Sverige och otryggheten

Bernard Foucquet, "Pluto och Proserpina". Foto: Wikimedia.

Idag släppte BRÅ och NTU ny statistik angående det som benämns ”brott mot enskild person”. Det är ytterst dyster läsning. Brottskategorin ligger på den högsta nivån sedan mätningarna startade 2006.  Allt fler privatpersoner utsätts alltså för brott, som misshandel, rån, hot, bedrägerier och trakasserier.

Ökningen är tydlig inte minst när det gäller sexualbrott: På elva år har utsattheten för sexualbrott ökat från 0,9 procent till 2,4 procent. Utsattheten för trakasserier har ökat från 4,1 procent till 5,5 procent. Mest utsatta är kvinnor mellan 16-24 år. 14 procent av de unga kvinnorna uppger att de blivit utsatta för någon form av sexualbrott. Detta är naturligtvis mycket allvarligt: aldrig förr har så många personer utsatts för brott i Sverige som nu. Ändå fortsätter delar av det politiska etablissemanget att blunda, och ett antal obotliga optimister fortsätter, med dårars envishet, likt papegojor upprepa lögnen att ”Sverige aldrig har varit tryggare”.

Att både otryggheten och utsattheten för brott ökat stadigt de senaste åren är inte någon nyhet för oss som bemödat oss om att ta reda på fakta, lusläsa BRÅ:s statistik, tala med poliser och jurister. Vi som inte förlitat oss på komikernas och Aftonbladetfeministernas försäkringar om att Sverige aldrig varit tryggare har under alltför lång tid talat för döva öron.

Det kollektiva förnekandet har gett oss mer otrygghet, inte mindre, fler offer, inte färre och större utsatthet, inte mindre. Jag har särskilt intresserat mig för sexualbrott och drabbats av samma chock för varje ny studie eller rapport från BRÅ: anmälningarna fortsätter att öka, fler kvinnor utsätts och de utsatta kvinnorna blir allt yngre.

Den här utvecklingen måste stävjas – och i det arbetet måste vi vända på varje sten, söka all information och pröva alla tillgängliga vägar. Det är lika problematiskt som skandalöst att BRÅ i en kommentar till dagens rapport angående ökningen av brott mot enskild person säger att de inte vet varför brotten har ökat. Varför vet ni inte det? Det är er uppgift att veta det.

BRÅ:s uppdrag är, enligt definitionen på bra.se ”en myndighet som verkar för att brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället.” BRÅ sviker sitt uppdrag när de inte tar fram all tillgänglig information angående ökningen av sexualbrott. Om vi, som samhälle, ska kunna besvara frågan ”varför” måste vi veta ”vem”.

Först när vi vet vem som utför sexualbrott kan vi resonera kring ”vad”, som i ”vad ska vi göra”. Kvinnor har rätt att vara trygga – och i arbetet för kvinnofrid och kvinnors trygghet får vi inte väja för fakta, även om dessa är obekväma. Jag har i flera texter de senaste två åren argumenterat för att uppdra åt BRÅ att utreda orsaker till ökningen av sexualbrott.

Eftersom tidigare forskning angående sexualbrott i Sverige indikerar att män från Mellanöstern och Nordafrika är överrepresenterade vid just sexualbrott är det angeläget att undersöka just den aspekten, alltså gärningsmannens ursprung. Därför välkomnar jag Moderaternas förslag att uppdra åt BRÅ att göra just detta.  Moderaterna har flera förslag för att hejda den olyckliga utvecklingen av sexualbrottslighet, som längre straff, ökat stöd för den våldtagna kvinnan och längre preskriptionstid, men det är jus förslaget om att undersöka sambandet mellan etnicitet och sexualbrott som väckt uppmärksamhet. Kritikerna ifrågasätter värdet av sådan kunskap och undrar vad vi ska göra om det visar sig att en ny studie befäster resultaten från tidigare studier, alltså att män med ursprung i Nordafrika och Mellanöstern är kraftigt överrepresenterade vid denna typ av brott. Svaret är att sådan kunskap möjliggör för oss att arbeta med riktade insatser. Så gör man med framgång i både Norge, Danmark och Finland. Ett bra exempel är den så kallade Stavangermodellen. När Vestlandsmetropolen Stavanger, i Norge, drabbades av en påtagligt ökad frekvens av våldtäkter – 20 våldtäkter mellan 2009 och 2011 – undersökte NRK samtliga fällande domar. Det visade sig att 17 av de dömda våldtäktsmännen i Stavanger var av ett annat etniskt ursprung än norskt. En var polack, resten kom från olika länder i Afrika eller Mellanöstern. I en intervju med NRK sade Helge Björnestad, domare vid Stavanger tingsrätt, att han ansåg att det var viktigt att veta vem gärningsmannen var, vilka bevekelsegrunder han kunde ha, vilken bakgrund och vilka föreställningar han bar på, för att kunna komma tillrätta med problemen. Det kan ju handla om kulturella skillnader, om kvinnosyn, till exempel, menade Björnestad.

I Stavanger gav man organisationen ”Hero Kompetens” i uppdrag att utbilda de nyanlända i norsk lagstiftning, kvinnofrid och jämlikhet. Projektet var framgångsrikt, och man lyckades vända en olycklig utveckling och drastiskt minska antalet våldtäkter. Nu hålls liknande kurser för nyanlända överallt i Norge, i syfte att förebygga sexuellt våld. Kurserna informerar om vad som förväntas av alla som lever i vårt västra grannland, om vilka skyldigheter och vilka rättigheter som alla i Norge har. Man vill helt enkelt minska risken för att asylsökande ska begå eller själva bli utsatta för sexuella övergrepp.

Att identifiera gärningsmännen och förstå motivet bakom deras handlingar handlar inte om att stigmatisera: det handlar om att lösa ett problem. Först när vi identifierat problemets orsak kan vi lösa det. Det är helt oacceptabelt att kvinnors frihet begränsas. Likaså är det oacceptabelt att nyanlända inte ges en rimlig möjlighet att förhålla sig till de normer som vi tar för självklara, men som inte är lika självklara överallt.

Jag föreslår att en obligatorisk utbildning i svensk lag, synen på jämställdhet, sexualitet och kvinnofrid genast införs för alla nyanlända. Slutsatsen vi kan dra med hjälp av Stavangerexemplet är att ett framgångsrikt preventivt arbete handlar om att identifiera riskgrupper och vända sig snävt direkt till dem: så vänder man en olycklig utveckling.

Jag föreslår att Sverige, i all ödmjukhet, faktiskt ser och lär av hur våra grannländer agerar. Vi måste revidera den uppblåsta idén att Sverige är bäst i världen på nästan allt. Det är vi helt uppenbart inte.

 

Ann Heberlein

 

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.