Åldersbedömning – en svensk Dreyfusaffär?

  • Fredag 8 Dec 2017 2017-12-08
E-post 0

Det finns vissa politiska frågor som fungerar som nationers ödesfrågor. Spörsmål som tycks klyva länder mitt itu. Den franska Dreyfusaffären var en sådan; den ”Irländska frågan” i Storbritannien var en annan. Från och till har diskussionen för eller emot abort i USA fungerat på samma vis. Det handlar om frågor där fakta till sist slutar spela roll, utan känslor och moralisk positionering tar överhanden. Det handlar inte längre om att någon har rätt eller fel – det handlar om huruvida vederbörande är ond eller god.

I Sverige har migrationsfrågan kommit att spela en sådan roll – och kanske främst den aspekt som gäller just åldersbestämning av personer som hävdar att de är minderåriga flyktingar. Precis som den franska Dreyfusaffären har denna fråga en sådan laddning att den kan bryta livslånga vänskaper, yrkesmässiga relationer och familjeband. Frågan behandlas inte längre rationellt, utan utgör ett närmast transcentalt lackmustest på moralfilosofins område.

De flesta politiska spörsmål kan dock hanteras på ett rationellt sätt, vi väger för- och nackdelar mot varandra, vi beräknar kostnader och vi lyssnar på argument. Men när det handlar om Dreyfussaffärer slutar vi med detta.

Det berättas om en kvinna i en förnäm Parisstadsdel som hela tiden hade stått på antidreyfusardernas sida, som när hon till slut fick höra ovedersägliga bevis för att Dreyfus faktiskt var oskyldig till spioneri för Tyskland (vilket var själva den sakliga upprinnelsen till konflikten) och nu kunde lämna fängelset, replikerade: ”Så bra att han var oskyldig, för då fick han lida desto mer.” Där har politiken lämnat rationaliteten bakom sig.

När det gäller frågan om ålder på personer som gör anspråk på att vara ”ensamkommande flyktingbarn” tycks på samma vis förnuftets barn ha kastats ut med den moraliska positioneringens badvatten. Det regeringsförslag som presenterades i förra veckan, där ”ensamkommande”, företrädesvis med ursprung i Afghanistan, som klassats att vara över 18 år och som väntat i över 18 månader på bedömning av sin flyktingstatus skall få förnyad prövning och rätt att stanna i riket om de påbörjat en gymnasieutbildning, bär alla tecken på irrationalitet vad gäller själva sakfrågan, nämligen hur gamla personerna är och huruvida de har flyktingskäl. De åldersbedömningar som tidigare gjorts skall inte längre gälla och plötsligt skall studier uppfattas som ett flyktingskäl.

Det finns två irrationella positioner i den här debatten: den ena handlar om att samtliga unga afghaner skulle vara bedragare, potentiella våldtäktsmän och knarklangare, som i princip ljuger om allt, för att tillskansa sig ekonomiska fördelar åt sig själva och sin utvidgade familj; den andra handlar om att alla dessa personer skulle vara barn bara för att de säger det, samt att de flytt en säker död i sitt hemland och utan undantag kommer att dö – fysiskt eller psykiskt – så snart de repatrieras till sin fosterjord. Den rimliga positionen borde givetvis vara att det här handlar om människor vi inte vet så mycket om, men att målsättningen bör vara att personer som uppfyller kraven på flyktingstatus, mycket väl kan få uppehållstillstånd i vårt land, men att personer som lämnat falska uppgifter och ljugit om sin identitet och faktiska belägenhet som skyddssökande måste avslöjas och förpassas ur riket. Det är inte konstigare än så. Hederliga personer skall belönas och hjälpas, bedragare skall straffas.

En bra utgångspunkt för en förnuftigare flyktingpolitik är enligt min mening att implementera en tvingande medicinsk åldersbedömning av de som kommit hit och gör anspråk på Sveriges generositet. Med åldersfrågan ur vägen kan utredningen fokusera på varifrån den skyddssökande kommer, förhållandena på den plats han lämnat, huruvida han passerat några säkra länder på sin väg till Sverige och hur hans personliga situation ser ut för övrigt.

