Tveksamt om Svenska Kyrkans #utiljuset kommer få mätbar effekt

@ Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Fredag 24 Nov 2017 2017-11-24
E-post 0

Svenska Kyrkan följer nu efter i #metoo -rörelsen med en egen hashtag, #utiljuset.  Under namnet #vardeljus delar anställda, frivilliga, förtroendevalda och församlingsbor sina berättelser om sexism och övergrepp. Frågan är dock, redan på detta stadium, om Svenska Kyrkan verkligen kan gå i mål med en genomlysning med tanke på hur hårt sekretessen reglerats i såväl lag som kyrkans egen arbetsordning.

”Vi alla ser att det är nog nu. Tystnaden behöver brytas, skammen behöver placeras där den hör hemma. Den är inte vår att bära.” Så står det på uppropet #vardeljus hemsida, undertecknat av 1 382 kvinnor inom Svenska kyrkan rapporterar SVT.

I vittnesmålen beskriver kvinnor hur de utsatts för övergrepp av präster och församlingsmedlemmar och om hur förövarna skyddats. Att religiösa samfund historiskt har haft en mörk historia av sexuella övergrepp är ingen nyhet. Inte heller att Svenska Kyrkan skulle vara förskonad. Sexuella övergrepp i en religiös kontext bör samhället se extra allvarligt på då det finns fall där prästvigda utnyttjat sin själavårdande ställning i relation till församlingsmedlemmar i nöd eller i behov av andlig vägledning.

Det finns dock problem med #metoo – kampanjen och de efterföljande delrörelserna. De är alla utomrättsliga där många av övergreppen ligger utanför preskriptionstiden eller där enskilda kvinnors ord står mot ord. I inget fall finns egentlig teknisk bevisning och det är inte orimligt att anta att anta att flertalet av de polisanmälningar som nu görs kommer att läggas ned i brist på bevis.

Bonnierkoncernen har dock, till skillnad från Socialdemokraterna i Stockholms Stad, Aftonbladet och Sveriges Radio, valt en väg där de låter en externa part i form av Setterwalls Advokatbyrå göra en självständig utredning utan att TV4 kunnat lägga sig i. Bonnier val av process borgar för, om än marginellt, till någon form av rättssäkerhet. Svenska Akademien ser ut att ha valt samma lösning. Hur Svenska Kyrkan kommer att hantera sin utredning blir avgörande.

Inom Svenska Kyrkan finns en stor lojalitet inom det skrå som omfattar prästvigda och diakoner. En tystnadskultur som det räcker med ett par slagningar på internet för att kunna konstatera. De övergrepp som nått media visar att de i praktiken varje enskilt fall varit kända av flera inom församlingen som valt att vara tysta istället för att bistå brottsoffret.

Ett problem för kyrkan kan vara det lagskydd som omgärdar en prästs sekretess. Detta kommer förstärkas av den rädsla som nu finns inom kyrkan från de präster och diakoner som ställt sig kritiska till ärkebiskopens allt mer politiska profil. En intern hantering av informationen om övergrepp, där mottagande präst är skyddad i lag om att behöva vittna, skapar en inkapslingseffekt. En bättre lösning hade varit att en advokatbyrå, som Setterwalls, eller en erfaren journalist fått uppdraget att vara den mottagare av enskildas historier om övergrepp.

Prästers tystnadsplikt regleras bland annat i  Rättegångsbalkens 35 kapitel, 5:e paragraf:

Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.

Men även i kyrkooordningens 31 och 32 kapitels nionde paragrafer:

Prästen har absolut tystnadsplikt när du biktar dig eller ber om enskild själavård. Den absoluta tystnadsplikten innebär att en präst inte för någon, någonsin får avslöja något som framkommit vid bikt eller enskild själavård, och heller inte får nämna att samtalet har ägt rum. 

Diakonen har tystnadsplikt vid enskild själavård. Till skillnad från en präst kan en diakon frångå tystnadsplikten när den som begärt själavård medger att uppgifter lämnas ut och när diakonen har ålagts att uttala sig under ed. 

Det finns en form av prejudikat att åberopa. 2003 dömdes dåvarande biskopen i Stockholms Stift, Caroline Krook, dömdes då till 16 000 kronor i dagsböter för sin vägran att lämna ut brev som hon fått i tjänsten. Breven som målet handlar om skrevs av prästerna i Stockholms stift 1999 och skickades till Krook på hennes uppmaning. Hon ville veta hur prästerna mådde och hur församlingsarbetet fungerade. Hon garanterade brevskrivarna att ingen annan än hon själv skulle läsa breven. 350 av Stockholms omkring 400 präster svarade. En journalist begärde ut breven med hänvisning till att de var offentliga handlingar. Svenska kyrkan var då fortfarande en del av staten och därför att betrakta som myndighet. Krook vägrade med hänvisning till att hon mottagit breven i egenskap av pastor pastorum, det vill säga prästernas själavårdare.

Att nu även Svenska Kyrkan sällat sig till de som vill städa rent bör ses som positivt. Frågan är dock om effekterna av detta initiativ kommer ens bli mätbara om Svenska Kyrkan själva skall göra utredningen. En granskare kan allltid, som Krook, hänvisa till att breven har ett själavårdande syfte och därmed falla under såväl RB som Svenska Kyrkans arbetsordning. Juridiken är tydlig på den punkten, en intern granskning – utförd av kyrkan själv – kommer att kantas av så pass många sekretesspärrar att den blir oanvändbar om lagen och kyrkans eget regelverk skall följas om granskaren tillåts använda sig av möjligheten att gömma arbetet bakom just formuleringen “i själavårdande syfte”.

Någon, eller några, kommer tvingas till lagbrott om kyrkans #utiljuset skall kunna användas till något vettigt. Samtidigt kan någon, eller några, använda kyrkoordningen för egna syften. Definitionen “själavård” är ett svärd som kan användas på flera juridiska sätt. Hur det kan gå till kommer beskrivas i nästa artikel om #utiljuset.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se