2018 – nytt vin i gamla läglar

  • Söndag 31 Dec 2017 2017-12-31
E-post 0

Just nu kolporteras en stor mängd texter ut över hela det mediala landskapet som har karaktären av ”nyårsbetraktelser”. Jag tänkte dock inte använda spaltutrymmet här i spalten för att blicka tillbaka över det gångna året – det gör andra bättre än jag – utan snarare leverera en spaning inför det nya året, som jag tycker att skribenter har missat. Kanske på goda grunder: kanske är min spaning ett exempel på hoppets triumf över erfarenheten. Vi får se.

Min tanke handlar här primärt om det globala hotet från radikal islamism,­ något som vi lärt oss leva med i ett par decennier nu. Något vi bör ha klart för oss är att 2017 faktiskt var året då IS besegrades militärt i sin universalistiska strävan att upprätta ett kalifat med början i Levanten och Mesopotamien. Genom denna militära förlust har hela världen fått bevis för att radikalislamismen har visat sig oförmögen att såväl upprätta en hållbar statsbildning eller kunna försvara den.

Radikala grupper kan förvisso ställa till med mycket lidande och innebära stora hot mot statsbildningar av mer traditionell art, men de behöver inte ses som existentiella, eller ens strategiska hot mot världssamfundet. Deras inkompetens, relativa svaghet och verklighetsfrämmande ambitioner dömer dem på förhand. Så snart västmakterna grep in på allvar på regeringssidan i Irak var den Islamiska statens saga all i Tvåflodslandet. Samma sak inträffade i Syrien där den mer invecklade situationen på marken ledde till egendomliga alliansbildningar där Ryssland stödde Assadregimen, under det att västmakterna supportade kurdiska och de svagare demokratiska miliserna som strider i området. Resultatet blev dock detsamma: IS tillintetgjordes som militär och politisk kraft.

Man kan också hålla i minnet att det var med relativt enkla och lågoktaniga metoder som detta kunde genomföras. Här handlade inte om arméer i kår- eller divisionsstorlek, som i Kuwait, 1991, eller i Irakkriget, 2003 (då motståndaren i båda fallen utgjordes av ett ”riktigt” land), utan genom utnyttjande av ytterst smidiga och föga personalkrävande slagordningar. Britter och amerikaner kunde stödja sina förbundna med hjälp av kombinationen elitförband och flygvapen – och givetvis genom utnyttjande av de moderna informations- och vapenteknologiernas fulla potential. Efter att dessa stridskrafter hade levererat chock, kunde lokala förband marschera in, rensa upp och hålla terräng. Aktiviteterna påminde i hög grad om förloppet i Afghanistan, 2001, då USA, Storbritannien och lokala afghanska styrkor kunde befria landet från talibanernas järngrepp på mycket kort tid.

Genom sina förluster har IS berövats sin prestige. Den vanlige herr Muslimsson ute på gatan i Mellanöstern, varken beundrar eller fruktar organisationen längre: han föraktar den. Och varför? Jo, eftersom de förlorade. Terrorfursten Usama bin-Ladin förstod sina trosbröders kynne utomordentligt väl när han sade att ”en människa ser en stark häst och en svag häst; han beundrar den starka och föraktar den svaga”. Om vi västeuropéer slår på teven och hamnar mitt i en boxningsmatch och inte vet någonting om kombattanterna så kommer vi att automatiskt hålla på den som verkar ligga under – inte nödvändigtvis så där borta.

Vad jag anser ligga i tangentens riktning är att den radikala islamismen som ett politiskt alternativ i Mellanöstern är dömd att förtvina. Man kan dra parallellen till arabsocialismens öde under 60- och 70-talen. En konstant i den muslimska världen sedan 1947 har självfallet varit att utplåna staten Israel och driva judarna i havet – men hur löser man det? Sedan överste Nassers maktövertagande i Egypten under 50-talet tycktes hans variant av arabsocialism kunna erbjuda en lösning. Nasser kunde med FN:s, USA:s och Sovjetunionens hjälp näpsa de forna europeiska kolonialmakterna genom förstatligandet av Suezkanalen. Med hög svansföring kunde han bli en betydelsefull figur bland den Tredje världens ledare och en centralgestalt inom hela arabvärlden. Han var en stark häst. Det ofattbara nederlaget mot Israel i samband med sexdagarskriget ändrade på allt detta. Hästen var svag. Idealen om en sekulariserad, socialistisk och nationalistisk arabvärld hade lidit skeppsbrott på verklighetens – i detta fall staten Israels – klippor.