I Sverige har medicinska åldersbedömningar gjorts väldigt sent i asylprocessen och de har alltid varit frivilliga. Om en person utan dokumentation, pass eller födelsebevis säger att han är 16 år, men utredaren bedömer honom som äldre så får han ett erbjudande att göra ett medicinskt ålderstest. Han kan mycket väl vägra – och det vanligaste skälet till detta torde vara att han faktiskt är äldre än vad han uppger. Denna vägran kan givetvis påverka utredningen och det står Migrationsverkets handläggare fritt att bedöma honom som äldre. Det är detta som av flyktingaktivister brukar betecknas som att någon ”har fått sin ålder uppskriven” – ett fruktansvärt övergrepp, enligt vissa. Kränkning eller inte, det handlar dock om att ett moment av godtycke förs in i bedömningen.

En handläggare som inte gillar en viss asylant skulle kunna bestraffa honom genom att ge honom en högre ålder, under det att aktivistiskt lagda tjänstemän kan bedöma alla de möter som minderåriga – vilket medför stora kostnader för det svenska samhället, såväl ekonomiskt som socialt.

Men är då medicinska bedömningar helt tillförlitliga? Nej, de kan inte pricka in en persons ålder med så stor exakthet att man kan säga att person är född vid ett visst datum – men detta är heller inte åldersbedömningens syfte. Det handlar om att med rimlig säkerhet kunna säga att en person är äldre eller yngre än 18 år. Och för att göra det hela så säkert som möjligt låter man flera olika tester komplettera varandra.

Med utgångspunkt från detta gör man en klassisk matematisk sannolikhetsbedömning utifrån normalfördelningskurvor. Den vanligaste modellen för åldersbedömning i de flesta länder är en kombination där mognaden bedöms genom röntgen av handled, visdomständer och nyckelben.

Magnetröntgen av handleder är en mycket tillförlitlig metod som används av det internationella fotbollförbundet FIFA i syfte att avslöja överåriga spelare i internationella turneringar för pojklag och kan bedöma huruvida en person är över eller under 17 år med 99 procents säkerhet. Visdomständer är fullt utväxta vid en snittålder av 19,2 år. Beroende på tandens grad av utveckling kan man också bedöma vilken ungefärlig ålder en person har. Här finns dock individuella variationer, som emellertid följer en normalfördelningskurva: risken att en person med nyligen fullt utvecklade visdomständer skulle vara yngre än 18 år är 2,4 procent. CT-scanning av nyckelben är ytterligare en metod. Här griper undersökningen över ett vidare ålderssegment, eftersom nyckelbenet inte är färdigvuxet förrän vid 25 års ålder. Tanken är att alla dessa metoder skall kunna komplettera varandra vid svårbedömda fall. Priset för en av dessa undersökningar ligger på cirka 2000 kronor.

Sverige har dock av någon anledning valt att inte välja kombinationen handled-visdomstand-nyckelben. Här bedöms istället enbart visdomständer, samt den för Sverige unika metoden att undersöka knäledens tillväxtzoner. Mannen bakom detta är regeringens utredare, miljöpartisten Carl-Erik Flodmark. Det fanns en viss logik i detta. Dels handlade det om att flytta över ålderstesterna till Rättsmedicinalverket, för att förhindra sabotage från bland andra aktivistiska läkare, som exempelvis Henry Ascher och Anders Hjern; dels handlade det om att utredaren ville fokusera på åldersgränser, nämligen 18 och 21. 18-årsgränsen är givetvis viktig, eftersom en person upphör att klassas som barn vid denna ålder; 21-årsgränsen är viktig, eftersom en person från och med denna ålder räknas som fullt vuxen i straffhänseende. Tanken var att undersökning av visdomständerna kan säkra den första gränsen, under det att knälederna säger oss om en person är över eller under 21.

Tyvärr är metoden med knäledsröntgen inte fullt ut testad och på senare tid har det kommit in rapporter om att variationerna mellan individer och kön är mycket större här, än när det kommer till de andra metoderna. Så sent som igår införde Migrationsverket ett moratorium på att testa de ytterst fåtaliga kvinnliga asylsökandena, just av detta skäl – i väntan på ny information.

Flodmarks svenska ”Sonderweg” har i detta avseende varit lite olycklig: enligt min mening hade Sverige kunnat införa de metoder som praktiseras med sådan stor framgång utomlands rakt av. Den mest framstående forskningen på området bedrivs i Tyskland och Centraleuropa, exempelvis genom expertnätverket AGFAD i Münster. Enligt deras riktlinjer är det just kombinationen handledsröntgen, visdomstandsundersökning och datortomografi av nyckelben som är den rekommenderade procedur som ger störst evidens vad gäller fastställande av en persons minimiålder. Tyvärr blev detta inte Sveriges modell. Kanske en ny snabbutredning vore på sin plats?

 

Erik van der Heeg

 

 

 

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se