2018 – Stormkråkans år

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

En årskrönika brukar ha ett retroperspektiv. Jag kan konstatera att 2017 var det första året jag fick rätt i ett avgörande perspektiv. Jag har annars ständigt fått fel sedan 2012 i detta avseende. Debattklimatet. Fram till 2016 trodde jag att det inte kunde bli sämre men något har jag lärt sedan dess. Det blev sämre 2017 än tidigare år. Och. 2017 blev som tidigare år – Stormkråkans år. Precis som 2018 kommer bli det.

Debattklimatet i Sverige 2017 blev värre än 2016. 2016 blev värre än 2015. 2015 blev värre än 2014. 2014 blev värre än 2013. 2013 blev värre än 2012. Det finns idag inga trovärdiga tecken på att 2018 skulle bli enklare att hantera än 2017. Snarare tvärtom finns det redan tydliga tendenser att vi tar oss ner till ytterligare lägre nivåer.

Årets höjdpunkt, utgivningen av Ann Heberleins ”Den banala godheten” blev talande för det klimat som omgärdar den svenska politiska dialogen. Aftonbladet, som var mycket angelägna att recensera Heberleins bok, valde att göra det utan att ha läst boken. Trots att två exemplar levererades personligen och på en direkt uppmaning. Recensenten visade sig sedan inte ha läst den sista tredjedelen av boken alls när recensionen publicerades i Aftonbladet. Recensenten, Torsten Kälvemark, skrev i sin recension att Heberlein borde ha tagit upp Canada som ett exempel i boken. Vad Aftonbladet och kanske framför allt Kälvemark missade var att en fjärdedel av boken handlade eller hänvisade till just det han själv efterlyste. Detta säger dessvärre allt för mycket om den kvalitet och relevans som präglar Aftonbladets kulturredaktion.

Något som slog igenom för Ledarsidorna.se var samarbetet med produktionsbolaget Frank Alba AB. Produktionerna ”Ann Heberlein Show”, ”Konfliktzon med Johan Westerholm”, reportagen och kanske främst ”Andra sidan Almedalen” har varit en succé på sina respektive arenor. Konceptet kommer i viss mån omarbetas under kommande år men redan nu vet vi alla att vi tar det ett steg till. “Andra sidan Almedalen” i en utbyggd version. Och med fler resor. Som det ser ut nu är resor från Nordkalotten till Sahel, Subsahara, datumsatta och inplanerade. Hur just Nordkalotten kom med i planeringen kommer bli uppenbart när dessa sänds. Men som alltid med resor till det övriga MENA och Sahel, “Inshallah”. Om Gud vill.

En av 2017 års höjdpunkter, även om inte alla skulle hålla med mig, var resan till norra Nigeria. Rätt in i Boko Haram-land. Allt jag såg och upplevde och fick vara en del av kommer komma senare. Än så länge är det mesta fortfarande för känsligt att publicera vilket därför får anstå något.

Den andra bokutgivningen under året, Dr Magnus Norells uppdaterade ”Return of the Caliphate” som i sin svenska äldre version ”Kalifatets återkomst” sålt i 7 000 exemplar, var en annan höjdpunkt. Den israeliske ambassadören, Ilan Ben Dov, var en av de närvarande vid lanseringssemiariet och uttryckte sitt stora gillande tillsammans med andra personer med stort internationellt inflytande.  Norells bok har i skrivande stund satt avtryck i såväl Washingtons akademiska och politiska sfärer som i Bryssels och i Israels motsvarande politiska och akademiska kretsar. Unikt för en svensk akademiker, forskare och expert men tyvärr, eller kanske som förväntat, inte uppmärksammat i Sverige. Än.Den allmänna uppfattningen när jag träffar utländska regeringsföreträdare från regionen som är mest ansatt är att Sverige är hopplöst efter. Resorna till MENA och Sahel under 2018 kommer i varje fall vara intimt förknippade med denna bok.

Dessvärre förmörkades detta för oss på Ledarsidorna.se genom att det bandade och streamade lanseringsseminariet av Norells bok anmäldes för att vara rasistiskt av en för oss okänd svensk medborgare och därmed inte går att sälja reklam på genom Youtube som är vår kanal. Valet av kanal vilar på min övertygelse att så mycket som möjligt måste ligga framför betalväggar och inte bakom i folkbildande syfte. Men.

Det finns många sätt att tysta en röst. Ekonomi är ett. Ett annat exempel på detta var att jag nekades, trots att muntligt avtal slutits, att föreläsa om radikaliseringsprocesser och olika radikaliserade element (allt från höger till vänster inkluderat religiös extremism) vid tre tillfällen i olika kommuner sedan tjänstemän ansett, utan att träffa eller prata med mig, vara för kontroversiell.

Joakim Lamotte-syndromet slog till.

