Janushuvudet: socialdemokratin och säkerhetspolitiken

Romerskt mynt, 119 f.Kr.

Som Svenska Dagbladet visste att berätta igår har det svenska säkerhetsläget blivit markant bättre sedan regeringen meddelade att Sverige nu planerar att införskaffa ett nytt medelräckviddigt luftvärnssystem av märket Patriot. Det nära partnerskapsavtalet – det som Jonas Gummesson kallar ”guldkortet”, eller mer precist ”The Enhanced Opportunity Programme” – kunde förnyas.

Men säkerhetsmässigt finns det fortfarande smolk i bägaren – och det handlar här givetvis om det olyckliga initiativet från regeringens sida att hoppa på vad som brukar kallas FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.

Det här om något visar på en klyvning som finns inom Socialdemokraterna vad gäller säkerhets- och utrikesfrågor. Om man hel cyniskt skulle dela in det politiska fältet i ”mommy issues” (det vill säga tråkiga och oglamorösa politiska spörsmål som rör vård, skola, omsorg, socialpolitik, arbetsrätt, miljö, fördelningsfrågor, etc.) och ”daddy issues” (det vill säga spännande saker som försvar, utrikespolitik, polis, spetsutbildning, jättelika infrastrukturprojekt och kärnkraft) kan man säga att socialdemokratin av instinkt och vana tenderat att prioritera de förra.

Den intelligens som finns inom Socialdemokratin – och som är imponerande när det gäller alla former av maktpolitik på den inrikespolitiska arenan – tenderar emellanåt att svika när det kommer till utrikespolitik och säkerhetsfrågor. Traditionella Socialdemokrater känner sig aldrig riktigt bekväma när det gäller dessa frågor, vilket delvis förklarar den besynnerliga kulten av den udda fågeln Olof Palme på detta område.

Här kan vi tala om utrikespolitik för inhemsk konsumtion. Palmes beundrare såg honom som en portalfigur på den internationella arenan, men det egentliga resultatet handlade snarast om att tredje världens diktatorer började se Sverige som en outsinlig bankomat, samt att USA över huvud taget slutade lyssna på vad Sverige hade att säga efter det beramade ”Jultalet”, 1972. Det är symptomatiskt att resultatet blev så magert exempelvis vad gäller Olof Palmes engagemang mot den sydafrikanska apartheidstaten.

Olof Palmes namn nämns således inte en enda gång i Nelson Mandelas memoarer. Svensk utrikespolitik blev världsberömd – i Sverige!

Vad gäller dagens svenska UD och dess fixering, genom utrikesminister Margot Wallström, vid FN-konventionen för förbud av kärnvapen ser vi hur socialdemokratin är på vippen att sälja ut Sveriges utrikespolitiska intressen för en medial grynvälling. Men dessbättre finns här goda krafter i verksamhet inom det socialdemokratiska partiet, närmast representerade av försvarsminister Peter Hultqvist och statsminister Stefan Löfven.

Vad är det då som är så problematiskt med FN-konventionen? Det finns väl ingen som är FÖR kärnvapen, lika lite som det finns någon som är för böldpest eller obefogade skattehöjningar? Jo problemet består i att Sverige, om vi skulle ratificera avtalet, skulle försvåra vår möjlighet att försvara oss vid händelse av krig utan att få något som helst i utbyte. Och vad värre är: genom denna nya konvention riskerar vi att sätta själva grundbulten ur spel vad gäller internationell nedrustningspolitik på kärnvapenområdet, det vill säga icke-spridningsavtalet (NPT) från 1968.

Konventionens syfte är att olagligförklara kärnvapen, men säger ingenting om hur detta skall uppnås. Vad det framför allt tycks handla om är att man genom att skapa nya ”normer” på området skall skapa ett moraliskt och folkligt tryck på kärnvapenmakterna på det att dessa måtte förändra sina säkerhetspolitiska doktriner. Man vill helt enkelt skapa en dynamik som kan verka i riktning mot en global kärnvapennedrustning. Detta torde väl vara en utmärkt illustration till talesättet ”hoppets triumf över erfarenheten”. Sedan 1990-talet har en liknande konvention varit i kraft gällande kemiska stridsmedel, vilket inte på något sätt avhållit vissa aktörer från att använda dem, nu senast i Syrien. Det ”stigma” man förutsätter vidlåda innehav eller nyttjande av c-stridsmedel har under alla omständigheter knappast förmått samvetslösa diktatorer att börja rusta ned.

