Värdegrund och integrationsplikt

Charles Hunt, "Lektionen", 1874.

Sverige kan vara det land i världen – undantaget diktaturer – som ägnar sig allra mest åt att fostra sina medborgare. Från vaggan till graven är svensken föremål för moralisk fostran. Dina föräldrar har gått på föräldrautbildning inför din ankomst. Där har de fått lära sig att aga är förbjudet, att det är viktigt att mamma och pappa delar på ansvaret, att amning är den enda godtagbara födan för ett barn och att flickor också kan leka med bilar.

I den obligatoriska föräldragruppen som följer på din födelse diskuteras könsroller, matvanor, sex och barnuppfostran. När du börjar dagis påbörjas det livslånga fostrandet av dig till en samhällsduglig medborgare med demokratiska, jämställda och godkända värderingar. Skolan arbetar vidare – här kommer RFSU och berättar om transsexualitet och ickebinära personer, Expo föreläser om antirasism och Viralgranskaren bjuds in för att varna för fake news.

På din fritid gnuggas du i goda värderingar av diverse föreningar: scouterna, fotbollsklubben, ryttarsällskapet – alla har de pålitliga värdegrunder att utgå ifrån. Du ser på godkända barnprogram distribuerade genom Public Service, dina föräldrar tar dig lydigt till simskolan och du lär dig sopsortera långt innan du kommer i puberteten. Varenda arbetsplats du kommer att befinna dig på har, i enlighet med värdegrundsdelegationens rekommendationer, utarbetat egna värdegrunder, liksom kommunen du bor i, sjukhuset du vårdas på, affären du handlar mat i.

Ja, faktum är att goda värderingar är ett kraftfullt försäljningsargument. Eftersom vi lärt oss att antirasism, feminism och miljömedvetenhet är bra grejer vill vi givetvis premiera produkter och producenter som saluför just dessa värderingar.

Så fungerar Sverige, på gott och på ont. Villigt låter vi oss fostras till en tolerant och fördomsfri flock (enligt World Values Survey utmärks svenskarna av att vara just toleranta och fördomsfria) som generöst accepterar de flesta avvikelser – om det är den Andre som avviker, vill säga. I toleransen namn har vi ju lärt oss att det är fördomsfullt att kritisera hur främlingarna lever. Det är bara när någon i vår egen svenska flock förbryter sig mot den gemensamma värdegrunden som vi protesterar. Inom ramen för den svenska flocken finns ytterst lite utrymme för avvikande åsikter och livsstilar. Trots att vi, historiskt och geografiskt, tillhör de mest fria människorna någonsin tenderar vi att tycka och välja samma saker som våra grannar. Vi utnyttjar vår autonomi mycket dåligt – eller så är det helt enkelt så att de flesta människor vill ungefär samma saker.

Mot bakgrund av vår egen villighet att låta oss fostras är motståndet mot att upplysa nyanlända om svenska normer och värderingar mycket märkligt. Plötsligt betraktas det, som infödda svenskar underkastas sedan späd ålder, som någon form av övergrepp. Det är faktiskt obegripligt. Trots att jag ibland kan känna mig proppmätt på värdegrunder och moralisk fostran så kan jag se att det medvetna arbetet med att fostra svenskar till att omfatta värderingar som jämställdhet och tolerans har varit framgångsrikt.

Vi ska vara stolta över att vi är ett land som, faktiskt, ger stort utrymme för människor att leva som de vill, så länge de inte skadar andra. I Sverige betraktas män och kvinnor som jämlika, homosexuell kärlek jämställs med heterosexuell dito, vi håller barns rättigheter högt och fördömer diskriminering på grund av etnicitet eller hudfärg. Det är goda värderingar som vi inte ska skämmas över. Tvärtom ska vi slå oss för bröstet och berätta om dessa värderingar för de människor som vill bo i vårt land.

