Till normernas försvar

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 18 Nov 2017 2017-11-18
E-post 0

Inlägget på bloggen ”pedagog Malmö” som utmanade läsaren att ”våga bryta en norm” väckte viss munterhet i somras Kvinnan bakom bloggen, Marika Johansson, enligt uppgift ”processledare i normkritiska perspektiv på pedagogisk inspiration i Malmö”, tipsade om att bryta normen att lägga varuavskiljaren – den där pinnen som placeras efter dina varor på varubandet i mataffären – på fel håll.

Istället för att lägga pinnen horisontellt på bandet föreslår processledare Johansson att du nästa gång du handlar mat lägger pinnen vertikalt – och halleluja, du är en normbrytare. Vidare uppmanar hon dig att riktigt känna efter hur det känns att bryta en norm. Lite nervöst? Lite obehagligt? Iaktta också noga övriga kunders reaktion på ditt normbrytande beteende – misstänksamhet? Ifrågasättande? Iaktta detta och reflektera över hur svårt och utmanande det är att bryta mot en tillsynes obetydlig norm – och betänk hur nervöst och svårt det måste vara att bryta mot en stark norm, uppmanar processledare Johansson förnumstigt.

Det tragikomiska blogginlägget är belysande för det normkritiska fälttåg som har sargat vårt land i närmare två decennier. Förskolor, skolor, universitet – inga institutioner har skonats. Kull efter kull av oskyldiga förskolebarn, elever och studenter har drillats i normkritik. Ingen norm är (som synes) för liten eller för obetydlig för att ifrågasättas, nej, här ska kritiseras för sakens skull, och saken: den är normkritiken. Processledare Johanssons tips dekonstruerar (sannolikt helt oavsiktligt) det normkritiska projektet som står där, naket och skälvande, i all sin meningslöshet.

Låt mig förklara det futila i att bryta mot normen att lägga varuavskiljaren horisontellt, för den som mot förmodan inte räknat ut anledningen själv: Varuavskiljaren fyller en funktion, nämligen att markera gränsen mellan mina och nästa kunds varor. För att uppnå maximal effekt av denna pinne bör den placeras horisontellt. Om den placeras vertikalt, eller kanske ställs upp, fyller den inte sin funktion optimalt.

Mina varor riskerar att blandas med andra kunders varor, förvirring uppstår, irritation mellan kunder och merarbete för kassörskan. Gränsen mellan mina och dina varor suddas ut, till förtret för alla inblandade. Gränser är understundom nödvändiga, liksom normer.

En norm kan beskrivas som en form av gräns för mänskligt beteende. En norm är detsamma som en föreskrift för mänskligt handlande. Normen föreskriver alltså om en handling är rätt eller fel, påbjuden eller förbjuden. En moralisk norm bör vidare vara universaliserbar och ha offentlighet, det vill säga vara möjlig att använda i alla liknande sammanhang och ha legitimitet – man kan inte hitta på egna normer hur som helst. Våra normer har ofta en praktisk, empirisk eller moralisk grund. Normen att lägga varuavskiljaren horisontellt har helt enkelt uppkommit eftersom det är mest praktiskt. Den bespottade heteronormen har sitt ursprung i att majoriteten av världens människor väljer att leva tillsammans med en person av motsatt kön. Heteronormen har alltså en empirisk grund – det som är vanligast betraktas som norm, helt enkelt för att vi är vana vid det. Normen att tala sanning kommer logiskt ur värderingen att sanning är en god sak. Det existerar alltså inte med nödvändighet någon illvilja bakom våra normer.

Just heteronormen är ett bra exempel på en norm det har varit fruktbart att ifrågasätta – inte för att omvända heterosexuella utan för att skapa utrymme för dem som inte lever enligt heteronormen. Det har gjorts med framgång i Sverige, och idag betraktas samkönade relationer som likvärdiga med relationer mellan människor av olika kön. Jag är alltså inte av princip mot normkritik, tvärtom finns det verkligen normer som kan och bör ifrågasättas. Däremot ställer jag mig frågande till den i det närmaste maniska normkritik som präglat delar av svensk offentlighet och härjat fritt på våra statliga institutioner i decennier. Jag vill nämligen, med bestämdhet, hävda att en hel del normer är goda normer, nödvändiga rentav.

Normen att ta hand om sina barn är en utmärkt norm. Normen att inte bedra den man älskar gillar jag. Normen att respektera den andres fysiska integritet är ytterligare ett exempel på en synnerligen utmärkt norm. Andra normer vars förtjänstfullhet jag vill framhålla är normen att tala sanning, hålla löften, erbjuda sin plats på bussen åt någon som behöver den bättre, hålla upp dörren för nästa person, ha kläder på sig, inte ha sex offentligt samt slänga sitt skräp i papperskorgen. Låt mig passa på att också försvara den nyligen kritiserade tysthetsnormen: Jag är mycket förtjust i den, både på bibliotek och andra platser.

Jag blir enormt irriterad på människor som pratar högljutt i telefon eller, ännu värre, lyssnar på musik eller ser på någon högljudd teveserie på tåget. Normen att ha hörlurar vid nyttjande av kollektivtrafik ställer jag mig helt bakom.

Flera av de normer jag framhållit ovan har praktiska orsaker, några vilar på empirisk grund och ytterligare några har moraliska bevekelsegrunder. Mänsklig samvaro behöver regleras – och där fyller normer sin funktion. Normlöshet är inte ett attraktivt tillstånd. Låt oss ett ögonblick fundera över de skakande avslöjanden om sexism, trakasserier och oönskade sexuella inviter som följt i kölvattnet av #metoo.

Dramaten, public service, musikbranschen – avslöjandena tycks aldrig ta slut. Är det en slump att dessa institutioner aktivt arbetat normkritiskt och normkreativt i åratal? Normkritiska perspektiv är stående inslag på scenskolan och musikhögskolor och Public Service har länge satt en ära i att vara, just det, normkritiska. Ett ödmjukt förslag är att släppa normkritiken och normkreativiteten ett tag till förmån för en rejäl diskussion om normer.

Normer är nämligen inte alltid förtryckande, hämmande och begränsande – normer kan också vara befriande eftersom de skapar trygghet och tillit mellan människor.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se