Krönika: Jag är den teknokratiske antifeministen

De sexuella övergreppen, och den översexuella kulturen, inom kultur- och mediabranschen både förvånar och inte förvånar. Det är enklast att beskriva varför den inte förvånar, jag hade själv viss insyn i den för många år sedan när en ung anhörig rapporterade om ett övergrepp när hon gick sin utbildning till skådespelare. Det blev en polisanmälan men dessvärre ingen rättegång. Varför den förvånar är däremot lite svårare att beskriva känslorna kring.

Många, för att inte säga merparten, av de ansvariga cheferna och de inblandade personerna som begått övergreppen visar upp en tidig demens kombinerad med uppenbara problem att ta in såväl skriftlig som muntligt återgiven information.

  • ”Jag minns inte”
  • ”Jag känner inte igen mig i den bilden”
  • ”Det var så länge sedan”
  • ”När man tar droger gör man dumma saker”.

Alla används som argument för att slippa svara på frågor och slippa agera. Att det inom kort kanske blåser över efter några jobbiga dagar. Men dagarna blev till veckor. Och fler och fler manliga feminister kommer nu ut ur garderoberna och logerna som gubbslem och mobbare av värsta slag. När de till vardags, så fort tillfälle ges, annars säger sig antingen vara feminister eller ”identifiera sig som” feminister. Den feministiska identiteten utåt har legitimerat allt ifrån onani-videor som skickats till kvinnor till fullbordade övergrepp av olika slag. Några väntar på polisutredning, andra känner vi sannolikt inte till ännu. Men det kommer förhoppningsvis.

Det finns ett värde i den häxjakt som nu pågår. Den kan, rätt hanterad, leda till en välbehövlig sanering av kultur- och samhällsdebatt samt allmänt samhällsklimat. Flera av de som nu avslöjats som sexuellt överintresserade personer, SÖP, och tämligen slemmiga samt hala personligheter faller nu ner från deras feministiska och antirasistiska piedestaler. Kulturen skall ge oss vingar att flyga med, kulturen är värdegrundsbärare. Den värdegrund som dessa individer tycks representera borde diskvalificera dem från allt framtida arbete inom kultursektorn men likväl skyddas de fortfarande av chefer. Cilla Benkö, VD för Sveriges Radio, är bara ett exempel. Det allvarligaste.

Aftonbladet, Dramaten, Sveriges Radio och flera tunga aktörer inom media och kultur visar upp en kultur som befinner sig på en avsevärt lägre nivå än den i skansen på forna tiders minsvepare. De som satt sin fot i de värnpliktsskansarna bland svepmatroser inser dels vad jag menar men det blir tydligt för alla och envar att minsveparmatrosen kommer ut som en artig belevad person vartefter historierna från medie- och kulturhusen sipprar fram.

Sveriges Radio är kanske den viktigaste aktören av dom alla inom mediasektorn. SR utgör en del av ryggraden i vår förmåga att dels sprida viktiga meddelanden till allmänheten, dels förmedla nyheter på ett, enligt de pressetiska regelverket, korrekt och nyanserat sätt. Arbetsplatsen präglas dessvärre, nu när ingen längre rimligen kan lita på något från någon företrädare, av en intern tystnadskultur och svävande svar på de frågor som ställs. För att skydda. Att Cilla Benkö, VD, inte tycks förstå allvaret är uppenbart. Nästa år är det val till riksdagen, ett val där alla räknar med internationell påverkan i form av desinformation. Att vare sig kulturministern eller VD själv inser hur illa det är när statens kanske viktigaste funktion för att vara ”anti-dote”, eller motgift, mot ”fake news” och ”alt facts”  så kraftigt är i en nedåtgående spiral förvånar något. För att uttrycka mig milt.

På nationalscenen Dramaten, med sin scenskola, skall kulturen förmedlas genom sina konstnärliga uttryck. Kultur, det är bland annat vår gemensamma värdegrund. Kulturen på Dramaten visar att i den miljön finns det tecken på att sexuella övergrepp i olika former är legio. Den kultur som nu utkristalliseras är en kultur av svek, övergrepp och skenhelighet. Att utåt propagera för alla människors lika värde, feminism i  ena stunden för att sedan återvända till arbetsplatsen och begå sexuella övergrepp på nästa generations skådespelare.

Det borde säga någonting till oss om svensk media och svensk kultur.

  • Slem-media
  • Slem-TV
  • Slem-radio
  • Slem-kultur.

Jag själv är inte feminist alls. Jag har aldrig påstått det heller. Jag identifierar mig inte som feminist heller. Faktum är att jag sannolikt är den teknokratiske antifeministen. Jag tror på något så enkelt som att min frihet börjar där din slutar och din börjar där min slutar. De ska befinna sig i balans. Och du bestämmer, precis som jag, var vår respektive integritet börjar och slutar. Det är vår rättighet.

Min mor, min far, mina mor- respektive farföräldrar har fört vidare något jag vill föra vidare. Något som är lika teknokratiskt som självklart:

”Att särbehandla någon i någon som helst omfattning på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, hudfärg, religion eller kultur är ett resursslöseri av sällan skådat slag. Se människan efter dennes kompetens och förmågor, möt denne med respekt. Det är ett mycket mer samhällsekonomiskt ansvarstagande synsätt som gagnar alla”.

Min erfarenhet, från livet och politiken, är att de som behöver säga att man kan lita på en person innebär i nio fall av tio exakt det motsatta. Personen säger detta för att övertyga sig själv att han eller hon är något annat än vad han eller hon är. En person som måste säga att det går att lita på stup i kvarten är sannolikt den siste du ska ge ett förtroende. På samma sätt ser det ut som det förhåller sig med antirasism och feminism. De som ivrigast intalar omgivningen att de har dessa egenskaper ser nu ut att rullas ut, en efter en i dagsljuset, som allt annat än just antirasister och feminister.

Jag är den teknokratiske antifeministen. Ett buffligt svin. Jag håller hellre upp dörren för en kvinna än att skicka henne ”dick-pics”, jag låter kvinnor ta sittplatsen på bussen och står själv om det krävs, jag går aldrig bakom en kvinna i trappan om hon har kjol på sig. Vanligt hyfs kan räcka långt.

Jag är den teknokratiske antifeministen.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.