Svenska kyrkan – vägen till helvetet kantas av goda föresatser

Så har då den nya Kyrkohandboken antagits med bred majoritet vid Kyrkomötet, som är den Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Av den strid som förutskickades sedan förslaget presenterades förra året blev dock intet.

Därmed inte sagt att förslaget till ny kyrkohandbok inte blev utsatt för kritik. Så gått som samtliga remissinstanser sågade förslaget jäms med fotknölarna – det handlade såväl om språkliga konstigheter, som det teologiska innehållet. Framför allt var kyrkomusiker upprörda över att nyordningarna vad gäller de musikaliska komponenterna inom gudstjänstliturgierna var hafsigt och ogenomtänkt utförda och riskerade att bryta en liturgisk kontinuitet som varit levande åtminstone sedan 900-talet (de äldsta sångerna som sjungs i vårt land stäms upp av alla tusentals gudstjänstbesökare varje söndag i våra kyrkor inom ramen för lovprisning och nattvard). Åtminstone på denna punkt vek sig kyrkan och har beslutat om en kompletterande utredning.

En annan kritik som riktas mot arbetet med framtagandet av en ny handbok har också handlat om själva arbetsprocessen. Här har kritiken handlat om att arbetet pågått i hemlighet och varit agendastyrd. Det har handlat om att kyrkan från centralt håll vill modernisera gudstjänstordningen i en viss politisk riktning under det, på ett ytligt plan, harmlösa fältropet ”inkludering”. Medvetna om att detta skulle kunna väcka ont blod i breda lager har arbetet bedrivits utan transparens. Kristenheten och remissinstanser har försetts med et fait-accompli, som har klubbats igenom utan att hänsyn tagits till kritiken.

Här kan man nästan jämföra med en process som väl skulle kunna kännas igen från det kungliga enväldets dagar – och med hjälp av ett politiserat kyrkomöte har förslagit vunnit stor uppslutning, bland annat av det indirekta skälet att Sverigedemokraterna var emot det. O, Sancta simplicitas…

Så nu står vi där och kan icke annat. Nästa fråga som inställer sig är givetvis vad den nya handboken får för praktiska (och teologiska) konsekvenser för gudstjänster och kyrkobesökare när den nya ordningen träder i kraft vid pingst, 2018? Till att börja med kanske det är på sin plats att för en allt mer sekulariserad menighet repetera vad det här handlar om.

Kyrkohandboken reglerar hur gudstjänsten utförs vid högmässor, dop, vigslar, begravningar, etc. Det handlar om vad prästen säger vid gudstjänstens olika moment och i vilken ordning allt tas. Om vi tar en vanlig högmässa så kan man likna den vid ett tåg som passerar olika stationer på väg mot sitt slutmål då församlingen, förhoppningsvis upplyftad och hugsvalad, kan gå hem och börja ägna sig åt söndagssteken. Lite förenklat kan man säga att det går till så här (psalmer markerar i princip gränserna mellan de olika delarna):

Gudstjänsten börjar med en psalm och prästen träder in och säger några inledande ord. Därefter bekänner församlingen i tysthet sina synder och ber om förlåtelse, vilket sedan meddelas av prästen. Därefter ber församlingen om att Herren måtte förbarma sig, varefter Han prisas. Efter detta kommer ett parti där några korta bibeltexter läses ur Gamla testamentet, Pauli brev, samt ur Evangelierna. Dessa texter är olika för varje söndag och följer kyrkoåret. Nu blir det predikan. Prästen rekommenderas att förhålla sig till och utveckla de texter vi just har lyssnat till, men i princip kan han eller hon prata om vad som helst (vilket sannerligen är det vanligaste) – allt avslutas med kyrkliga tillkännagivanden (vilka som döpts och avlidit i församlingen). När predikan är slut ställer sig alla upp och läser gemensamt trosbekännelsen. Därefter följer kyrkans förbön. Kollekt upptas under psalmsång. Nu är det dags för nattvard: brödet och vinet tillreds, instiftas till Kristi lekamen och blod, samt delas ut till de troende. ”Fader vår” läses gemensamt. Allt avslutas med att församlingen ”sänds iväg” till musik efter att ha undfått välsignelsen.

