Slow Culture: 1914 – en svensk-finsk historia som aldrig blev av

1917 - Finland utropar sin självständighet.
  • Söndag 5 Nov 2017 2017-11-05
E-post 0

Den 6 december kommer Finland att fira sitt 100-års jubileum som självständig stat under pomp och ståt. Grattis! För den som vill ha en snabbkurs i den finska historien före detta bemärkelseår så kommer den här: 800 år som del av konungariket Sverige, 108 år som storfurstendöme under Ryssland (1809-1917) och – som sagt – ett sekel som självständig republik.

Fram till rikssplittringen 1809 var Finland och Sverige ett och samma land. Finland var alltså inte något slags svensk koloni, ett främmande ockuperat territorium, eller heller någon del i en union, likt den som rådde mellan Danmark och Norge, under lång tid, eller mellan Sverige och Norge under åren 1814 och 1905. Finland utgjorde helt enkelt en oförytterlig del av Sverige, som fram till konvulsionerna under Napoleonkrigen sågs som lika självklart ”svenskt” som vi idag skulle se Norrland eller Gotland.

Det är ingen överdrift att påstå att klyvningen av vårt land 1809 på många sätt var en katastrof, och i sig själv den kanske den enskilt största händelsen i vår historia. Men idag är det väl ytterst få som dock inte har lärt sig att leva alldeles utmärkt med detta en gång så stora trauma. Inte ens fantomsmärtorna efter förlusten är knappast skönjbara längre. Knappt någon svensk skulle idag reflektera över det timade som en tragedi och de allra flesta finländare, åtminstone utanför dårhusens väggar, hyser med all säkerhet en stor tillfredställelse över att bo i en fri, självständig republik som är allmänt aktad över hela vår värld. Idag, mindre än någonsin, skulle en finländare så att säga vilja ha 1809 ogjort.

Men har det då funnits någon möjlighet att återförena riket sedan vi skiljdes åt? Ett av skälen till att den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte överhuvudtaget valdes till svensk tronföljare och adopterades av Karl XIII, 1810, var att han i sin militära kapacitet skulle kunna vinna Finland tillbaka. Av detta blev dock intet.

I den allmänna europeiska fred som blev konsekvensen av Wienkongressen, 1815, eftersträvades balans i Europa och äventyrligheter i form av svenska försök att vinna Finland tillbaka skulle inte bara ha stupat på den lilla svenska krigsmaktens oförmåga att ensamt kunna besegra det jättelika Ryssland militärt, utan också på att övriga stormakter hade satt käppar i hjulet.

Inte förrän 1914, då hela den europeiska balanspolitiken störtade samman i blod och vapengny, genom det första världskrigets utbrott, så uppstod en faktisk möjlighet för Sverige och Finland att återförenas. Denna möjlighet som dock försattes, hade kunnat genomföras, enligt mönstret från de ”krigsspel”, som dåtidens stabsofficerare utvecklade, om den politiska viljan hade funnits.

Inget är så improduktivt som kontrafaktiska historiska spekulationer, enligt modellen ”vad hade hänt om Hitler hade kommit in på Konsthögskolan i Wien?”, men jag vill här göra ett undantag efter att ha läst Valdemar Langlets fascinerande lilla studie ”Läget i Sverige vid Världskrigets utbrott” i Världskriget bd 1 (Malmö: Stenström & Bartelsson, 1938).

Modellen för det svenska återtagandet av Finland hade varit beroende av en mycket viktig men tämligen osäker detalj, nämligen en snabb tysk seger på västfronten, under augusti och september, 1914. Det blev som bekant inte någon snabb seger – första världskriget har ju blivit själva inbegreppet av ett låst ställningskrig – men just i det inledande skedet hade Sverige kunnat spela en viss roll om vi hade kastat vårt svärd i vågskålen på centralmakternas (dvs Tysklands och Dubbelmonarkins) sida redan vid krigsutbrottet i månadsskiftet juli-augusti.

Tyskland var förvisso Europas starkaste krigsmakt till lands, men man kunde inte utkämpa ett samtidigt pågående tvåfrontskrig mot Frankrike och Storbritannien, å ena sidan, och Ryssland å den andra. Enda möjligheten för att ändå kunna besegra denna starka koalition – ententen, som den kallades – var att besegra de fientliga komponenterna i tur och ordning. Modellen för ett sådant fälttåg fanns upprättat i par varianter under det gemensamma namnet ”Schlieffenplanen”, som fungerade som ett slags ”styrdokument” för de tyska operationerna i händelse av ett europeiskt storkrig.

Om krig utbröt var tanken att Tyskland först skulle vända sig mot den fiende som var tekniskt mest utvecklad och snabbast kunde mobilisera, nämligen Frankrike och genom en snabb anmarsch genom det neutrala Belgien skulle kunna kringgå de starka franska befästningarna utmed tysk-franska gränsen och genom en kringgående rörelse innesluta Paris och den franska fältarmén. Samtidigt skulle den vänstra flygeln i Elsass och Lothringen bara utgöra en blockerings styrka eller till och med dra sig tillbaka något, för att locka den franska krigsmakten bort från skyddet av sina befästningar och in i en ”kittel” där de skulle kunna inneslutas. På så vis skulle Frankrike tvingas till en vapenvila, innan den relativt svaga brittiska truppkomponenten hann spela någon större roll. Britterna hade givetvis skridit in mot Tyskland, inte bara i kapacitet av medlem i ententen, utan också i egenskap av garant för Belgiens neutralitet. Men om väl den franska armén hade blivit inringad skurits av från sin försörjningsbas skulle inte heller britterna kunna göra så mycket på egen hand. Den brittiska expeditionsstyrkan var inte ens en tiondel så stark som den franska armén och skulle inte kunna uträtta något självständigt på det operativa planet. Frågan var om den ens skulle kunna försörja sig själv. Ett vapenstillestånd, samt ett löfte om ett tyskt tillbakadragande från Belgien skulle ge britterna möjlighet att lämna Frankrike och dra sig tillbaka över kanalen.

