Krönika: Barnen i Biafra

  • Lördag 25 Nov 2017 2017-11-25
E-post 0

Sverigedemokraternas väljare är utpräglade pessimister. Nio av tio tycker att utvecklingen går åt fel håll visar en undersökning av Inizio som publiceras i Aftonbladet. Samtidigt pågår en debatt på Twitter om hur Nigel Farange, UKIP, har ”kapat” nyheten om de joggande poliserna i Oskarshamn om hur svenska nyheter van- eller övertolkas för att löpa högerextrema röster ärenden. Detta ansluter i allra högsta grad till professor Jesper Strömbecks kritik mot medias negativa rapportering trots att drygt 40 internationella index pekar på att vi är det mest välmående landet i världen.

Konfliktytan mellan verklighetsbeskrivingarna och väljaropinionen blir extra tydlig med Sverigedemokraternas första valfilm.

Tongångarna om debatten känns igen från valrörelsen 2010. Men idag är rollerna ombytta i stor utsträckning. Få vänsterdebattörer och ännu färre liberala debattörer tycks idag komma ihåg Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden”. Denna epidemiologiska studie, epidemiologi är en registerbaserad medicinsk forskningsdisciplin, visar med all tydlighet hur upplevda klyftor i ett samhälle påverkar såväl folkhälsa som trygghet i olika riktningar. Hur välmåendet och tilliten påverkas. Om du själv har en Volvo av 2014 års modell och din granne varje år köper en ny känner du dig fattigare och underlägsnare. Din mentala och i förlängningen fysiska hälsa påverkas negativt.

Om barn från en familj, men som lever på försörjningsstöd, går i samma klass som medelinkomstagarbarn klarar sig de senare bättre. Trots att det inte går någon absolut nöd på de barn som lever i familjer som lever på existensminimum har dessa barn sämre hälsa och förutsättningar än de andra. Trots att alla faktorer i skolan är lika. Fattigdom och klyftor är relativa, inte absoluta och förhåller sig inte till internationella index. I debatten framförs bland annat att i USA är antalet skjutningar per 1 000 invånare 4,4 medan de i Sverige ligger på 1,1. Det finns därmed, enligt dessa debattörer, inga skäl att vara oroliga för att det bara finns en polisbil i tjänst i hela Dalsland. Eller att det i Lokalpolisområde Södermalm i Stockholm endast går att bemanna mellan tio och tolv patruller istället för de önskade tjugo.

Idag är den utlovade vårdgarantin i praktiken satt ur spel. Många i behov av kvalificerad vård grå vänta mer än de 90 dagarna som regeringen satt som tak för kvalificerade undersökningar. Jag talar av egen erfarenhet. Idag ligger mer än 50 våldtäktsanmälningar och väntar på att börja utredas i Stockholms polisområde, trots att den misstänkte gärningsmannen ibland är känd och identifierad och att det i flera fall finns teknisk stödbevisning.

Extra tydlig blir det relativa fattigdoms- eller trygghetsperspektivet i lönesättningen av kollektivavtalsanslutna. Lönerna förhandlas fram för merparten av löntagarna efter att IF-Metall förhandlat fram sina avtal. Det löneutrymme som kallas för ”Märket”. Andra fackförbund har att förhålla sig till det och blir mer eller mindre missnöjda om de inte når upp till ”Märket” som ytterst regleras av svensk exportindustris konkurrenskraft. Även om en undersköterska, inom Kommunals avtalsområde, kan få en löneökning på några hundralappar i absolut, och ibland i reellt, värde sätts det i relation till vad andra avtalsområden lyckas med.

Men. Det ytterst spelar det ingen roll för mig om situationen är annorlunda i Nigeria eller i Sydsudan. Det är min verklighet vi talar om. Min mat. Hur min lön utvecklas i relation  till de jag ser i min närhet. Inte något annat. Inte något index.

När jag var liten och vi serverades något mindre aptitligt till måltiderna och vi barn inte ville äta upp sade de vuxna i skolbespisningen ofta

”Ät upp, tänk på barnen i Biafra”.

Mitt motförslag var, varje gång, att vi skulle lägga maten i ett paket och skicka det till dom om nu det var så viktigt. Det skickades mig veterligen aldrig några paket med mat i någon större omfattning varför jag drog slutsatsen att det inte var så viktigt alls.

I valrörelsen 2010 hävdade samma röster som vi hör idag att fattigdom och trygghet är absoluta upplevelser. Att vi skall vara glada istället för att det inte är som i USA eller Nigeria, Sydsudan, Sydafrika eller Colombia. Men på samma sätt hävdar jag det jag hävdade 2010:

Min trygghet, och vad jag får ut av samhällskontraktet i form av vård, skola, omsorg och ett fungerande våldsmonopol, kan jag bara värdera i relation till hur utvecklingen varit i min vardag och om jag får tillbaka något av det jag investerar i vårt gemensamma. Det finns forskningsstöd för detta i form av just Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden”. Det finns vidare stöd i Emanuel Todds ”After the Empire” där han pekar på vad det är som håller ihop ett samhälle samt i Benedict Anderssons ”Den föreställda gemenskapen”. 

Den genomsnittlige svenske väljaren bryr sig inte nämnvärt om en moské i Egypten sprängs i luften. Det påverkar inte hans eller hennes vardag nämnvärt. Det som denna väljare bryr sig om är fungerande gatubelysning och ett rimligt antal poliser i sin närmiljö.  Det svenska barnet i skolmatsalen bryr sig inte nämnvärt om att barnet i Biafra kanske endast har gröt på bordet i bästa fall om kalopsen som serveras är äcklig.

Det finns inget högerpopulistiskt i detta konstaterande. Tvärtom, det är en slutsats med omfattande stöd i internationell forskning som den av Wilkinson, Todd och Andersson.

Det är detta som svenska politiker har att förhålla sig till i valrörelsen och den efterkommande mandatperioden 2018. Hur svenska väljare upplever sin vardag. Inte om det skjuts fler personer per capita i USA eller om barnen i Biafra bara får gröt och inte skolbespisningens oätliga kalops till maten. Hur hårt det än kan låta är det så människan fungerar.

Majoriteten av människor väljer utifrån sin vardag och sina upplevelser, inte utifrån internationella index. De väljer det alternativ som gynnar dem själva i högre utsträckning än att de tänker på att det är värre i andra länder. Som med matbristen i Sydsydan. Som med skjutningarna i USA.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se