Quo vadis, Academia?

Det faktum att jag lämnade en fast tjänst vid Lunds universitet väckte visst uppseende. En fast lektorstjänst på ett svenskt universitet betraktas inom akademin som något av en högvinst i ett land med osäkra anställningar som regel och få karriärvägar för akademiker utanför universitet och högskolevärlden.

Inte ens hälften av de som disputerade inom mitt ämnesområde, teologi, under de år jag själv var doktorand finns idag kvar vid ett svenskt universitet. Ännu färre, kanske en femtedel, har en fast tjänst. En del har flyttat utomlands, några har omskolat sig eller skaffat en kompletterande utbildning och arbetar idag som exempelvis gymnasielärare, bokförläggare eller begravningsentreprenör, andra varvar arbetslöshet med lektorsvik och forskningsanslag. Utan tvivel finns det fler disputerade teologer än tjänster.

Jag tillhörde alltså vinnarna: En fast lektorstjänst vid ett av Sveriges äldsta och mest prestigefyllda lärosäten, Lunds universitet. Mitt lektorat var dessutom mycket fördelaktigt eftersom jag hade hela 25 procent ”tredje uppgiften” i tjänsten, vilket möjliggjorde för mig att vara flitig i samhällsdebatten och delta i en mängd oavlönade aktiviteter, som diskussioner och debatter i radio och tv, skolbesök och framträdanden på mässor, som kvalitetsmässan, bokmässan och så vidare. Den största delen av min tjänst utgjordes dock av undervisning. Jag har undervisat sedan 1999 och älskat det. Jag har haft genomgående goda kursutvärderingar och, efter omständigheterna, god genomströmning på mina kurser.

Ändå väljer jag att sluta. I en diskussionstråd på en väns facebooksida beskrev jag den svenska akademin som ”en ankdamm där bara ankor med vänstersympatier får plats”, något som studenttidningen Lundagård snappade upp och kokade ihop en text på. Timmar efter att Lundagård publicerat sin text som, i korthet, gick ut på att jag lämnade Lunds universitet i någon form av protest mot politiseringen och vänsterklimatet publicerade Sydsvenskan, svt.se och Dagens Nyheter notiser på samma tema.

Jag måste säga att intresset överväldigade mig. Det är svårt att se nyhetsvärdet i att en person väljer att avsluta en tjänst för att ägna tid åt annat, i mitt fall skrivande och opinionsbildande på heltid. Intresset går, tror jag, att förklara med den kontext och den tid vi befinner oss i.

Politiseringen – till vänster, naturligtvis – genusperspektiv, normkritik och identitetspolitiska överväganden är lika naturliga inslag i den svenska samtiden som vattnet vi dricker och syret vi andas. Det bara är, och skall icke kritiseras, inte ens påpekas. I decennier har det lobbats för att genusperspektiv, normkritik och intersektionalitet ska genomsyra all undervisning, varenda litteraturlista och vara inskrivet i varje kursplan.

Nya direktiv kommer ständigt uppifrån, från Högskoleverket och universitetsledningen. Mindre och mindre handlar om kunskap och undervisning. Allt mer handlar om ideologi och uppfostran.

De ständigt nya direktiven angående det ena eller det andra perspektivets nödvändighet medför en mängd (trist och tröttsamt) administrativt arbete eftersom kursplaner ska skrivas om och litteraturlistor revideras (med avseende på balans i kön, etnicitet, inom och utomeuropeiska perspektiv). Vad värre är – undervisningen blir lidande när läraren förväntas välja litteratur med hänsyn till diverse kriterier som någon annan fastslagit snarare än med ambitionen att finna den absolut bästa och mest tillämpbara litteraturen i sammanhanget. Inte bara högskoleverket ställer krav. Också från studenthåll kommer allt oftare krav på vilken litteratur som ska användas. Ett aktuellt exempel är kravet från några studenter vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund som kräver att queerteoretikern Judith Butler ska finnas med på litteraturlistan – trots att undervisande lärare inte anser att Butlers resonemang är intressant i just det sammanhanget.