Eftersom vi accepterat att det tar en livstid att fostra en människa född i Sverige till en duglig medborgare är det paradoxalt att anta att människor som senare i livet anländer till Sverige inte är i behov av någon fostran eller upplysning alls. För det är väl inte så att det är andra regler som gäller för dem?

För sju år sedan, 2010, föreslog regeringens utredare, Erik Amnå,  att alla nyanlända ska erbjudas en utbildning om det svenska samhället. Utredningen var initierad av dåvarande integrationsministern Nyamko Sabuni (fp) och föreslog en frivillig utbildning på sextio timmar för alla med uppehållstillstånd på minst ett år. Utbildningen skulle ge deltagarna kunskap i grundläggande värden som jämlikhet, individens frihet, tolerans och religionsfrihet. Tyvärr ledde förslaget inte till något. I våras föreslog Anna Kinberg Batra (m) och Elisabeth Svantesson (m) en obligatorisk integrationsplikt för nyanlända där de bland annat får lära sig om sina rättigheter och skyldigheter i relation till det svenska samhället. För några veckor sedan plockade Vellingemoderaterna upp idén och meddelade att kommunen vill införa en integrationsplikt som innefattar bland annat svenska normer och värderingar, lagar och regler. Det är utmärkta förslag som bör omsättas i praktiken så fort som möjligt är. Undervisning i svenska normer och värderingar, svensk lagstiftning och hur det svenska samhället är organiserat bör inte bara erbjudas nyanlända, utan vara ett krav. Vellingemoderaterna tar förslaget ett steg längre och planerar att examinera den som genomgått utbildningen genom ett prov – ungefär som man gör i Kanada alltså, i samband med ansökan om medborgarskap.

Inte minst är det väsentligt att upplysa nyanlända om svenska värderingar angående sex, kön och samtycke. Enligt den statistik jag skrev om på denna sida förra veckan är män från Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien kraftigt överrepresenterade vid sexualbrott. Min hypotes är att det är ett uttryck för kulturskillnader. Dessa måste vi angripa, genom att utbilda i svenska värderingar och normer. Det florerar ett antal handböcker och kurser i sexualkunskap för nyanlända, bland annat en ”sexualundervisning på lättare svenska” som nått ryktbarhet genom sina explicita teckningar på människor som i olika konstellationer har sex. RFSU erbjuder kurser i ”lustbejakande, inkluderande och antirastisk sex”. Ett annat initiativ är sajten youmo.se   som besvarar frågor om sex på sex olika språk. Under rubriken ”Att ha sex med någon” ställs frågan ”hur börjar man?”. Svaret är att ”det är vanligt att vilja kyssas eller kramas innan”. Nog saknas det flera steg i det svaret? Innan man når stadiet att kyssas bör en hel del annat samröre, typ att prata med varandra, ha skett. Att inleda en förförelseakt med att kyssa någon uppskattas nog ytterst sällan av den som blir kyssattackerad.

Jag är tveksam till ovan nämnda alternativ eftersom jag menar att de ger en felaktig bild av den svenska synen på sexualitet. De betonar att svenskar har en tillåtande syn på sexualitet istället för att fokusera på gränser. Det är fel väg att gå. Istället för att upplysa om allas rätt till sex borde materialet upplysa om varje individs rätt till sin fysiska och sexuella integritet och upplysa om hur lagstiftningen ser ut.

Inte minst efter regeringens besked om att en bit över 9000 unga afghaner kan få möjlighet till uppehållstillstånd i Sverige, trots att de saknar asylskäl, bör vi fundera över hur samhället på bästa sätt kan upplysa dessa unga män om var gränserna går för ett acceptabelt beteende när det gäller sexualitet. Polisens rapport ”Lägesbild över sexuella ofredanden” pekar nämligen ut just denna grupp som särskilt frekvent vid dessa brottsliga handlingar. Naturligtvis måste vi ge dessa pojkar och unga män samma möjlighet att lära sig förstå hur de ska behandla kvinnor som vi ger pojkar födda i Sverige. Allt annat vore diskriminerande.

 

Ann Heberlein

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.