Sverige bestämde sig för Patriot

Tyskarna har dem redan. Sverige skall skaffa Patriotrobotar. Foto: Bundeswehr.

Så kom då till sist beslutet om att rusta upp det svenska luftvärnet. Vad som gjort behovet tvingande var de senaste årens händelser i vår omvärld. Vi kan göra en liten lista: Den så kallade ”påskincidenten”, ryssarnas annektering av Krim, den ryska aggressionen i Ukraina, samt de ökade kraven från våra vänner i Norden, EU och Nato om att Sverige måste kunna ta hand om sig självt, genom exempelvis försvar av Gotland och sin egen militära kapacitet, samt nöjaktig kontroll av eget territorium och kustnära farvatten i Östersjön.

Så därför bestämde sig Sverige för att köpa Patriot.

Rollen att försvara svenskt luftrum har hittills legat på flygvapnet och dess Gripar i kombination med robotsystemet Hawk. Hawk började konstrueras redan på 50-talet och ansågs länge som ett vapensystem med relativt lång räckvidd, med sin 40 kilometers porté (dvs räckvidd) och höjdtäckning på 18 kilometer. Idag är detta inte tillräckligt. Sverige behöver ett vapensystem som minst har en porté på 100 kilometer.

Skälet till att behovet av räckvidd har ökat har att göra med utvecklingen inom vapenteknologin i stort. Här handlar det bland annat om att flygburna vapen kan släppas på allt längre avstånd – och att till och med frifallande bomber utrustats med GPS, vilket gör att angriparens flygplan inte behöver komma i närheten av en Hawk-robots porté. Ett annat krav på ett modernt luftvärn är att det skall kunna bekämpa även landbaserade taktiska ballistiska missiler (“TBM”) med åtminstone medellång räckvidd, som exempelvis ryssarnas Iskandermissiler, som från sina positioner i den ryska Kaliningradexklaven kan nå samtliga militära och civila mål i Sverige söder om Dalälven. Sverige står idag värnlöst inför denna typ av angrepp.

Därför är införskaffandet av ett modernt medelräckviddigt robotförsvar av yttersta vikt och Försvarsmakten och politikerna har därför sedan en tid stött och blött frågan om vad som skulle kunna plugga igen den lucka vi har i vårt luftförsvar i intervallet mellan robotar med kort porté och flygstridskrafter.

Det krav som har funnits förutom räckvidden har handlat om ett vapensystem som dessutom fordrar liten personalåtgång, förmåga att grupperas i olika typer av terräng, operabilitet i alla typer av väder, samt gott skydd mot utstörning. De två alternativ som Försvarsmakten har diskuterat har varit det amerikanska Patriotsystemet och det fransk-italienska Aster 30/SAMP-T. Båda har sina för- och nackdelar och båda hade en god möjlighet att visa upp sig under den stora höstmanövern Aurora 17.

Patriot började utvecklas redan under 1960-talet och förbandsplacerades i sina första varianter under 1976. Det viktiga styrsystemet är semiaktivt, det vill säga att en eldledningsradar på marken ”belyser” målet under skjutförloppet. För att undvika utstörning skickar Patriotroboten i flykt ned egen målsökningsdata till eldledningsenheten, vilken jämför informationen med inputen från belysningsradarn, varvid styrkommandon kan skickas tillbaka till roboten för korrigering av banan. Nackdelen med denna typ av styrning är att om målet skulle gömma sig bakom ett terränghinder (i skydd för radarn) riskerar roboten att missa sitt mål.

Robotarna till Patriotsystemet har givetvis genomgått flera utvecklingssteg sedan 1976 och de senaste varianterna har förmåga att bekämpa alla typer av luftmål, inbegripet TBM av Iskandertyp. De robotar som samtidigt kan vara i luften och styras av eldledningsenheten är i de senaste varianterna nio stycken. De robottyper som kommer i fråga är PAC-1, med en porté på 70 kilometer och Pac-2, som når 150 kilometer och som dessutom har en höjdtäckning på 24 kilometer.

Den nyaste robottypen är PAC-3 med samma presetanda som PAC-2, fast med aktiv styrning. Detta innebär att roboten styrs mot målet av sitt eget inbyggda radarsystem (”fire and forget”) i slutfasen av skjutförloppet. PAC-3 är särskilt framtagen för att kunna bekämpa taktiska ballistiska missiler. PAC-3 roboten är emellertid en mycket kostsam historia, med ett pris på cirka 80 miljoner kronor per robot. Andra nackdelar med Patriotsystemet är radarn, som bara kan belysa mål i en zon 120 grader framför sig, liksom enheternas vikt, som skulle kunna bli ett problem i svensk terräng, samt att systemet tar relativt lång tid att gruppera.

