Slow Culture: To talk the talk and walk the walk

Donald Trump asiatiska resa i dagarna har återigen lett till ett ordkrig mellan ledarna för Nordkorea och Förenta Staterna. Kim Jong-Un skickade ut ett officiellt uttalande via den nordkoreanska statliga nyhetsbyrån, KCNA, med ordalydelsen att ”Trump visat sin sanna natur som en tillintetgörare av världsfreden, och han bad om ett kärnvapenkrig på den koreanska halvön”.

Trump har under sitt besök i regionen, förutom att kalla Kim, å sin sida varnat den nordkoreanske diktatorn för ”att underskatta USA.” Han följde upp: ”Regimen har uppfattat USA:s tidigare återhållsamma linje som en svaghet. Detta är en dödlig felberäkning.”

Den här typen av retorik har haft en tendens att skrämma annars vettiga personer till att tro att denna typ av infekterad retorik i sig skulle kunna leda till krigsutbrott; och mindre vettiga personer – företrädesvis utrikeskommentatorerna på våra stora morgontidningar och i etermedierna – brukar närmast tävla i vad gäller alarmistiska tolkningar av vad dessa hårda ord kan få för följder.

Vanliga medborgare förleds här att tro att blott det faktum att presidenterna slänger ur sig brandfacklor mot varandra och svarar med samma mynt skulle kunna leda till oöverlagda beslut och att ett krig plötsligt skulle kunna bryta ut ”av misstag”.

Jag vill bara i detta sammanhang vilja påpeka att hård retorik mellan stater aldrig har lett till något krigsutbrott. Om historien lär oss någon läxa, så är det att frånvaro av militär avskräckning (eller i dagligt tal: svaghet) är vad som provocerar fram aggression.

Som historikern och klassicisten Victor Davis Hanson påpekar, med anledning av det senaste ordkriget mellan USA och Nordkorea, kan den exakta timingen av ett krigsutbrott handla om en mängd olika saker.

“A sudden perception of a loss of deterrence can cause an army to mobilize. So can almost anything, from the introduction of a new weapon to a change in government. Yet the larger events that originally drove two sides to fight are rarely, if ever, accidental in the manner of car wrecks.”

Det är fientliga nationer som går i krig mot varandra, medan länder som är vänner, neutrala, eller till och med rivaler inte gör det inte. Om tyska soldater idag hade förirrat sig över den polska gränsen hade detta inte lett till något krig. Det israeliska flygangreppet på den amerikanska flottans USS Liberty, 1967, ledde inte till några straffexpeditioner från USA:s sida, vilket kanske hade blivit fallet om angriparen hade varit en kommuniststat. En gränsincident mellan Kina och Indien hade som det politiska läget är nu inte lett till något krig, vilket däremot samma incident mellan Pakistan och Indien mycket väl hade kunnat göra. En amerikansk ubåt på i en svensk skärgård är inte samma sak som en rysk, etc.

Den bästa metoden för att framgångsrikt kunna hantera potentiella fiender tycks som alltid vara att följa den senromerske författaren Vegetius ord från hans bok Epitoma rei militaris från 380.talet e.Kr: ”Si vis pacem para bellum” (eller som han faktiskt skrev: ”Igitur qui desiderat pacem, paeparet bellum”), det vill säga ”vill du fred, så förbered dig på krig”.

Om ökande spänningar inte skall leda till krig är den viktigaste faktorn vad gäller relationen till en fiende att till varje pris undvika att ge honom intrycket att du håller på att mista din förmåga till att avskräcka honom. Det som eventuellt kommer att leda till ett krig på koreahalvön är inte något oförskämt twitter från Donald Trump, utan, som Hanson påpekar, om någon av parterna skulle göra en grundlig riskanalys och finna att ett angrepp skulle ge fler fördelar än nackdelar. Eller om Nordkorea skulle komma fram till slutsatsen att regimen skulle kunna sitta kvar, trots aggression riktad mot sin omgivning.