Inringningen och neutraliserandet av den franska armén skulle enligt planen vara färdig 40-50 dagar efter att order om mobilisering utgått – och därefter skulle merparten av trupperna kunna föras över till Östfronten för att sättas in mot ryssarna. Den tyska generalstaben utgick iskallt från att Ryssland med sina enorma avstånd och sin primitiva organisationskultur och infrastruktur inte skulle vara färdig med sin mobilisering förrän efter närmare två månaders tid.

Schlieffenplanen gick som bekant inte i lås. Tyskarna lyckades inte inringa Paris. Detta berodde bland annat på att den tyska högerflygeln inte var tillräckligt stark. Istället för att gå väster om Paris tvingades den in öster om staden. Ett för tidigt motanfall från den tyska vänsterflygeln hindrade den franska framryckningen i Elsass och Lothringen, vilket paradoxalt nog fick följd att fransmännen kunde sätta in sina krafter mot just tyskarnas högerflygel i samarbete med britterna för att försvara Paris och slå tillbaka den vid slaget vid Marne, 5-12 september. Inringningen blev till ett frontkrig mellan jämnstarka parter. Och varför var då inte den tyska högerflygeln inte tillräckligt stark? Jo för att den ryska mobiliseringen gick mycket snabbare än beräknat och redan på mobiliseringens 20:e dag (den 15 augusti) hade man två arméer med närmare 400.000 man på plats redo att falla in i Ostpreussen och hota Berlin som försvarades av tyska 8:e armén med omkring 200.000 man. På grund av detta hot beslöt den tyska militärledningen att föra över två armékårer (c:a 250.000 man) från den tyska västfrontens högerflygel, som skulle ha använts för att kringgå Paris och skicka dem till Ostpreussen istället. Nu lyckades tyskarna besegra ryssarna redan innan förstärkningarna kom fram, men anfallet på västfronten gick i stå och Schlieffenplanen gick omintet. Och det är här Sverige kommer in.

Modellen för den svenska återerövringen av Finland skulle i sådana fall sett ut så här:

I samband med stridshandlingarnas inledande den 1 augusti sluter Sverige upp på centralmakternas sida, utfärdar allmän mobilisering och förklarar Ryssland krig. Svenska trupper i storleksordningen fyra fördelningar (dvs två armékårer, samt en självständig kavalleribrigad i storleksordningen 200.000 man) besätter Åland och landstiger vid Nådendal och i Österbotten efter två veckors mobilisering.

Förhoppningsvis skulle detta också leda till en allmän folkresning i Finland mot det ryska oket. Under slutet av 1800-talet hade det ryska styret av Finland blivit allt brutalare, allmänna fri- och rättigheter hade dragits in och försöken till ”förryskning” av Finland hade accelererat. Viljan till ett lossbrytande från Ryssland var starkare  än någonsin.

På grund av detta kan inte ryssarna koncentrera sina två arméer mot Ostpreussen utan tvingas splittra upp trupperna så att hela eller stora delar av den ryske befälhavaren Rennekampfs första armé tvingas nu sättas in mot Sverige-Finland. På så vis skulle trycket mot östra Tyskland minska och befälhavaren von Moltke skulle inte ha behövt inte skicka över de två armékårerna från västfronten till Ostpreussen – eftersom hotet mot den tyska tionde armén hade kunnat avlägsnat.

Nu hade det funnits möjlighet att genomföra Schlieffenplanen som beräknat i väster. Paris hade ringats sent i augusti 1914, varvid England hade varit överspelat som landmakt i Europa och de tyska resurserna hade kunnat koncentrerats mot Ryssland i ett gemensamt slag från Sverige-Finland, Tyskland, ett återupprättat Polen, Dubbelmonarkin och ett Rumänien, som på så vis hade kunnat ta tillbaka de moldaviska provinser som gått förlorade till ryssarna på 1870-talet.

Vid det allmänna fredsslutet, förslagsvis strax innan jul, 1914, hade en av punkterna på dagordningen av en händelse varit Sveriges och Finlands återförening till ett enda välde med sina gamla historiska och naturliga gränser, som hade sträckt sig från Petsamo vid Ishavet i norr till Smygehuk i söder, och från Strömstad i väster till gränsån Systerbäck, på Karelska näset, i öster. Ishavet till Smygehuk. och från Strömstad till Ladoga).

Men som alla vet, blev av detta intet. Sverige gick aldrig in på tysk sida, Tyskland förlorade kriget och Finland befriade sig självt, några år senare, 1917. Vad en snabb seger för centralmakterna hade betytt för den europeiska politiken i stort kommer vi aldrig att få veta. Kanske hade Ryssland och Tyskland blivit konstitutionella monarkier, som inte hade behövt tas över av totalitära rörelser i form av kommunism och nationalsocialism. Kanske hade nya storkrig utbrutit, mellan nya konstellationer av makter – det får vi aldrig veta. Något som vi dock vet med säkerhet är att första världskriget, som det faktiskt utspelade sig, ledde till uppkomsten av et fritt Finland. Det blev aldrig och kommer heller aldrig att bli en del av Sverige, men kan kanske just därför spela en viktig roll för oss idag: som en modell för hur man värnar nationell säkerhet och integritet i en tid då vi själva tycks ha glömt bort det.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se