Patriots konkurrent var det alltså Aster 30/SAMP-T (”Sol-Air Moyenne Portée-Terrestre”). Detta är resultatet av ett samarbete som Frankrike och Italien inledde 1987 i syfte att utveckla en multifunktionsrobot för såväl armén, som för flottan. Systemet består av radar, elverk, stridsledning och lavetter bestående av fyra lastbilar försedda med åtta robottuber vardera. Genom kommunikationssystemet kan lavetterna finurligt nog grupperas tio kilometer från radarn. En eldenhet kan samtidigt engagera tio olika mål genom 16 robotar och med hjälp av en radar som opererar i 360 grader (att jämföra med Patriots 120-graderskapacitet).

Målsökaren är särskilt utvecklad för att bekämpa lågflygande mål, såsom flygplan, attackrobotar, drönare och vissa typer av TBM av rysk Kalibr-typ. Målsökningen är helt aktiv, vilket betyder att radarn inte behöver vara kontinuerligt låst på målet. Aster 30-systemet läser in information om olika mål, varvid skjutdata överförs till lavetterna, vilka avfyras och i slutfasen styr robotarna sig själva mot de förbestämda målen. Vid den här typen av målsökning spelar terrängförhållandena mycket liten roll.

Som de flesta kan se är Aster 30-systemet det bästa rent prestandamässigt – det är dessutom klart billigare, mer lättgrupperat och fordrar mindre personal. Ändå beslutade sig regringen för att begära in offert från USA och deras Patriotsystem. Varför det kan man fråga? Skälet heter politik.

Genom att knyta vårt land till Patriotsystemet knyter vi oss också närmare USA, vilket kan ha betydelse i fall av begränsade krigshandlingar i vårt närområde eller direkt riktade mot oss. Det är i sådana fall lättare och mindre riskabelt för USA, än för Frankrike eller Italien att samarbeta med Sverige på bilateral nivå. USA är världens mäktigaste militärmakt och givetvis den viktigaste man kan ha som bundsförvant.

Genom köpet av Patriotsystemet blir vi dessutom medlemmar i en större ”klubb” än om vi hade köpt Aster 30. Det är ett stort antal länder som redan har köpt in sig på systemet. Trots systemets relativa ålder sker hela tiden en pågående utveckling. Svagheter vad gäller radar och målsökning kan kanske avhjälpas om ett par år genom den forskning och utveckling som redan bedrivs i de länder som redan har Patriot. I sådana fall har vi ett bättre vapen, än vad vi betalade för när den första Patriotbataljonen finns på plats, 2020.

En stor nackdel är givetvis priset för Patriotsystemet. Men det finns sätt att pressa ned detta. Israelerna har nämligen utvecklat sin egen robot, den så kallade SkyCeptor, som har i det närmaste full PAC-3-prestanda och interoperabilitet med Patriot till bara en femtedel av priset för den amerikanska produkten (istället för 80 miljoner betalar vi 15 miljoner per robot). Det skulle vara en stor fördel för Sveriges Försvarsmakt med ett samarbete med Israel gällande robotarna. Tyvärr finns här en stötesten i form av den Socialdemokratiska regeringens olycksaliga utrikespolitik. Och namnet på denna sten kan med bestämdhet stavas Hennes Excellens Margot Wallström. I oträngt mål har svenska UD under hennes egid drivit två frågor som direkt hotar Sveriges säkerhet på sikt.

För det första handlar det om det bisarra erkännandet av den palestinska staten. Här har Wallström ställt Sverige på diktaturernas sida och gått emot hela den samlade västvärlden, liksom de allierade som vi har. Ett avtal med Israel angående SkyCeptor har i detta läge försvårats oerhört. För det andra handlar det om Wallströms djupa önskan att av någon anledning gå Rysslands ärenden genom att underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud. Inget nordiskt land, inget Natoland och inte heller USA önskar detta avtal som skulle förhindra att våra vänner skulle kunna komma till vår hjälp i händelse av krig. Margot Wallström kan kanske inte betecknas som ett direkt säkerhetshot, men hennes blotta existens i Arvfurstens palats är faktiskt ett skäl i sig att vilja ha en annan regering 2018. Sällan har talesättet “att sätta bocken till trädgårdsmästare” varit mer träffande.

 

Erik van der Heeg

 

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.