Från och med denna tid växer istället islam och ortodoxi fram som ett nygammalt svar på alla förödmjukelser. Nu börjar det Muslimska brödraskapet, och liknande organisationer, sträcka ut sina tentakler, och genom sociala insatser vinna breda folklager för sin sak – och man vinner framför allt stöd bland fattiga och outbildade befolkningsgrupper med traditionell livsstil. Dessa krafter är mycket svårare att hantera (och neutralisera) för den politiska makten, än liberala och förvästligade motståndare som ställer krav på demokrati och yttrandefrihet. Så småningom växer radikaliserade terrororganisationer fram, som på sina håll tar formen av riktiga politiska rörelser och som i så hög grad präglat det globala politiska landskapet under tiden sedan Berlinmurens fall.

Vad jag vill hävda inför 2018 är att denna tid i allt väsentligt är över. Även islamismen har visat sig vara en svag häst. Radikalislamismen har levererat en oändlig serie av löften, men inte kunnat leverera någonting annat än blod, armod, död och skam. Israel ligger kvar, starkare än någonsin; Gulfmonarkierna sitter i orubbat bo; de så förkättrade shiiterna i Iran likaså; västvärldens kulturella och militära dominans är lika överväldigande som alltid; de nya ekonomiska och politiska maktcentra som växer fram utanför västvärlden har alla det gemensamt att de inte är muslimska. Att jämföra hur Indien, respektive Pakistan har utvecklats sedan självständigheten från Storbritannien är ingenting som får kammen att resa sig på den som råkar vara övertygad om islams överhöghet.

De ledande muslimska makterna idag är Saudiarabien och Iran. De är förnärvarande låsta i en intensiv rivalitet om inflytandet över Mellanöstern. De har också på var sitt sätt gjort det frenetiska förespråkandet av sina respektive varianter av muslimsk ortodoxi till statsideologi. Med hjälp av sina oljetillgångar har de kunnat rusta militärt och vinna inflytande över sin omvärld. I Saudiarabiens fall har det handlat om att utbreda den specifikt saudiska wahabbitiska korantolkningen runt om i världen via bland annat moskébyggen och jättedonationer till universitet; i Irans fall handlar det istället om militärt stöd till olika krafter i regionen, såsom Hizbollah, Houthimilisen, regeringarna i Irak och Syrien, etc. Och just nu är staterna involverade i ett proxykrig i Jemen, där man ställt sig på olika sidor. Men ingen av dessa båda stater tycks få något övertag. För att kunna vinna ett sådant maktspel måste ett samhälles fulla potential kunna mobiliseras – och detta kan inte ske utan att de utbildade klasserna kan åtnjuta åtminstone ett modikum av frihet och mänskliga rättigheter. Man vinner inte heller om man inte kan ta till vara de intellektuella och praktiska resurser som finns härbärgerade hos den halva av befolkningen som hittills hållits bort från makten – nämligen kvinnorna.

Min förutsägelse för 2018 är därför en tilltagande liberalisering av den muslimska världen utgående från Iran och Saudiarabien. Det är en utveckling som kommer att implementeras uppifrån, till skillnad från fiaskot med den ”arabiska våren” för ett par år sedan; och den kommer att ha sin grund i statsnytta och säkerhetspolitik. Stormsvalan kommer att visa sig genom allt tydligare försök att emancipera kvinnorna i de respektive länderna, vilket är en utveckling som redan börjat, lite så smått. Det är en tvingande utveckling som måste till om dessa båda stater skall kunna spela någon som helst roll i en framtida världsordning. Här har vi alltså något som jag ser som hoppfullt för framtiden och som enligt min mening kommer att bidra till en successivt ökad global stabilitet under de närmaste decennierna, trots att den paradoxalt nog grundas i allvarliga motsättningar mellan två betydelsefulla nationer. Men, som sagt: islamismen har också visat sig vara en svag häst och inga vet detta bättre än befolkningarna i Mellanöstern. Och de har prövat allt annat – alltså dags för något nytt. Gott nytt år!

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se