Slow Culture: Ebba Busch Thor visar att en litteraturkanon behövs

Kulturarv: biblioteket i Alexandria, ur "Histoire generale du peuple"
  • Söndag 19 Nov 2017 2017-11-19
E-post 0

I tv-programmet Aktuellts partiledarutfrågning i onsdags fick Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor frågan om hon kunde namnge tre författare till ett antal verk i den svenska litteraturhistorien. Det handlade om Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen. Frågorna ställdes med anledning av att partiet har införandet av en litteraturkanon för alla skolbarn på sitt program. Hon svarade fel på alla.

Detta var givetvis genant. Trots att vi inte har någon fixerad lista med litterära verk, som alla som genomgått det svenska skolsystemet förväntas känna till, så finns det fortfarande kvar ett visst borgerligt bildningsideal som fortfarande gör sig påmint som ett slags fantomsmärta även hos personer som i likhet med statstelevisionens anställda, aldrig någonsin skulle betrakta sig som borgerliga. En offentlig person förväntas helt enkelt känna till vissa författare och vissa verk i den svenska litteraturhistorien.

För en person, som likt jag själv, gick ut det svenska gymnasiets humanistiska linje med helklassisk inriktning år 1981, så tyckte jag nog att en person som gått tre år på gymnasiet absolut borde ha läst, eller åtminstone ha hört talas om, Selma Lagerlöfs viktigaste verk. Jag hade kunnat acceptera ett så kallat ”hjärnsläpp” vad gällde Strindberg, med tanke på hans enorma produktion (här borde Ebba ha svarat ”ja, just det!”) och även ha kunnat köpa invändningen att Klas Östergrens roman är en generationsroman som kanske gått partiledaren förbi, med tanke på hennes (relativt) späda ålder. Men svaren var inte imponerande, vilket Busch Thor sannerligen fick veta i kommentarer i allehanda medier.

Likväl var just partiledarens oförmåga att svara rätt på televisionens lilla bakhåll mot henne något som i sig motiverar att vi kanske borde fundera på att inrätta en litterär kanon för svenska elever – åtminstone på gymnasieskolan.

Det är inte första gången som en debatt om litteraturens ställning debatteras i svensk politik. Många kan säkert dra sig till minnes den debatt som delvis präglade valrörelsen 2006, då det dåvarande Folkpartiet, genom Cecilia Wikström föreslog detsamma, vilket sedermera resulterade i en motion till Riksdagen.

Av Wikströms motion blev intet, men jag anser att det kan finnas fog för att damma av tanken igen och försöka genomdriva den efter valet 2018. Rätt formulerad borde faktiskt samtliga partier, kanske med undantag för ytterlighetspartierna Vänstern och Miljöpartiet, kunna enas om nödvändigheten i detta. Framförallt med tanke på de allvarliga integrationsproblem som vidlåder det svenska samhället i kölvattnet av de senare årens ansvarslösa migrationspolitik anser jag att frågan är mer brännande än någonsin.

I de flesta kulturnationer föreligger redan någon form av litteraturkanon som elever förväntas ta till sig och detta har knappast utgjort något större problem.

Sverige är mig veterligt också det enda landet i världen med en skola som inte har i uppdrag att undervisa i den egna klassiska litteraturen, och för den delen inte heller i världslitteraturen. I stora drag kan man säga att det handlar om att läsa, känna till och förhålla sig till ett antal centrala litterära verk på det språk på vilket undervisningen bedrivs. Till detta kommer kännedom om ett antal centrala verk ur världslitteraturen som spelat en avgörande roll för kulturutvecklingen.

Det kan exempelvis handla om Illiaden och Odyssén, grekiska dramer, Dante, Cerevantes, Shakespeare, Goethe, respektive mer moderna internationella författare, såsom Marcel Proust, James Joyce och kanske Franz Kafka.

Det här var heller inte något större problem i Sverige under större delen av 1900-talet, men då kallade vi det inte för ”kanon”, utan helt enkelt för ”läroplan”, vilken förutsattes bli implementerad i de svenska skolorna. Ett sätt att kringgå argumentet mot att upprätta en litterär kanon, eftersom det skulle uppfattas som att ”staten försöker detaljstyra vad eleverna skall läsa” är helt enkelt att undvika själva begreppet. Vi skulle mycket väl kunna kalla det för en ”specificerad läroplan”, där lärarna kan välja efter en omfattande lista av litterära verk och anpassa den efter den rådande situationen i den specifika klassen.

Skälen för (åter-) etableringen av en svensk litterär kanon är många. Den stimulerar (eller åtminstone tvingar) elever till läsning, oavsett om de har böcker hemma eller inte. Det är med andra ord en åtgärd som gynnar elever som kommer från hem utan större läsvana. Att läsa klassiker bidrar helt enkelt till en ökad integration genom att alla svenska elever – oavsett bakgrund – får del av samma referensramar. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att kännedom om verken i en litteraturkanon gör att man inte känner sig som främling i sitt eget land eller sin egen kultur. Med tanke på att ungdomar i svenska skolor blir allt sämre på att uttrycka sig i tal och skrift, i varje fall vid jämförelse med ungdomar i andra europeiska länder, så handlar detta ytterst om en demokratifråga.

En viktig bieffekt av en litteraturkanon har alltså att göra med ett slags rättvisepolitik: alla i Sverige bör få tillgång till en gemensam kultur. Den som inte behärskar ett land språk och förstår sig på dess rådande kulturkoder får stora problem när det handlar om att lyckas i samtliga aspekter av samhällslivet.

En gemensam litterär kanon ger tillgång till det språk som är själva bäraren av kulturen, liksom tillgång till de delade värderingar, de ”svenska värderingar”, som utvecklats via ett historiskt och kulturellt arv, som alla medborgare i Sverige måste kunna ha tillgång till. En gemensam kanon gör all detta tillgängligt.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se