Vad tror jag om 2018? Det kommer bli värre. Utvecklingen i Malmö och andra storstäders utsatta områden kommer fortsätta.  De ekonomiska överrullnings- och undanträngninseffekterna kommer tillta. Och sprida sig till övriga Sverige. Även om många säger att det är bättre idag så är det inte det. Debattformatet är ett annat exempel. Vänsterpartiets företrädare, som offentligt vill koppla ihop Ann Heberleins diagnos med en politisk åsikt är inte en isolerad företeelse. En tradition vi dessvärre sett i dels Sovjetunionen, DDR som Kina och Nazityskland. Historiens vingslag går igen i Sverige denna gång. Det finns en uttalad fara i detta. Det är som grodan och det kokande vattnet. Grodan känner inte av temperaturstegringen i kastrullen förrän den kokas ihjäl. Islamofob och rasist är numera vedertagna begrepp i debatten.

Detta är en del av en flera år lång process där suffixet -fobi ofta kopplas till en motståndares förutsatta åsikter har tagit plats. Afrofobi, Islamofobi, homofobi jämställs med andra sjukdomstillstånd som fobi för ormar och spindlar. Dessa andra tillstånd är behandlingsbara genom medicinering, slutenvård eller terapi. Den svenska politiska debatten, genom att göra hybriddiagnoser utan vetenskapligt stöd, närmar sig en metod som prövats tidigare av Sovjetunionen, Nazityskland, Kina och i viss mån USA. Själv blev jag offentligt diagnosticerad som Islamofob av Somar al Naher, Aftonbladets förre ledarskribent, 2015 vilket lika offentligt uppskattades av såväl ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Ulf Bjereld, som av förre inrikesminister Anders Ygemans hustru, Elisabeth Brandt Ygeman. Brandt Ygeman var vid tiden för denna visade uppskattning om min och Ledarsidorna.se påstådda islamofobi ansvarig för LO:s opinionsbildning. Trots att jag varit en del av den teologiska diskussionen efter attentatet mot Charlie Hebdos redaktion i Paris. En diskussion som tog plats i Marocko där Imam-rådet slutligen kom fram till att blasfemi inte var straffbart i en tidsenlig tolkning av Koranen.

Men likväl, som en del av en mer tidsanpassad teologisk diskussion med en av de viktigaste imamerna i den muslimska världen valde Somar al Naher, Tro och Solidaritets ordförande Ulf Bjereld samt LO:s Elisabeth Brandt Ygeman sprida bilden av mig som just islamofob. Det bör, för den insatte, säga mer om dessa opinionsbildare än om mig och mina medarbetare.

Internet never forgets. Oavsett vad dessa aktörer påstår idag. 

2018 kommer är dock inte bara nattsvart. Erik van der Heeg har funnit sitt eget format och kommer utveckla detta på onsdagar och söndagar med ”Slow culture”. Långsammare och mer klassiska akademiska betraktelser och mer klassisk kulturjournalistik, inte sällan med lektioner i historia. Min absoluta favorit så här långt är hans recension av klassikern “Lord Jim“. De som känner mig förstår nog mer om varför den var viktig för mig. Konceptet med en mer långsam, och mer djup, kultursida visar sig i varje fall hålla väl och skilja ut sig från annan media som mer och mer fallit ner i  identitetspolitiska träskmarker och skuggriken.

Fyra böcker kommer ges ut via förlagsdelen, varav den fjärde innan valet – återigen av Heberlein – kommer förändra spelplanen igen. Min egen, “Efter Sverige – en bok om samhällskontrakt” är planerad i slutet av februari eller som senast i mitten av mars. Men. Jag, och kanske mer ”vi”, det vill säga den fasta redaktionen för Ledarsidorna, är inställda på att 2018 kommer likna 2017. Produktionsplanen  kompletteras även med två stycken poddar, den ena redan lanserade ”Heberlein & Stegerud” samt min egen tillsammans med Sven-Otto Littorin, ”Två sura gubbar”, som jag tror lanseras i februari efter att vi släppt Littorins memoarer ”Möten”. En politisk memoarbok som inte liknar några andra som givits ut i den genren.

Året som kommer blir därmed vara precis som året som gått. Bättre men sämre. På en gång. 

Även om många tycker att debattklimatet och nyhetsrapporteringen förändrats till det bättre så har det inte förändrats för mig eller oss på Ledarsidorna.se. Jag har själv på senare tid fått hem ett och annat i brevlådan som numera hanteras av annan part. Åklagaren vid Stockholms Tingsrätt för IT-mål har sedan ett år en förundersökning öppnad för allt som drabbat mig och Ledarsidorna.se på ett eller annat sätt. Allt ifrån dataintrång till DDOS-attacker till ett och annat som jag inte kan gå in på baserat på kraven som förundersökningssekretess ställer.

Det blir med andra ord vare sig bättre eller sämre än så här. 2018 blir, bedömer jag, Stormkråkans år. Även om jag önskat att jag får fel. Och med detta sagt:

Kungar, prinsar och prinsessor. Adel, präster, borgare och bönder. Bovar och banditer. Folk och fä:

 

Gott slut på er alla. Och Gott Nytt.

 

Önskar eder förtrogne

 

Stormkråkan

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.