Till ridderlighetens försvar

Arthur Hughes, "Sir Galahad", 1874.
  • Söndag 26 Nov 2017 2017-11-26
E-post 0

Camille Paglia sparade inte på krutet när hon kritiserade samtidens feminiserade kultur i en intervju i Wall Street Journal 2013. ”What you´re seeing is how a civilization commits suicide”, förkunnade hon frankt. Paglia, lesbisk feminist med en professur i Philadelphia, menar att pojkar kastreras mentalt i mycket späd ålder.

Barnomsorg, skola och kulturen i största allmänhet, premierar kvinnlighet och kvinnliga dygder och förnekar de manliga dito. Det bedrivs, enligt Paglia, ett krig mot män och pojkar. ”Manlighet”, säger hon, ”är något vi numera bara ser på bio”.

Paglia menar att det finns faror i tendensen att förneka biologiska skillnader mellan könen. Många av de samhälleliga problem vi ser idag kan ha sitt upphov i osäkerhet kring manlighet och kvinnlighet – för även kvinnorna, menar Paglia, har problem. Kvinnor vet inte längre hur de ska vara kvinnor, hävdar hon.

Paglias resonemang väckte stor uppståndelse för några år sedan, och det flöt upp i mitt minne i samband med #metoo kampanjen. Det vi ser är någon form av maskulinitetskollaps, män som inte vet hur en man ska bete sig i relation till kvinnor och en brist på traditionella manliga dygder. Paglias huvudärende är nämligen att formulera ett feministiskt försvar för manliga dygder. Jag delar hennes åsikt. Vi behöver återupprätta manliga dygder, som mod, ridderlighet, ära, lojalitet och styrka, karaktärsegenskaper som är både eftersträvansvärda och föredmliga.

Den som intresserat sig något för maskulinitetsforskning upptäcker genast ett problem. I dekonstruktionen av det manliga utplånas mannen och de manliga dygderna förringas. Maskulinitetsforskningen är bra på att klanka ner på traditionell manlighet, men sämre på att leverera alternativ.

Jämför med feminismen som lyfter fram kvinnliga egenskaper, värden och dygder samt kvinnliga förebilder. Maskulinitetsforskningen är inte konstruktiv, snarare destruktiv. Att, som en del maskulinitetsforskare gör, bygga den goda manligheten på faderskapet är inte tillräckligt. Nog finns det fler manliga dygder att framhålla än just faderskap (som i sig är en föredömlig dygd)?

Det finns en knippe dygder som traditionellt kodats som manliga – vilket naturligtvis inte innebär att de är förbehållna män. En dygd som mod är väsentlig för alla människor att äga, likaså är lojalitet och styrka viktiga dygder för alla. Som specifikt manlig dygd vill jag framhålla ridderlighet. Den som äger dygden ridderlighet sätter andras behov före sina egna, värnar dem som är utsatta och svaga, offrar sig för dem han har ansvar för och uppträder höviskt i relation till kvinnor. En man som utövar ridderlighet tvingar sig aldrig på en kvinna, tar hand om sådant han har ansvar för och ingriper när andra män inte lyckas leva upp till ridderlighetens ideal.

En man som uppträder ridderligt kommer aldrig någonsin att hängas ut som förövare på nätet.

Man skulle ju kunna tänka sig att de senaste decenniernas ifrågasättande av binära kön, det vill säga förekomsten av två kön, män och kvinnor, varit befriande. Det har det säkert varit – för en del. För många har diskussionen snarast varit förvirrande. Istället för att befria har diskussionen snävat in vad som är tillåtet och otillåtet – och inom ramen för det otillåtna har uttryck för manlighet allt för ofta hamnat. Jag tror att vi är i behov av könsroller, inte för att begränsa utan för att befria. Det är först i relation till något som är konkret och tydligt individen kan förhålla sig, välja och välja bort. Att hantera flytande gränser är som att luta sig mot en gardin. Det går inte. Det skapar förvirring, osäkerhet och oreda. Problem, Camille Paglia uttrycker det.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se