De som förordar förbud känner mycket väl till detta. De känner också till att inget avtal mellan parter skulle vara rättsligt bindande för tredje part (dvs ett land som inte skriver på avtalet). Istället försöker man kringgå detta dilemma genom att på luddigast tänkbara postmoderna vis argumentera för att ”normer” skulle vara lika betydelsefulla som lagar förbundna med sanktioner.

Detta må vara hänt när det handlar om sociala beteenden som exempelvis rökning inomhus, men utgör ett kategorifel om det skulle appliceras på kärnvapenområdet. En person som röker inomhus i Sverige idag kan mycket väl betraktas som moraliskt suspekt, och gör han det när han är bortbjuden riskerar han att inte inviteras någon mer gång – men för att den här normstyrda konventionen skall kunna fungera på kärnvapenområdet måste samtliga stater ha gjort sig av med denna vapentyp.

Det får inte finnas några som helst undantag, eftersom detta skulle leda till att risken för kärnvapenkrig paradoxalt nog ökar. I de blindas rike är den enögde kung; och i den värld där trycket från normer ha förmått samtliga länder att avrusta besitter det land som inte har gjort det oinskränkt världsherravälde. Den enda kärnvapenmakten skulle på så sätt kunna idka global utpressning eller använda sitt militära övertag utan risk för vedergällning.

Ett av de skäl som hävdas för att införa FN-konventionen handlar om att NPT, som i sin artikel 6 stipulerar att varje kärnvapenmakt skall sträva efter nedrustning hittills inte har lett till några avsevärda resultat. Det är förvisso delvis riktigt, men man bör samtidigt hålla i minnet att NPT trots allt har en närmast hundraprocentig uppslutning bland världens länder. Här finns också beprövade metoder för att kontrollera hur avtalet efterlevs och hur relationen mellan utnyttjande av civil, respektive militär kärnkraft regleras.

Risken med den nya konventionen är att den till vissa delar omintetgör de avtal vi redan har genom att förbjuda vapen, snarare än att skapa ett regelverk kring de som redan finns. Det är därför som bland annat Japan, det enda land som utsatts för kärnvapen i krig, inte kommer att skriva på någon konvention. It is always better with the devil you know, oaktat det faktum att NPT inte på något sätt är ett avtal utan fel och brister.

FN-konventionen förutsätts naturligtvis vara universellt gällande, men i praktiken kommer den enbart att påverka västmakterna. I den fria världens demokratier, med sin fria press, livaktiga opinion och tolerans ör allehanda politiska ståndpunkter (även om de skulle rimma illa med nationella säkerhetsintressen) skulle efterlevnaden av ett dylikt förbud kunna garanteras, men det är i sanning naivt att inbilla sig att något dylikt skulle vara fallet i stater som dagens Ryssland, Kina eller Nordkorea.

Konsekvensen blir att den avskräckande militära kraft som de västliga demokratierna besitter skulle undergrävas på ett katastrofalt sätt, under det att våra motståndare (och fiender) i andra delar världen inte skulle påverkas alls. Här har vi i sanning att göra med länder för vilka internationella ”normer” enbart äger giltighet om de överensstämmer med det storstrategiska egenintresset. Allt politiskt tryck skulle i vanlig ordning riktas mot de västliga demokratierna.

Så var står vi nu? Förenta Staterna har uttryckt sin tvekan om att kunna skrida in till Sveriges försvar i händelse av kris. Alla våra grannar i Norden och Baltikum vägrar befatta sig med konventionen, eftersom den snarast ökar, än minskar risken för krig på sikt. Inget Nato-land kommer att skriva på. Det är lätt att misstänka att den specifikt svenska Sonderweg, som initierats av ”bästaste tjejgänget” på UD mer handlar om moraliskt och politiskt poserande än av Staatsräson. Det har känts rätt inom något slags allmän politisk kultur där intersektionalitet och postkoloniala teorier faktiskt tas på allvar, men det har ingenting med säkerhet att göra, vare sig nationellt eller globalt.

Dessbättre finns det andra, mer traditionella krafter inom svensk socialdemokrati, som förmår se vår icke helt fridfulla omvärld i ett något klarare ljus. Det handlar här om försvars- och statsministrarna.

På gott socialdemokratiskt manér har man istället för att underteckna dokumentet tillsatt en utredning för att genomlysa samtliga aspekter av vad ett undertecknande av FN-konventionen måtte innebära. På så vis behöver man heller inte genera excellensen i Arvfurstens palats.

Räkna med att det kommer att bli en långvarig historia där rekommendationen till sist blir att Sverige trots allt inte skall skriva på någon konvention, när allt kommer omkring. Men när den kommer har Margot Wallström gått i pension för länge sedan.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se