Skolan och värdeavgrunden

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Utbildningsminister Gustav Fridolin lät utomordentligt nöjd när han fick kommentera en färsk undersökning om elevers kunskaper angående demokrati och medborgarfrågor i radio härom morgonen. Enligt denna internationella undersökning hamnar svenska elever på tredje plats när det gäller kunskap i frågor som rör mänskliga rättigheter, jämlikhet och likhet inför lagen.

Fridolin säger glatt att ”det är nånting där resten av världen kan inspireras av oss.” Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson är lika nöjd som utbildningsministern: ”Det är i skolan vi lägger grunden för ett demokratiskt samhälle byggt på respekt för mänskliga rättigheter”, säger Fredriksson till SVT. Varken utbildningsministern eller generaldirektören bemödade sig om att nämna det inte helt oväsentliga förhållandet att endast tjugoen länder deltog i undersökningen, bland andra Dominikanska republiken och Peru. Länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kanada, USA, Australien och Japan deltog inte.

Inte heller ägnade Fridolin och Fredriksson studiens mindre smickrande resultat någon större uppmärksamhet. Samma studie visar nämligen att det är stor skillnad i resultat mellan elever från akademikerhem och elever med annan typ av klassbakgrund. Vidare är det stor skillnad i resultat mellan pojkar och flickor, där pojkar presterar avsevärt sämre. Den utvecklingen har vi för övrigt sett under flera år:

Klyftan mellan pojkars och flickor prestationer i den svenska skolan ökar stadigt. Dessutom är skillnaden mellan elever med invandrarbakgrund och infödda elever större i Sverige än i de flesta andra länder i undersökningen. Hur nöjda bör Fridolin och Fredriksson egentligen vara med den skola de är ytterst ansvariga för?

Att det inte gått så lysande för Sverige i PISA-undersökningarna är välkänt. Sverige är det land vars resultat sjunkit mest inom samtliga kunskapsområden under den tid som PISA gjorts. 2016 års PISA-studie presenterades som något av ett trendbrott där ett antal medier glatt utropade att det nu vänt uppåt för svenska skolan. Vid en närmare granskning visade sig detta vara en sanning med modifikation. Resultaten hade förbättrats i tre kunskapsområden och var 2016 tillbaka på 2009 års resultat. Samtidigt hade klyftan mellan pojkar och flickor återigen ökat, och likvärdigheten försämrats ytterligare. Det kan inte betraktas som något annat än ett misslyckande för världens först, enda (och sannolikt sista) feministiska regering.

Vem bryr sig om pojkarna? Och vem tar ansvar för de konsekvenser pojkarnas misslyckanden får, för dem själva och för samhället? Samtidigt som regeringen framhåller ”socioekonomiska faktorer” som svaret på i princip alla samhällsproblem, från gängkriminalitet, dödskjutningar, våld mot blåljuspersonal till psykisk ohälsa och svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden bidrar deras undermåliga skolpolitik till att skapa generationer av socioekonomiskt utsatta män.

Kanske är pojkarnas misslyckanden med att klara sina studier en delförklaring till att våldet ökat i skolan? Enligt statistik från Arbetsmiljöverket har anmälningar om våld i skolan ökat med tjugofem procent mellan 2016 och 2017. Över sjuttio procent av anmälningarna utgörs av hot och våld mot lärare. Lärare har blivit skallade av elever, fått tänder utslagna, blivit dragna i håret, sparkade och knuffade. En gravid pedagog blev så illa slagen i magen att hon fick missfall. Också anmälningarna från elever har ökat. Skolinspektionen talar om ”en dramatisk ökning av kränkningar de senaste tio åren”. Enligt en enkät utförd av skolinspektionen uppger femton procent av eleverna i den svenska skolan att de känner sig otrygga. En polisrapport från våren 2016 anger att de flesta sexuella övergrepp sker i skolmiljö. Flera våldtäkter har de senaste åren inträffat i eller i anslutning till skolan. Ett aktuellt exempel är den trettonåriga flicka som blev våldtagen av en sextonåring på en idrottsdag i Malmö. Sextonåringen hade, för övrigt, dömts för sexuellt ofredande av flickor på skolan tolv dagar innan han våldtog trettonåringen.

Det är inte konstigt att allt fler elever uppger att de känner sig otrygga i en skola som misslyckas med att hantera kränkningar, sexuella ofredanden och regelrätta våldtäkter. Det är inte heller konstigt att studieresultaten är skrala – att känna sig trygg och slippa verbala, fysiska och sexuella kränkningar är helt nödvändigt för förmågan till kunskapsinhämtning och koncentration. Det är också fullt förståeligt att lärare lämnar skolan – vem vill utsättas för hot och fysiskt våld på sin arbetsplats?

Jämförelsen mellan svenska elevers föredömliga svar i den värderingsundersökning som Fridolin och Fredriksson gläds över med den verklighet både elever och lärare lever med är hisnande och visar med all önskvärd tydlighet att det inte är vad du påstår dig tycka som räknas, utan vad du gör. Individens värderingar uttrycks i hennes handlingar – och med tanke på vilka värderingar som tillåts råda i den svenska skolan har varken Fridolin eller Fredriksson någon som helst anledning att slå sig för bröstet.

Att, som Gustav Fridolin, säga att svenska skolor bör inspirera resten av världen, ter sig direkt groteskt givet de stora skillnader som finns mellan könen, mellan invandrade och infödda med avseende på skolresultat och mot bakgrund av våldet mot pedagoger, kränkningar av elever, våldtäkter, övergrepp och den känsla av otrygghet som elever vittnar om. Har Fridolin någon som helst aning om hur det ser ut i svenska klassrum, på skolgårdarna, i korridorerna och matsalen?

Ordning och reda måste upprättas i skolan. Då följer trygghet och med det arbetsro, för både elever och lärare. De grova övergrepp som begås mot både lärare och elever måste stoppas. Den elev som hotar en lärare, sexuellt ofredar en klasskamrat eller misshandlar rektorn bör, givetvis, omedelbart stängas av från skolan. För att komma till bukt med problemen bör det skapas miljöer som med kort varsel kan ta emot den elev som straffat ut sig i den reguljära skolan. Den som bryter regler och lagar ska straffas. Det, Fridolin, är värderingar i praktiken, handlingar istället för fagra ord.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.