Årets julklapp – Eller vad f-n får jag för pengarna?

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Onsdag 20 Dec 2017 2017-12-20
E-post 0

Jag googlar pepparspray, tårgasspray och överfallslarm. Hur kan jag skydda mig själv och min dotter utan att bryta mot någon lag? Kanske, tänker jag, borde jag skaffa mig en större hund. Vår lilla svensk danska gårdshund Alva är en utmärkt vakthund eftersom hon ger skall om någon obehörig rör sig i trädgården – men skydda mig? Det kan hon inte. En schäfer, tänker jag, eller en rottweiler kanske. När jag tar kvällspromenaden med min lilla, söta hund är jag rädd. En större hund, tänker jag, det borde jag ha. Jag bor i centrala Lund, med Kulturen, Kungshuset och Domkyrkan som grannar. Här har jag aldrig tidigare varit rädd. Jag har gått genom Lundagård mitt i natten, tidigt om morgonen, sent på kvällen i decennier.

Under hösten har flera fall av rån och misshandel inträffat i centrala Lund. Förra veckan blev en man i min ålder rånad i Lundagård, den lilla parken mellan AF-borgen och Domkyrkan där jag rastar min hund varje dag. Klockan var tio på kvällen och jag tror att han kanske var på väg hem från arbetet. En man med kniv hotade honom och tog hans bärbara dator ifrån honom. Flera studenter har blivit avtvingade sina bankkort och rånade på sina telefoner. När jag ska gå ut med hunden funderar jag på om jag ska lämna telefonen hemma. Då finns det ju inget att stjäla, tänker jag. Å andra sidan – tänk om jag blir överfallen? Då vill jag ju kunna ringa. Så där håller jag på. Diskuterar med mig själv, väger för och emot och hatar att jag är rädd. Jag, som aldrig varit rädd. Inte i Lund. Jag var rädd i Kaliningrad. Där var det inte roligt att vara ensam kvinna. Jag var rädd en sen kväll i Manchester när jag gått vilse och hamnade i ett nedgånget område med öppen droghandel. Jag har varit rädd i Malmö och i Landskrona när grupper av män har närmat sig mig, kallat mig fitta och svennehora. Men Lund? Aldrig.

När det är helg sitter jag uppe och väntar på att min dotter ska komma hem. Om hon inte har någon kompis som ska på samma håll som hon hämtar jag henne. Hon är femton år och jag vill inte att hon ska gå ensam hem.  Jag har lärt henne att vara misstänksam, att inte prata med någon hon inte känner, att inte vara berusad, att inte visa hud. Jag har lärt henne att hon är ett villebråd och att hon måste vara försiktig. Som jag önskar att jag inte behövt lära henne det. Som jag önskar att jag skulle kunna säga till henne att hon ska lita på alla, att hon minsann ska få klä sig som hon vill, att hon skulle kunna ta en promenad naken genom stan mitt i natten om hon vill det. ”Inget kommer att hända”, vill jag kunna säga. ”Du är fri och trygg och bestämmer själv”, vill jag säga men det kan jag inte. Jag vill inte att hon utsätter sig för fara – och den kvinna som rör sig ute ensam när det är mörkt, i all synnerhet om hon vinglar på höga klackar, berusad, utsätter sig för fara.

Jag skulle köpa julklappar idag. Det har jag inte gjort. Överfallsgruppvåldtäkterna – ett sånt fasansfullt ord – i min grannstad Malmö har lamslagit mig. Politikernas flathet och brist på konkreta åtgärder gör mig förtvivlad. De idiotiska förslagen på lösningar som diskuteras i Sydsvenskan – utegångsförbud för män, fler fritidsgårdar, demonstrationer – får mig att tappa hoppet. Människor vrede gör mig rädd. Samhället är nära kokpunkten nu. En våldtäkt till, en friande dom till, ett mord till. Hur mycket klarar vi av innan det smäller?

En websida, specialiserad på säkerhet, erbjuder paketpris på försvarsspray och överfallslarm. Det kan vara årets julklapp tänker jag. Det första vi ger upp när vi ingår i samhällskontraktet, den rättsliga relationen mellan individen och staten, är vår rätt att själva skipa rättvisa, att bruka våld. Staten äger våldsmonopolet, vilket innebär att medborgarna inte handgripligen får ta lagen i egna händer. Det överlämnar vi åt staten – men då måste staten också garantera vår säkerhet, skydda våra liv och vår egendom. Vad händer när medborgarna inte längre tror att staten skyddar dem? När vi tappat tron på att staten tar hand om oss, skyddar våra liv och våra kroppar, anhåller och lagför dem som förbrutet sig? Var gör vi av all ilska, all besvikelse, all frustration över en utveckling som inte tycks möjlig att hejda? Jag har inga bra svar på det, men jag väl ändå mana till besinning. Det finns skäl att vara oroliga – och det finns skäl att sitta i båten. Vi vill inte ha medborgargarden. Det är en utveckling som inte gagnar någon.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se