Pseudo-operationer – en metod för terroristbekämpning

Pseudo-operation: Odysseus undflyr Polyfemos förklädd till får.

När det handlar om att bekämpa upprorsrörelser och gerillor så har det oftast visat sig mycket svårt att använda sig av konventionella militära styrkor i stora insatser. Om man tar exemplet IS och dess operationer i Irak och Syrien under senare år var organisationen ytterst svår att hantera för regeringsstyrkorna under terrorgruppens expansionsfas, då deras mindre och löst sammansatta enheter kunde infiltrera stora områden och det var oerhört svårt att skilja ut rebellerna från vanliga civila.

Det var först när de områden som terroristorganisationen behärskade började anta mer fasta strukturer och få en närmast statsliknande skepnad – det blev ett ”kalifat” – som regeringstrupper, kurdiska milisförband och västerländsk understötspersonal började kunna återta områdena och kväsa insurgentrörelsen med klassiska militära metoder. Detta visade sig effektivt. Den Islamiska Staten är idag närmast tillintetgjord i egenskap av just ”stat”. Den är fortfarande ”islamisk” och fortfarande i stånd att genomföra terrordåd, men här handlar det om aktiviteter som snarast bör bemötas med polisiära åtgärder och inte militära.

Men vad gör man då med insurgenter som ännu inte har hunnit formera sig till en stat som just kan bekämpas som en sådan? När de likt talibanerna i Afghanistan eller Boko Haram i Västafrika rör sig, som Mao Zedong rekommenderade för sina kommunistiska gerillasoldater, ”likt fisken i vattnet” bland civilbefolkningen eller opererar med bassystem och stödjepunkter, som antingen har mobil karaktär och kan flyttas med kort varsel eller ligger på andra sidan gränsen till en främmande stat och således inte kan bekämpas med full kraft utan att risken uppstå för att sätta igång en internationell kris?

Det finns en vis typ av insurgentbekämpning som prövades i Rhodesia (dagens Zimbabwe), under 1960- och 70-talen och som kallades Pseudo Gangs – ”pseudo-operationer” – som användes mot de kommunistiska gerillaorganisationer som stred för svart majoritetsstyre som skulle kunna vara intressant som ett taktiskt exempel för bekämpning av insurgentförband.

Det handlar egentligen om en variant av en mycket gammal krigslist: att den ena sidan i en konflikt låter sina egna soldater uppträda i fiendens uniformer bakom motståndarens linjer i syfte att ställa till så mycket djävulskap som möjligt. Det finns givetvis ett släktskap mellan militära pseudo-operationer och den typ av infiltration som polismakter eller underrättelseorganisationer använder sig av, men en viktig skillnad är att militären använder sig av grupper (vad som i Rhodesia kom att kallas Pseudo Gangs) för kortare insatser, under det att de “civila” myndigheterna opererar med individer som kan vara verksamma i flera år.

Även om gränsen kan tyckas hårfin skall man heller inte förväxla pseudo-operationer med “False Flag operations“, som är ett brott mot krigets lagar.

Ett känt exempel på ett dylikt är givetvis den så kallade Gleiwitzincidenten, i augusti, 1939, när Gestapo lät fejka ett polskt angrepp mot en tysk radiostation för att motivera sitt överfall på Polen några dagar senare. Ett mer klassiskt exempel på pseudo-operationer är annars den falska tsartrogna organisation som Lenin och KGB:s föregångare, OGPU, satte upp 1921-1926 under det absurda namnet “Centralrysslands Monarkistiska Förbund” och som spelade en viss roll i bolsjevikernas seger över de vita.

Den moderna Pseudo Gang-metoden utvecklades i Kenya av den legendariske brittiske föregångsmannen inom insurgentbekämpning, general Sir Frank Kitson, under Mau Mau-upproret på 50-talet. Kitson, som kom att avsluta sin karriär som chef för Storbritanniens landstridskrafter (1982-1985), var med på varenda krigsskådeplats där Storbritannien bedrev insurgentbekämpning under efterkrigstiden, såsom Malaysia, Cypern, Kenya, Oman och Ulster, och publicerade sina erfarenheter av småskalig krigföring i ett flertal ytterst läsvärda böcker. I sin Gangs and Counter-gangs (1960) och Low Intensity Operations (1973) presenteras grunderna för pseudo-operationer, med infiltrationsmetoder, beväpning, logistik, rekrytering av avhoppare, etc. Precis som andra föregångsmän inom insurgentbekämpning i “tredje världen”, såsom de franska överstarna David Galula och Roger Trinquier, eller de amerikanska militärerna John Nagl och David Petraeus, betonar general Kitson oavlåtligt vikten av att se befolkningen, snarare än territorier och body-counts, som nyckeln till seger över insurgentrörelser.

