2017 – Året då verkligheten knackade på

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 30 Dec 2017 2017-12-30
E-post 0

I år har verkligheten bultat så hårt och så obevekligt på dörren att politiker och opinionsbildare inte längre klarade av att ignorera de allt högljuddare knackningarna. Dörrar har öppnats, till självaste Rosenbad och till tidningsredaktioner. Ja, även bunkern på Gärdet har tvingats glänta på dörren för att släppa in verkligheten. Verkligheten ger sig nämligen inte. Den finns där, hur hårt vi än blundar, hur mycket vi än stänger in oss i våra segregerade bostadsområden, skönmålar, ägnar oss åt omskrivningar och relativiseringar. Till slut blir verkligheten så påtaglig, så nära, så uppenbar att bara en faktaresistent drömmare kan hävda att Sverige är tryggare än någonsin, att ekonomin går som tåget, att vi har en sjukvård i världsklass och att antalet våldtäkter is going down and down and down.

2017 var året då det som tidigare förnekats blev ”oacceptabelt”. 2017 var tvärvändningarnas år. 2017 var året då det hävdades, både från Aftonbladets ledarsida och från regeringen, att vi ”måste prata” – om svenska värderingar, om hedersetik, om våldtäkterna, om gängkriminaliteten, om invandringen och om integrationen. Herrejesus, vad vi ska prata 2018! Allt det som förnekats och förtigits i åratal ska nu diskuteras, analyseras och lösas. Alla de problem som avfärdats som ”alarmism”, ”främlingsfientlighet”, ”rasism” och ”populism” erkänns nu som de hot mot vårt samhälle, vår trygghet och vårt sätt att leva som de faktiskt är. Sverige som vi en gång kände det, ett stort land glest befolkat av konsensusinriktade människor, ett tryggt och lagom land, ett land där vakter på bibliotek och i skolor tedde sig som science fiction, ett land där unga kvinnor tryggt kunde promenera ensamma hem mitt i natten i vilken stad som helst finns inte längre.

Sverige har blivit något annat. Det duger inte att påstå att ”det alltid varit så här” eftersom en hel del människor i Sverige minns en tid när daghem inte besköts, poliser respekterades, brevbärare kunde dela ut post i hela landet och ambulanspersonal utan fara för sitt eget liv kunde hämta sjuka och skadade människor i alla bostadsområden i Sverige. Vi minns när terrordåd var något som hände långt borta och brinnande bilar var något man såg på film. Vi minns – och tillräckligt många av oss är tillräckligt olydiga för att vägra inordna oss i absurda offentliga lögner. Vi ser vad som händer i våra städer och i vårt land och vi förskräcks.

Det duger inte heller att inte göra något. Vi kan inte acceptera en växande antisemitism, en ökad kriminalitet, fler dödsskjutningar, en enorm ökning av våldtäkter, ett växande antal fattigpensionärer och en allt större grupp människor som är helt försörjda av samhället. Vi kan inte stillatigande vänta på nästa terrordåd, nästa överfallsvåldtäkt, nästa dödsskjutning, ja, nästa katastrof. Vi måste säkra kvaliteteten i skolan, säkerheten och effektiviteten i vården, landets säkerhet och människors trygghet. Det är hög tid att agera.

Jag lämnar 2017 och går in i 2018 med mer tillförsikt än oro. Det faktum att det inte längre går att förtiga de alltmer akuta problemen inger hopp. Första steget till en lösning på ett problem är nämligen insikten att det finns ett problem. Det är glädjande att det nu finns i alla fall en öppning att föra seriösa och faktabaserade diskussioner om ämnen som tidigare varit tabubelagda att nämna. Den oro jag ändå känner hänger naturligtvis samman med det obestridliga förhållandet att det dessvärre finns en del faktaresistenta drömmare i vårt land som i takt med att verkligheten blir allt mer högljudd skruvar upp volymen på panflöjtskonserten ännu mer, limmar fast de rosa glasögonen och fortsätter ha huvudet bland molnen.

2018 kommer att bli ett enormt spännande år! Oförutsägbart, avgörande och intensivt. Jag ser fram emot många diskussioner, debatter och samtal. Det där som det nu finns en insikt i att vi ”måste prata om” har jag nämligen skrivit om ett bra tag nu. Jag är beredd – och jag har mängder med förslag!

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se