Peter F. Strawson och vägen till ansvarstagande

P F Strawson. Foto: Wikimedia

Det är mycket glädjande att flera politiker, från Socialdemokraterna till Moderaterna, talar om människan som myndig, som en varelse med fri vilja och förmåga till ansvarighet. Pendeln tycks ha svängt, i alla fall delvis, från en idé om att nästan alla människor (i synnerhet dem som gör fel) är offer, helt utlämnade åt diverse strukturer, till idén att varje individ är kapabel att fatta egna beslut och därför också är ansvarig.

Det är mycket glädjande att svenska folket, äntligen, återigen betraktas som vuxna och bemöts som vuxna. All ideologi, alla politiska överväganden och beslut måste bottna i en tydlig och genomtänkt syn på människan – hennes värde, natur och potential. Först när vi vet vem människan är, alltså vilken hennes natur är och vilken potential hon besitter kan vi avgöra vilken samhällsmodell som är rimligast. En av de viktigaste frågorna i en människosyn är hur vi betraktar människans förmåga till ansvarstagande. Det är nämligen bara ansvariga personer som kan avkrävas ansvar. Vad menar man då man påstår att någon är ansvarig? Och hur blir människan moraliskt ansvarig?

Filosofen Peter F Strawsons bidrag till diskussionen om fri vilja och ansvar har fått stor betydelse i det senare filosofiska tänkandet kring moraliskt ansvar. Han utvecklade sin teori om moraliskt ansvar och moralisk utveckling i artikeln ”Freedom and Resentment” (1962). Strawsons utgångspunkt är att människor alltid befinner sig i relation till varandra, som medlemmar i samma familj, vänner kollegor, älskande, grannar och så vidare. Människors handlingar sker aldrig i ett vakuum, isolerat från andra människor.

I samspelet mellan människor uppstår det ständigt en mängd känslor, reaktioner och attityder, som kärlek, hat, förlåtelse, bitterhet, tacksamhet, beundran och avsky. De attityder och reaktioner som förekommer i mänskliga relationer har en avgörande betydelse när det gäller just frågan om ansvar. Strawsons poäng är att hela spektrat av våra naturliga reaktioner inför varandra och varandras handlingar ska inbegripas i en diskussion om moraliskt ansvar.

Den individ som involveras i dessa så kallade reagerande attityder betraktas som en person med möjlighet till ansvarstagande. Att hålla någon ansvarig handlar inte i första hand om att avgöra orsak och verkan – att tillskriva ansvar är först och främst en moralisk bedömning.

Enklare uttryckt, när vi avgör om någon bär ansvar för en händelse eller en handlings konsekvenser så intresserar vi oss inte i första hand för vilka eventuella omständigheter som ledde fram till handlingen eller vilken avsikten bakom handlingen var: vårt intresse kretsar kring den som utfört handlingen och hans förmåga till att förstå och förutse vad en handling leder till.

Förstår mobbar-Kajsa att hon skadar Linda när hon sätter krokben för henne i korridoren? Inser hon att en sådan handling – förutom att den är förnedrande – också kan leda till att Linda skadas fysiskt? Och om Linda råkar falla så olyckligt att hon slår ut två tänder – är inte Kajsa då ansvarig för hennes skada, eller ska hennes handling betraktas som något som ”bara är på skoj?”

När min dotter var knappt två dränkte hon nästan en kattunge i toalettstolen. Jag vet inte vad hon var ute efter – kanske tyckte hon att katten behövde ett bad eller så var hon helt enkelt nyfiken på vad som skulle hända. Hur som helst så stoppade jag henne innan katten led någon skada. Jag gjorde inte någon större affär av hennes experiment – givetvis förklarade jag för henne att katten inte gillade vad hon gjorde och att man måste vara försiktig med levande varelser, men jag oroade mig inte för om min flicka hade psykopatiska drag. Låt säga att jag istället ertappade min tonårige son med att stoppa kattungar i toalettstolen – då skulle jag utan tvekan reagera med både bestörtning, avsky och rädsla. Eftersom min son är väl medveten om att små katter inte gillar att bada så skulle jag dra slutsatsen att han var ute efter att plåga kattungen. Det skulle oroa mig väldigt mycket om min tonåring fann njutning i att plåga och dränka oskyldiga kattungar. Alltså bedömer jag handlingar och person med utgångspunkt i vad jag förväntar mig av dem.