Vad gäller Pseudo Gangs inskärper han också att metoden knappast har något värde mot en reguljär fiende som strider öppet i ett konventionellt krig, men däremot kan vara mycket effektiv mot irreguljära motståndare, såsom gerillarörelser, insurgenter och terrorister, som redan från början opererar i hemlighetsfullhet och i mindre enheter av cellkaraktär. Det handlar alltså om att vända det som är en insurgentrörelses styrka – dess karaktär av ett löst sammansatt nätverk, utan hierarkier och identifierbart centrum, och med vattentäta skott mellan enheterna – till ett vapen mot den själv!

De rhodesiska säkerhetskrafterna kom att utveckla en egen variant av pseudo-operationer, där såväl spaning, som sabotage, psy-ops och rent militära operationer i kompanistyrka kom att utgöra viktiga komponenter. Till sin hjälp hade man det faktum att insurgenterna var splittrade i två fraktioner, såväl politiskt som etniskt. Joshua Nkomos ZAPU (och dess militära gren ZIPRA) bestod av ndebeles och var moskvatrogna, under det att Robert Mugabes ZANU (och den militära grenen ZANLA) utgjordes av shonas och stödde sig på kommunistkina. En vanlig typ av operation bland Pseudo Gangs var därför att posera som den ena eller andra gruppen och försöka få till stånd strider dememellan, vilket ofta lyckades.

Den enhet som användes för dessa pseudo-operationer var spaningsförbandet Selous Scouts. Förbandet var aktivt 1973-1980 och hade som mest 1500 man i sina rullar. Manskapet bestod till 60 procent av svarta – varav många utgjordes av avhoppare från ZIPRA och ZANLA – vilka som högst kunde bli underofficerare, under det att de vita återfanns på alla befattningar, från vanliga meniga till den högste chefen – den legendariske överstelöjtnanten Ron Reid Daly. Grundutbildningen var ytterst krävande och pågick nästan 9 månader med tonvikten på bush-and-tracking. En av utbildningsfaserna kallades Dark Phase och var hemlig och omfattade just träningen till pseudo operator.

En typisk operation kunde gå till på följande sätt: ett Pseudo Gang med fyra till sju man deploajerades i operationsområdet. Detta område kunde ligga såväl innanför som utanför Rhodesias gränser. Andra rhodesiska styrkor informerades om att området nu var “fryst” (area freeze), vilket innebar att man skulle undvika egna operationer just där för att förhindra incidenter med egen eld. Gruppen var nu iförd insurgenternas egna uniformer och vapen (de vita fick finna sig i att smeta skokräm över hela kroppen eller bära skidmasker) för att på håll se ut som “gerillakrigare”. Uppgiften var att spåra upp insurgenterna, vilket kunde ta flera dagar – emellertid ingick det i utbildningen att lära sig leva av vad landet kunde ge.

Så snart man träffat på insurgenter började man förfölja dem för att samla information. Ibland kunde man upptäcka en större bas, varvid man kunde utföra sabotage eller kalla in Fire Force från Rhodesian Light Infantry. Ibland kunde man hitta en vapengömma. Oftast förstörde man inte vapnen, utan manipulerade istället utrustningen så att den inte skulle fungera eller explodera i händerna på de som använde den. Skälet till detta var att sprida osäkerhet och misstro bland insurgenterna mot de kineser och ryssar som levererat materielen. Ibland använde man sig av avhoppade insurgenter för att ta kontakt med fienden och infiltrera hans positioner. Detta gick inte så lätt mot ZIPRA, vars paranoida sovjetiska doktrin fordrade att allt som hände skulle rapporteras in centralt. Däremot fungerade det bättre mot Mugabes ZANLA som enligt maoistisk modell opererade i celler som inte kände till varandras existens – där var det bara att gå fram och hälsa. De vita fick naturligtvis hålla sig i bakgrunden, eller också spela “tillfångatagna” rhodesier (i en scen i filmen Blood Diamonds iscensätter den forne rhodesiske legosoldaten Archer – spelad av Leonardo DiCaprio – just detta trick för att kunna ta sig över en bro tillsammans med sin svarte kumpan).