På så sätt är det snarare eftergifter än tuff retorik, som skulle kunna provocera fram aggressioner från Nordkoreas sida. Faran med uttalanden av typen ”fire and fury” är om den inte kan backas upp av militär styrka. Enbart retorik kan bara provocera en angripare om den används för att dölja brist på militär kapacitet.

Krig startas inte ”av misstag” eller på grund av hårda ord. Den grundläggande orsaken har svarare varit att någon av parternas avskräckningsförmåga, med rätt eller fel, uppfattats som förlorad. Hanson nämner några kända exempel: den europeiska eftergiftspolitiken som mot Tyskland under 30-talet bedrev ledde Hitler att tro att han riskfritt skulle kunna expandera sitt välde. Japan trodde felaktigt att den amerikanska isolationismen på 30-talet betydde att USA var intresserat av en fredsuppgörelse efter Pearl Harbor. Den amerikanske utrikesministern Dean Achesons antydningar om att Sydkorea inte skulle försvaras av USA bidrog till Koreakrigets utbrott genom det nordkoreanska angreppet, 1950.

Ett antal politiska beslut i Storbritannien under 70- och 80-talen vad gällde Falklandsöarna, som att man drog tillbaka Royal Navys enda fartyg i området, fick de argentinska generalerna att tro att London aldrig skulle gå i krig för att försvara sin besittning i Sydatlanten. På samma sätt bidrog den amerikanska statssekreteraren April Gilespie otroligt oförsiktigt uttalande om att USA inte hade något intresse vad gällde gränsdispyter på den arabiska halvön, 1990, att Saddam Hussein mycket väl kunde fått uppfattningen att han hade grönt ljus att invadera Kuwait samma år.

Det enda sättet att förhindra en militär konflikt från att bryta ut är alltså att redan från början inskärpa hos en potentiell motståndare att varje försök att genomdriva sin vilja med våld skulle få katastrofala resultat för honom själv. Krig undviks genom starka rustningar och parternas beslutsamhet att använda dem om så skulle behövas.

Båda världskrigen är, som Hanson skriver, tragiska exempel på vad som borde ha varit uppenbart redan 1914 och 1939: Centralmakterna skulle aldrig ha de materiella resurser som fordrades för att besegra den samlade ententen, framför allt om USA trädde in på de senares sida. Samma sak vad gällde det andra världskriget. Industriproduktion och de allierade nationernas geografiska belägenhet borde ha fått Tyskland att förstå att axelmakterna aldrig skulle kunna besegras militärt. Men genom den brittiska avspännings- och eftergiftspolitiken, ryssarnas vilja till att ingå allians med Hitler, 1939, och USA:s storstrategiskt naiva isolationism, kunde axelmakterna starta en serie krig under falska förutsättningar.

Slutsatsen blir alltså att vad Kim Jong-Un och Donald Trump än säger till varandra, så kommer detta i sig aldrig leda till något krig – det är bara bara felaktiga uppskattning av motståndarens reella styrka och beslutsamhet som får sådana konsekvenser.

Trumps uttalanden i dagsläget är således en kraft för fred, när han säger att varje attack på USA eller dess allierade kommer leda till att USA slår tillbaka med full kraft. Trump har på så vis en större förmåga att hålla Kim i schack, än vad hans blide och ointresserade föregångare, Obama, hade. De seriösa försök som USA nu gör till koordinering av politiken tillsammans med Kina, EU och Ryssland är också något som kan förhindra krig och i slutänden leda till den nordkoreanska regimens fall.

Pacifism och eftergifter kan på sin höjd skjuta upp ett krig, men aldrig förhindra det. Att det ändå varit en sådan populär väg att gå beror på att den är billig, verkar civiliserad och fritar oss från ansvar. Den är således lätt att sälja in hos allmänhet och media. Dock ledeer den ofta till motsatsen till vad den avser. Kriget kommer tydligen alltid om man försöker undvika krig till varje pris. Dyrare och svårare att sälja in, men fungerar i gengäld desto bättre. Det är en läxa som historien borde ha lärt oss.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.