Krönika: Krisen inom media är ett nationellt intresse

  • Fredag 3 Nov 2017 2017-11-03
E-post 0

I USA ledde de ryska trollannonserna till att Facebook-cheferna får svettas i kongressens vittnesbås. Men om Ryssland vill göra exakt samma sak i det svenska valet nästa år är det i princip fritt fram menar Martin Schori, Aftonbladet, i en krönika. En krönika som i mångt och mycket är riktigt bra. Men bara ett men. Fel avsändare.

Det är något av ironi att just Aftonbladet driver en folkupplysningsande artikelserie inför valet 2018 med det som den så kallade #meeto – rörelsen resulterat i. Den tidning som fått se sitt förtroende rasa mest, med två anställda eller före detta anställda som anklagats för sexuella övergrepp varav bägge nu tagit en så kallad ”time-out”, är sannolikt Aftonbladet. Med Lena Mellin som förtvivlat försöker hålla en rak linje i namnpubliceringsfrågor samtidigt som tidningen i allmänhet och Mellin i synnerhet konsekvent vägrar svara på frågor varför de valde att släcka Sven-Otto Littorins politiska karriär 2010 genom icke styrkt påstående från en anonym källa för ett brott med böter på straffskalan som vid publiceringstillfället dessutom var preskriberat.

När Aftonbladet konfronteras med frågor blir svaren de som brukar komma från de de själva jagar:

  • ”Det var så länge sedan”
  • ”Jag känner inte igen mig i den bilden”
  • ”Det är möjligt att det uppfattades så”
  • ”När man tar droger gör man dumma saker”
  • ”Vi har tillsatt en utredning”

Att tillsätta en utredning är sannolikt det enda acceptabla svaret. Givet att den genomförs och att den senare redovisas. Att lägga över ”uppfattningen” om att det kan upplevas kränkande på offret att hantera är tillsammans med att skylla på droger det sannolikt minst begåvade svaret. Som dialogen:

–  “Jag tycker vi hade bra sex igår”

– “Det tycker inte jag, jag anser att du våldtog mig”

– “Det är din åsikt, du har rätt till den. Vi har åsiktsfrihet i Sverige. Men den kan bara du ta ansvar för. Du kan inte lägga över ansvaret för din åsikt eller upplevelse på mig”

Det är, av lätt insedda skäl, inte något som håller. Möjligtvis i domstol om inte lagen skärps igen för okänd gång i ordningen

Aftonbladet har, delvis av egen kraft, marginaliserat sig själva som nyhetsrapportör inför valåret 2018. Ledarsidan, den sida som skall driva socialdemokratisk opinion, kan omöjligen driva någon form av opinion för kvinnofrid, en av väljarnas viktigaste frågor, utan att i bästa fall bli utskrattade men mer sannolikt bli jagade själva.

Likväl finns det ljuspunkter i den debatt som kom efter #metoo. Trots slagväxlingen mellan Medievärlden och Expressen har Bonnierkoncernen lyckats med en seriös rapportering och klarat även en extern granskning av kulturen på redaktionerna. Thomas Mattson skall ha heder åt sin ”minustolerans” mot sexuella övergrepp på redaktionen. Tydligare kan inte ett avståndstagande vara men samtidigt så förpliktigar det. Fallet skulle bli stort, ohanterligt, om motsvarande kultur i framtiden skulle avslöjas. Det finns dock ingen anledning att inte tro på Mattson. Vid det enda tillfälle jag själv träffat honom visade han en principfasthet och övertygelse som gör att jag är rätt övertygad om att han personligen skulle ta i med de hårdaste av handskar om något sådant skulle avslöjas. Bonnier visar, i jämförelse med Schibsted, upp en tydligare koppling mellan ord och handling om vi bortser från TV4.

Men krisen, för det är en kris för traditionell media, är uppenbar. Inte någon aktör inklusive Public Service tycks, kanske med något undantag från DN och Expressen, inse att media är en del av vår krisberedskap. En oberoende media som med de kvalitetskrav som det publicistiska regelverket reglerar skall skydda oss mot otillbörlig påverkan.

Jag själv kan leda i bevis att jag och Ledarsidorna.se var en av få  som rapporterade om paniken hösten 2015 på Migrationsverket när flyktingtrycket riskerade att stressa sönder stora delar av samhället. Jag kan därmed leda i bevis att av Sveriges drygt 10 000 journalister var det ett fåtal som publicerade en annan bild. Det är inte rimligt, vilket jag påtalade för Jörgen Huitfeldt när han var på Studio Ett (numera Kvartal) att inte ens 0,1 promille av journalistkåren hade fått tag i dessa handlingar från MSB respektive Migrationsverket. Handlingar som jag sedan publicerade för att undanröja alla ifrågasättanden om sakriktigheten i rapporteringen.

Ett mer rimligt antagande är att redaktionsledningarna tryckte bort den formen av systemrelaterad rapportering. Att det var oviktigt att rapportera till allmänheten att akutsjukvården i Jämtland började varna för att situationen kunde bli samhällsfarlig inom vården, att en fjärdedel av Västra Götalands socialtjänster i praktiken höll på kollapsa eller att Migrationsverket, i full panik, projekterade för ett flyktingläger för upp till 10 000 personer.

Media har en roll inom vår civilförsvarsfömåga, att kunna stå emot bland annat yttre påverkan. Den rollen bygger uteslutande på medborgarnas förtroende för aktörerna. De viktigaste är naturligtvis Public Service men i samband med terrordådet på Drottninggatan visade sig de kommersiella lösa den uppgiften bättre.

Så som media nu utvecklas borde såväl Publicistklubben som Bonnier, Schibstedt och även kulturminister Alice Bah Kuhnke samt försvarsminister Peter Hultqvist ta sig en eller två funderare. När de stora aktörerna, möjligen Bonnier undantagna, presterar på en så låg nivå kan det hela resultera i att ”Den ryska trollfabriken” helt enkelt kan se en möjlighet att hoppa över Sverige i sin yttre påverkan och därmed fokusera på andra länder.

Svensk media, den traditionella, ser ut att lösa den ryska trollfabrikens huvuduppgift helt själva. På eget initiativ. Krisen inom media är inte en intern angelägenhet för vare sig Public Service, Bonnier, Schibsted eller andra mediahus. Det är en nationell angelägenhet som är mycket större än #meeto.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se