Däremot avstod man tydligen – helt enligt general Kitsons rekommendationer – att använda sig av Pseudo Gangs för dirty tricks, som det kallades. Ett sådant kan vara att gå in i en by i gerillauniformer och anställa en massaker i syfte att vända de överlevandes hat mot insurgenterna. Förutom att inte vara i enlighet med krigets lagar upptäcks denna typ av operationer alltid av insurgentledningen efter ett tag, varvid denna kan företa motåtgärder, förbereda befolkningen och påverka den internationella opinionen. Om ett dirty trick upptäcks riskerar förövaren att förlora förtroende och sympati för alltid, för en kortsiktig vinst som mycket väl kan uppnås på andra sätt.

På ett plan bröt rhodesierna dock mot general Kitsons grundtankar. Kitson ansåg att Pseudo Gangs framför allt skulle ägna sig rekognosering, spaning, förberedelsearbeten åt reguljära förband, sabotage, skapande av förvirring och i sista hand lönnmord på enskilda högt uppsatta motståndare. Han avrådde bestämt från mer aktiva insatser eftersom gränsen mellan pseudo-operationer och false flag är så svår att dra.

Större operationer riskerar att bli propagandistiska fiaskon om det är uppenbart att man brutit mot krigets lagar eller om civilbefolkningen (i länder som kanske inte ens befinner sig i krig) drabbas. Men ju längre bushkriget pågick, desto mer omfattande blev Selous Scouts aktiviteter. Skälet till detta var förbandets häpnadsväckande effektivitet. Man räknar med att 65 procent av samtliga stupade ZIPRA/ZANLA-soldater dödades av Selous Scouts – detta är anmärkningsvärt för ett specialförband med blott 1500 medlemmar. Ett exempel på en sådan större pseudo-operation är Operation Eland i Nyadzonya i Mocambique, den 9 augusti, 1976.

Under sommaren 1976 hade rhodesierna genom flygspaning och förhör med tillfångatagna insurgenter upptäckt att Mugabes ZANLA hade inrättat en stor bas i Nyadzonya i Mocambique, sex mil från den rhodesiska gränsen. Där fanns bland annat ett stort sjukhus och vad man uppskattade till 5000 insurgentsoldater. Under juli månad begav sig flera Pseudo Gangs ut till basen för att återkomma med fångar från vilka man fick en god bild av försvarsanläggningar, byggnadernas placering och funktioner, vilka rutiner som gällde, etc. Man satte nu samman ett jätteteam av 85 pseudo operators i ett dussintal pansarfordon (Unimogs och Ferrets) bestyckade med allehanda vapen, såsom 20 mm automatkanoner, kulsprutor och en erövrad sovjetisk 12,7 mm kulspruta. Mannarna var utrustade med den mocambikiska Frelimo-arméns uniformer. De vita fick som vanligt sitta längst in i bilarna (som målats i Frelimo-färger) med rånarluvor över ansiktena.

Klockan 01.00, den 9 augusti rullade kolonnen över gränsen. Man ville nå fram till basen lagom till klockan 08.00 då ZANLA ordnade allmän uppställning och parad för fanan. Klockan 02.00 nådde man gränsstaden Vila de Manica där fordonen hälsades med honnör från autentiska Frelimos, som därefter lät hela kolonnen rulla vidare. Klockan 03.00 gick man i bivack strax innan målet. Efter rekognosering fram till klockan 07.00 började man den sista delen av anmarschen. Strax före 08.00 rullade fordonen in på Nyadzonya-basen. Vaktposterna i ZANLA lät bilarna passera eftersom de var målade i mocambikiska färger. Rhodesierna visste nämligen att insurgenterna alltid betedde sig ytterst respektfullt mot värdlandets soldater som tack för att de fick använda sig av deras land. Inne på basen körde bilarna fram till excercisplanen där c:a 4000 ZANLA-soldater ställt upp sig för inspektion.

