkning. Det handlar alltså om en mycket kraftig överrepresentation för invandrare i dessa brottskategorier. Särskilt anmärkningsvärd är överrepresentationen när det gäller våldtäkt: 8,2 procent av invånarna begår 38 procent av våldtäkterna. Läs den meningen igen – åtta procent av invånarna begick trettioåtta procent av våldtäkterna.

Ännu större är invandrares andel av överfallsvåldtäkter utomhus. Nästan hälften av överfallsvåldtäkterna utomhus registrerades på invandrare under perioden 1985 och 1989. Om vi bryter ner invandrare i kategorierna personer födda i Norden och personer födda i övriga länder framgår det att 29 procent av våldtäkterna registrerats på utomnordiska invandrare och 9 procent på nordiska invandrare, trots att den senare gruppen är betydligt större.

Dominansen av utomnordiska invandrare är alltså mycket stor vid våldtäktsbrott. När siffrorna bryts ner ytterligare visar det sig att det framförallt är män med ursprung i länder i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien som sticker ut i statistiken, som Algeriet, Libyen, Marocko, Tunisien, Irak.

I en rapport om gruppvåldtäkter, publicerad 2000, kan man utläsa att 32 procent av gärningsmännen vid dessa övergrepp är utrikesfödda men folkbokförda i Sverige. 10 procent av gärningsmännen vid gruppvåldtäkter är ej folkbokförda i Sverige och en fjärdedel av de 58 procent gärningsmän som definieras som svenskar har minst en utrikesfödd förälder.  Vid gruppvåldtäkter är alltså män med invandrarbakgrund än mer överrepresenterade. Det är alltså inte på något sätt långsökt att söka förklaringen till den kraftigt ökade förekomsten av våldtäkter i Sverige de senaste åren i invandringen av män från länder utanför Europa. Om vi tillämpar Occams rakkniv på frågan ”varför har våldtäkter ökat i Sverige de senaste tio åren?” bör vi söka det enklaste svaret – och det enkla svaret är att andelen män som tillhör de grupper som är kraftigt överrepresenterade vid just våldtäkter (fyra gånger) har blivit större.

BRÅ:s forskning visar alltså på ett mycket starkt samband mellan invandrare och brottslighet och en markant överrepresentation av män med bakgrund i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien vid just våldtäkter.

De kriminologer – bland andra Jerzy Sarnecki – och politiker, som Morgan Johansson, som uttalat sig är överens om att forskningen är vederhäftig. De erkänner alltså ovan nämnda forsknings slutsatser men hävdar att inga nya undersökningar behövs. Jag tror att det är nödvändigt att uppdatera forskningen på området, för att undersöka om sambandet mellan kulturell bakgrund och delaktighet vid sexualbrott kvarstår, om invandrares överrepresentation har ökat eller minskat.

Vi behöver aktuell och relevant fakta att utgå ifrån i en diskussion om vilka åtgärder som bör vidtas för att vända en oroande utveckling med ökad sexualbrottslighet.

När aktuell, saklig och tillförlitlig fakta finns tillgänglig tar analysen vid. Det räcker nämligen inte med empiri, det vill säga fakta om hur saker förhåller sig. Det väsentliga för att komma till rätta med problemen är naturligtvis att besvara frågan varför: Varför är män med bakgrund i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien kraftigt överrepresenterade vid våldtäkter, i synnerhet vid gruppvåldtäkter och överfallsvåldtäkter utomhus? Min teori är att det handlar om kulturskillnader, om värderingar och normer som skiljer sig från de svenska värderingarna och normerna angående sexualitet, fysisk integritet och kvinnors autonomi. Om min teori stämmer är det goda nyheter – värderingar och normer går nämligen att påverka och förändra med hjälp av upplysning, undervisning, diskussioner och idogt arbete.

 

Ann Heberlein

 

 

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.