Om vi reagerar med avsky och indignation när Kajsa sätter krokben för Linda så innebär det dels att vi fördömer handlingen som sådan (och tydligt tar ställning för Lindas värde), och dels att vi betraktar Kajsa som ansvarig. När vi klandrar Kajsa så betraktar vi henne som en människa med förmåga att ta ansvar, att skilja mellan rätt och fel och att handla med ledning av sina moraliska överväganden. Vår avsky, vårt klander visar Kajsa att hon har gjort fel, vilket förhoppningsvis leder till att hon inte upprepar sin handling.

Våra reaktioner på andra människors handlingar rör inte bara handlingar som är direkt riktade mot oss själva – vi reagerar också på sådant som berör andra människor. Förhoppningsvis värderar vi inte bara andras handlingar utan också våra egna. Strawson talar om reagerande attityder i tre led: personliga, ställföreträdande och självreagerande. Personliga reagerande attityder är reaktioner på andra individers handlingar eller attityder mot mig – alltså mina reaktioner på det som jag uppfattar som deras goda eller onda vilja, deras likgiltighet eller brist på omsorg.

I det här ledet finns Lindas reaktion på Kajsas handling. Om Linda är en flicka som är medveten om sitt eget värde och som känner självrespekt så upplever hon bitterhet och vrede inför den orättvisa och kränkande behandling hon får av Kajsa. Kanske är Linda redan så tilltufsad att hon istället känner skam – skam över att vara en sådan som inte förtjänar bättre. Med all säkerhet känner hon sig rädd.

Ställföreträdande reagerande attityder är mina reaktioner på andra individers goda eller onda vilja och handlingar mot andra personer. I det här ledet finner vi klasskamraternas och lärarnas reaktioner på Kajsas beteende mot Linda. Den reaktion som jag förväntar mig är avsky, fördömande och avståndstagande. Observera att jag talar om att handlingen ska fördömas – inte Kajsa! Samtidigt är det naturligtvis omöjligt att fördöma handlingen utan att klandra Kajsa. Den rimliga och moraliskt riktiga reaktionen på Kajsas kränkning av Linda är indignation, det vill säga upprördhet över att Kajsa beter sig som hon gör. Indignationen kan ta sig uttryck i att man klandrar Kajsa, förklarar för henne att hon beter sig på ett fullständigt oacceptabelt sätt.

De reagerande attityderna är också självreagerande, vilket är detsamma som mina reaktioner på mina egna handlingar. När jag gör något jag själv tycker är fel, till exempel ljuger, så känner jag mig skyldig. Jag är övertygad om att det faktiskt är ganska sunt att då och då känna sig skyldig – det är ju faktiskt ett tydligt yttryck för att jag har en moralisk identitet, att jag har en uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel, att jag har värderingar och principer som är viktiga för mig.

Strawson menar alltså att en moralisk person är en individ som är föremål för klander respektive beröm, d v s en individ som vi har vissa föreställningar om och förväntningar på.  Om din katt välter ner en vas så att den går i tusen bitar blir du sannolikt förargad men du inser det meningslösa i att anklaga katten och utkräva skuld. Om du har fest och en gäst av misstag sveper ner samma vas så att den krossas blir du säkert också irriterad och kanske något mer benägen att klandra än i fallet med katten. Du tänker måhända att denne gäst borde vara lite försiktigare och något mindre yvig. Men eftersom du inser att det hela var ett misstag, en olycka, låter du nåd gå före rätt. Om däremot en annan gäst på samma fest tar en vas och slänger i väggen med ett glatt stridsrop skulle jag tro att du blir arg, eftersom denne gäst av fri vilja och med medvetenhet om konsekvenserna slår sönder din vas.

En av förtjänsterna med Strawsons definition är att den innefattar alla de individer som vi intuitivt betraktar som moraliskt ansvariga. En annan förtjänst med Strawsons definition är att den fångar det faktum att moraliskt ansvar är en egenskap i utveckling. Våra förväntningar på människor och deras förmåga till ansvarstagande är beroende av sådant som ålder, situation och omständigheter. Det tycks exempelvis rimligt att ställa högre krav på en fjortonåring än på en treåring.

Kärnan i Strawsons resonemang är att ansvarstagande är något vi lär oss – och att vägen till ansvarighet är kantad av både klander och beröm. Vi behöver andra människors reaktioner på våra handlingar för att växa till vuxna och ansvarstagande individer. Att ursäkta någon med hänsyn till hennes ursprung eller klasstillhörighet, för att han eller hon är utsatt för någon förtryckande struktur eller orättvisa är oförskämt. Det diskvalificerar och försvårar individens väg mot ansvarighet. Vi måste ställa samma krav på alla vuxna människor. Att, som till exempel bibliotekarien Mogert ursäkta unga mäns stök och våld på bibliotek med deras ursprung och klass är direkt kränkande. En människa har inte sämre moral för att hon växt upp under sämre omständigheter.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.