Rhodesierna kunde inte tro sina ögon och oron spred sig för sig om ammunitionen verkligen skulle räcka till för alla dessa människor. När alla fordon ställt sig på plats ropade en rhodesisk shonascout genom en av bilarnas högtalare ut orden “Zimbabwe tatona!” (“Vi har erövrat Zimbabwe!”). Ett enormt jubel bröt ut på exercisplanen och tusentals människor började dansande samla sig runt bilarna. På given signal öppnade rhodesierna eld med automatvapen och granatkastare. Hundratals människor sköts ihjäl på bara några minuter och eldgivningen fortsatte ända tills all rörelse bland fiendesoldaterna avstannat.

Flera ZANLA-soldater försökte fly över ett vattendrag där den enorma trängseln ledde till att minst 200 personer drunknade. Av misstag träffades också ett antal butangasflaskor i närheten av sjukhuset av en granat vilket orsakade en våldsam eldsvåda som ledde till att ett 50-tal patienter brändes till döds i sina sängar. På återvägen hade mocambikiska Frelimo-förband upptäckt vad som var i görningen och försökte stoppa rhodesierna; men efter en kortare eldstrid lyckades man bryta sig igenom och återvända över gränsen. Slutnotan blev 1000 dödade och 14 tillfångatagna ZANLAs mot fem lätt skadade Selous Scouts.

Operation Eland var den rhodesiska modellen i ett nötskal. Det var en mästerligt utförd operation, som resulterade i närmast total taktisk triumf. Ändå måste man beteckna incidenten som ett misslyckande. Poängen med pseudo-operationer är att de hålls hemliga. Detta är mycket svårt när patienter ligger förkolnade i sina sjukhussängar. Dessutom var Nyadzonya-basen också klassad som ett flyktingläger av UNHCR. Detta användes givetvis som en täckmantel av ZANLA. Ingen FN-personal fanns på plats och inga oanmälda inspektioner förekom heller, men bland de döda fanns en del kvinnor och barn. Världsopinionen visste i detta läge precis den skulle tycka när den fick välja mellan bilderna av det nedbrunna sjukhuset eller bedyrandena från regimen i Salisbury att folkrätten ger alla stater rätt att slå mot fiender i grannländerna.

Men konsekvenserna blev värre än så. Nyadzonyaincidenten övertygade den blivande presidenten Jimmy Carter att något måste göras åt Rhodesia en gång för alla. Och han fick medhåll av apartheidregimen i Sydafrika som tyckte att allt hade skötts otroligt klumpigt av Salisbury. Sydafrika började nu successivt dra tillbaka sitt stöd. I och med detta förlorade Rhodesia sin viktigaste (och enda) allierade. Tre år senare hade Rhodesia upphört att existera och Robert Mugabe satt i presidentpalatset i “Harare” utan att ha vunnit en enda militär seger.

Pseudo Gangs är effektiva om de används enligt general Kitsons ursprungliga modell. Och ju lösare sammansatt fienden är desto effektivare fungerar metoden – detta är tydligt om man jämför det “toppstyrda” ZIPRA med det lösligare uppbyggda ZANLA. Genom sin traditionella och “hierarkiska” modell var ZIPRA motståndskraftigare mot infiltrationer. Det är också viktigt rekrytera personer ur fiendernas led för att kunna agera riktigt framgångsrikt. Dessutom finns det också olika organisationskulturer att ta hänsyn till bland fienderna. Israelerna har aldrig haft problem att infiltrera palestinska organisationer, under det att man inte har haft några som helst framgångar bland Hizbollah (vad jag vet). Ryssarna har å sin sida haft framgångar med sina varianter av Pseudo Gangs i Tjetjenien. Den amerikanska armén har alltid dragit sig för att begagna sig av denna metod som de betraktar som “ovärdig”. Dock kan den vara effektiv för att infiltrera talibanrörelserna i Afghanistan och de mer lösligt organiserade muslimska insurgenterna i Afrika – vare sig det handlar om Boko Haram i Nigeria eller Al-Shabab i Somalia. Värt att prova är det i varje fall.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.