Summan av resurserna vi har att fördela är alltid densamma

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Krisen mellan regeringspartierna S och MP förvärras – samtidigt som det interna trycket på Stefan Löfven ökar för varje dag. Allt fler av hans partikamrater kräver nu att de ensamkommande ska få stanna rapporterar Aftonbladet. Slitningarna är inte nya vilket Ledarsidorna tidigare konstaterat. Möjligtvis är de tydligare nu när dagen för beslut närmar sig för alltfler avvisningshotade. Tydligast är målkonflikterna inom regeringen och det socialdemokratiska partiet.

– Partiledningen borde stoppa utvisningarna av barn och unga till Afghanistan, säger Gunnar Storbjörk, ordförande i Växjö arbetarekommun.

Samtidigt skriver Mikael Holmgren, psykolog och psykoterapeut inom Psykiatriska kliniken i Skellefteå, Västerbotten att socialdemokratin går ifrån hela sin grundidé när de vänder ryggen till den svagaste och tystaste gruppen i vårt samhälle. Han beskriver situationen att behöva vänta på utredningar om den indragna LSS-ersättningen. Holmgren känner inte heller igen sig i socialdemokraterna.

Det är detta som är politik. Resultatet av en generös överbudspolitik där allt åt alla en dag skall betalas. När den dagen inträffar ställs grupp mot grupp. Inför valåret 2018 har detta förvärrats av en inledningsvis generös migrationspolitik där notan kommer först i efterhand. Besvikelsen över svikna löften är stor i alla grupper, Mikael Holmgren är inte ensam.

Drygt hälften av de ensamkommande barnen uppger att de kommer från Afghanistan, medan resten säger att de varit bosatta i Iran. De båda gruppernas skäl för att ge sig av till Sverige kan skilja sig något åt. Men gemensamt för båda grupperna är att de blivit medvetna om möjligheterna att få asyl i Europa samtidigt som de ser en oroande utveckling där de befinner sig menar Anders Rydén, Migrationsverket. I Afghanistan finns många aktiva medier som rapporterar bra och detaljerat om vad som händer i omvärlden, inte minst om villkoren för asylsökande i olika länder. Enligt Anders Rydén har denna rapportering och snabba meddelanden via sociala medier sannolikt bidragit till att många unga afghaner insett att det öppnats vägar in i Europa för dem och möjligheterna till ett bättre liv. Många uppfattar det som löften om ett bättre liv när de kommer i kontakt med svenska aktivistgrupper.

Samhällsutvecklingen efter talibanregimens fall 2001 har förbättrat hazarernas situation, de har bland annat fått nya möjligheter till utbildning och arbete. Även hazarflickor har i allt högre grad kunnat utbilda sig skriver Migrationsverket. Även om hazarer är en shia-muslimsk minoritetsgrupp i Afghanistan har de även egen representation i parlamentet. Det är främst i de sunnimuslimska Talibanstyrda regionerna de är utsatta. Dessa områden utgör idag 15 procent av Afghanistans regioner. Övriga regioner är inte alls utsatta på samma sätt.  En något annorlunda bild än den som Aftonbladets Anders Lindberg kommunicerar efter att ha konsulterat sin TV-apparat för insikt. Uppdrag granskning hittade bara uppgifter om en afghansk man som har dödats efter att ha blivit utvisad från Sverige. Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik sammanfattar problematiken i ett par meningar när han kommenterar begrepp som när argumentet att riskera “psykisk död” används som asylskäl:

– Nej alltså, den typen av brustna förhoppningar eller de otroliga skillnader vi ser i vår värld. Skillnaden mellan Sverige och Afghanistan – det är nästan så stor klyfta du kan ha i världen. Men det är inte så att den internationella asylrätten är instrumentet som minskar den klyftan.

2015 kom 24 000 afghanska barn eller unga migranter av totalt 35 000 ensamkommande till Sverige. En del av dem går under jorden nu när de antingen blivit 18 år eller som fått åldern uppskriven till 18 år av Migrationsverket och fått avslag på sin asylansökan.Några av ungdomarna har också uttryckt sitt hat mot Sverige efter att drömmen sprack.

– En del säger att de vill skada Sverige och svenskarna, det känner att de har blivit lovade en sak och nu har myndigheterna ändrat sig. Allt det här är vi tvungna att hantera, säger en polis till Aftonbladet.

En viktig komponent i det som uppstått nu är de som utfärdat löften, främst aktivister, till de alltmer desperata unga männen som står inför en utvisning. Att genom att överklaga ”sönder” systemet och driva opinon skapa en förväntansbild utan förankring i de verkliga förhållandena hos de asylsökande. När beslutet om uppehållstillstånd uteblir växer ilskan och frustrationen. Löfte och verklighet stämmer inte överens. Då kommer ilskan som naturligtvis måste få sitt utlopp någonstans.

Det är samma form av ilska som Mikael Holmgren känner för de segdragna LSS-processerna. Att politiker och andra lovat, genom lag, en ersättning för barn i behov av vård i hemmet men att myndigheter fattar ett annat beslut. Mikael Holmgren lämnar socialdemokraterna i protest, de afghanska unga männen hotar med annat.

I varje budget och i varje förvaltning uppstår målkonflikter. Det saknas bostäder, det saknas arbeten och det saknas pengar. Regeringen, men även oppositionen i riksdagen, har nu ett ansvar att hantera alla de målkonflikter som uppstår. Vilken grupp som måste kliva undan och vilken grupp som skall få igenom sina krav.

Viker sig Stefan Löfven för de unga afghanska männens krav på flyktingamnesti skapas ett prejudikat för andra grupper att kräva samma. Och under tiden det sker, och kanske till och med genomförs, kommer sannolikt fler känna som Mikael Holmgren. Att de trängs undan. Även om det är olika budgetposter och olika behov är det ytterst alltid det sammanlagda värdet av våra gemensamma resurser som sätter de yttre gränserna för vad som är möjligt.

Vi kan lika gärna ställa Försvarsmaktens behov av nytt luftvärn mot afghanska unga mäns önskan att bygga en framtid i Sverige på skattebetalarnas bekostnad. Vi kan lika gärna ställa LSS-barnens behov av bemanning i hemmet mot hela kulturbudgeten eller de anslag som fördelas till folkbildningsförbunden för att de ska kunna genomföra kurser i allt från akvarellmålning, italienska för turister till somalisk folkdans.

Summan av resurserna vi har till buds att fördela är alltid densamma. Alltid. Det är prioriteringen av de gemensamma resurserna som är politikens ansvar i upprätthållandet av samhällskontraktet. Alltid. Det är hållfastheten i samhällskontraktet, det sociala kontraktet mellan medborgare, som avgör om demokratiska stater håller ihop eller inte.

Alltid.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.