Så där går det till, i princip, varje söndag och de flesta svenskkyrkliga känner igen ”rytmen” och orden i varje gudstjänstlokal han kommer till. En skåning som bevistar en mässa i Norrbotten kan omedelbart delta. De olika momenten har dessutom varit desamma och följt samma ”tågordning” i närmare tusen år. Att gudstjänsten följer denna rytm är viktigt, det är på så vis det inte handlar om en andakt, vilken som helst, utan faktiskt blir till en ”tjänst” Herren till ära.

Den nya gudstjänstordningen följer också denna rytm, även om man av dunkla ”inkluderande” skäl har döpt om momentet ”Herren förbarma dig” (efter grekiskans Kyrie eleison), med sina tvåtusenåriga rötter, till den obegripliga språkliga och teologiska nykonstruktionen ”Kristusropet”. En av de hemliga riktlinjerna i arbetet med den nya handboken har nämligen varit att i möjligaste mån undvika ”patriarkala” och ”exkluderande” begrepp, som skulle kunna ”stöta bort” gudstjänstbesökare.

Att alltför mycket poängtera Herrens kön eller överordnade position i egenskap av allsmäktig har tonats ned. Detta har givetvis inte gått överallt. Kyrkomötet har exempelvis inte röstat bort trosbekännelsens ord om Jesus Kristus, som ”Guds enfödde son, vår Herre”. Men man har gjort så gott man kunnat i den riktningen.

Problemet med den nya Kyrkohandboken är att man har försett varje ”station” i gudstjänstordningen med så många alternativ och ordalydelser att varje församling i princip kan formulera sin egen gudstjänstordning. Gudstjänstbesökarens möjlighet att i full förtröstan kunna delta i den liturgiska progressionen kommer i det närmaste omöjliggöras. Och det är i de olika varianterna och alternativa läsningarna som man ser politiseringen och ”avkristnandet” av gudstjänsten.

Om man tittar på det allra första som sägs under en gudstjänst, nämligen, prästens inledningsord, så har dessa alltid lytt ”I Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. Nu finns tre olika varianter: ”I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn”; ”I Guds Faderns, Sonens och den heliga Andens namn” och ”I Guds, den treeniges, namn”. Man kan notera att vad gäller den helige Ande, så har han ”neutraliserats” genom att den specifikt maskulina bestämningen ”helige” förvandlats till den feminina normalformen ”heliga”. Detta är väl i och för sig inte så mycket att orda om. I den grekiska originaltexten kallas ”Anden” pneuma, vilket är ett neutrum.

Men det är i den tredje sanktionerade varianten som vi ser politiseringen slå igenom. Här är samtliga könsmässiga bestämningar borttagna och Herren bestäms helt enkelt som treenig, och inte som fader eller son. Handboksredaktörerna har bibehållit i det närmaste traditionella inledningsord för att inte stöta bort mer traditionella kristna, men fogat till ett ”alternativ” för de präster som inte vill se sig främst som Herrens tjänare, utan mer som politiska aktivister i alba och stola.

Denna uppsjö av ”alternativa” formuleringar, till så gott som samtliga moment i gudstjänsten öppnar möjligheten för en långsam transformation inte bara av den svenska lutherdomens hävdvunna form, utan också för dess innehåll om dessa får genomslag. Det ger officiell sanktion åt en ny generation av präster för vilka den enskilda församlingsmedlemmens själsfrid och eviga salighet knappast står i centrum, utan snarast bör betraktas som en politisk lobbygrupp på vänsterkanten, där på ett närmast leninistiskt vis en hård ”kader” av aktivister kan leda sin oinformerade, ehuru välvilliga, flock i riktning mot ett utopiskt mål (som i detta fall inte handlar om himmelriket, utan om det samhälle vi lever i högst lekamligen). På detta vis kan man likna Svenska kyrkans utveckling med andra typer av lobbyorganisationer, som Greenpeace, Amnesty International, eller Rädda Barnen. Det handlar om organisationer som en gång startades som vällovliga påtryckningsgrupper, men som tagits över av politiska aktivister, som driver sin egen politiska agenda, samtidigt som de fortfarande kan åtnjuta respekt som politiskt obundna, samt lojalitet hos medlemmar och bidragsgivare som ännu inte förstått åt vilket håll utvecklingen bär hän.

Svenska kyrkan är ännu inte förlorad, men den nya Kyrkohandboken är ett steg i fel riktning; och som det heter: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.