Våren 2015 skrev Karin Nykvist, litteraturvetare vid Lunds universitet, en krönika i Sydsvenskan med temat ”trigger-warnings”. Nykvist, som undervisar i litteraturvetenskap, beskriver hur studenter ställer krav på kurslitteraturen. De vill inte läsa böcker med olämpligt och obehagligt innehåll, det vill säga innehåll som kan uppfattas som sexistiskt, rasistiskt eller homofobt. De vill inte heller läsa om andra obehagligheter, som till exempel självmord. Därför vill de ha ”trigger-warnings” på litteraturlistan.  Jag har liknande erfarenheter från min egen undervisning. Ett fåtal studenter har, senaste åren, reagerat mot vissa inslag på den kurs om ondska som jag ansvarat för sedan 2012. De har funnit några inslag – två filmer – som ”skrämmande” och velat byta ut dem mot något annat, alternativt slippa delta vid just det kursmomentet. Det låter sig icke göras. Om uppgiften är att analysera skräckfilmerna ”Hannibal rising” och ”American Psycho” med hjälp av Kants, Arendts och Nietzsches teorier om ondska fungerar det naturligtvis inte att istället se ”Forrest Gump” och ”Chocolat”.

Andra irriterande exempel är ”icke-binära” studenter som högljutt och reflexmässigt protesterar varje gång kategorierna ”man/kvinna”, ”manligt/kvinnligt” nämns. Eftersom människan av hävd, tradition och på grund av empiri delat upp människan i just dessa kategorier händer det naturligtvis att just dessa kategorier tas upp vid föreläsningar angående exempelvis Aristoteles människosyn, skapelseberättelsernas påverkan på synen på manligt och kvinnligt, omsorgsetik eller benägenhet att tillgripa våld, bara för att nämna några exempel. De självutnämnda åsiktspoliserna skadar seminariediskussionerna eftersom övriga studenter blir rädda för att säga ”fel” och därmed pekas ut som konservativa förtryckare.

Ivar Arpi har, i två artiklar, uppmärksammat genusvetenskapens segertåg vid svenska universitet.   Jag har inga principiella invändningar mot genusvetenskap. Jag har undervisat i feministisk filosofi (bland annat tidigare nämnda Judith Butler) och feministisk etik och också, vid några tillfällen, använt mig av genusvetenskaplig metod. Min invändning handlar om den särställning genusvetenskap fått vid svenska lärosäten. Akademins uppgift är inte att fostra studenterna till marxister, liberaler eller feminister. Akademins uppgift är att förmedla kunskap om diverse ideologier och filosofiska strömningar, diskutera, analysera och värdera dessa.

En akademisk utbildning inom mitt fält, humaniora och teologi, ska dels förse studenten med nödvändig kunskap, dels rusta honom eller henne med förmåga att reflektera, analysera, kritisera, argumentera och dra egna, självständiga och väl underbyggda slutsatser.

Att driva några få perspektiv och att framställa dessa perspektiv som ”vetenskap” och ”sanning” istället för det de är, perspektiv bland många andra perspektiv, uppmuntrar inte studentens självständiga tänkande. Lärarens uppgift är inte att berätta för studenten vilket av dessa perspektiv som är ”rätt”, ”sant” eller ”tillåtet”. Lärarens uppgift är att förmedla så rättvisande och neutral kunskap om olika ismer och perspektiv som möjligt. Med andra ord – universitetets uppdrag är inte att skapa och förmedla värderingar, utan att tillhandahålla kunskap och uppmuntra det fria, kritiska tänkandet och vara en arena för djuplodande och gränslösa diskussioner, där olika tankar, perspektiv, teorier och slutsatser prövas.

Det jag en gång älskade med universitetet och akademin är på väg att slås sönder. Jag, som kommer från en proletär bakgrund, fascinerades av diskussionerna, det fria och vilda tänkandet i seminariesalarna, kittlades och förskräcktes över insikten att sanningen ser ut på många sätt, att ett fenomen, ett skeende, ett verk kan tolkas och beskrivas på otaliga vis, att Sanningen inte är möjlig för oss att gripa och begripa fullt ut. Jag avgudade mina föreläsare som chockade, som tänkte högt, som drog vilda och ibland suspekta slutsatser, som vände upp och ner på allt utan att ge några definitiva svar, som satte myror i huvudet på mig och tvingade mig att tänka själv. När jag började studera, 1992, var universitetet, i alla fall då och då, en intellektuell fristad, utan förtryckande normer och regler om tillåtet och otillåtet, rätt och fel åsikter. Jag sörjer att platserna för fritt tänkande blir allt färre. Det är, faktiskt, till syvende och sist, ett demokratiproblem.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.